”Det bästa jag läst om arbetsmarknaden för 55+”

Vår artikel om svårigheten att få jobb efter att man fyllt 55 år väcker starka reaktioner. ”Jag förstår inte denna åldershets i Sverige”, skriver en läsare.

Runt millenieskiftet inträffade flera olyckor i svenska tvättstugor. Minst en person dog. Anledningen var de monstruösa stenmanglar som fanns i många bostadshus, men allt fler saknade kompetens för att bruka. Fastighetsägarna förbjöd därför de boende att använda dessa gamla manglar för att undvika fler tragiska olyckor. De enorma maskinerna stod dock kvar och samlade damm, eftersom de var för tunga för att göra sig av med.

För många äldre fanns det dock en sorg i att inte på riktigt kunna mangla som förr. Jag var då en ung bostadsreporter och hittade två pigga pensionärer i Bandhagen som ställde upp för att visa våra läsare hur en stenmangel fungerar. Artikeln utformades som en bruksanvisning och blev enormt populär. Tidningen gjorde till och med ett så kallat särtryck. Under flera år kunde jag sedan se mitt reportage sitta på tvättstugeväggar runt om i landet. Av alla de tusentals artiklar jag publicerat under 30 år som journalist är detta utan tvekan mitt mest spridda. Åtminstone fram till nu.

Min senaste text i Vi, om svårigheterna med att söka jobb som 55-åring, tycks nämligen också ha mött en stor efterfrågan. Även om jag bara berättade något som alla redan visste så har artikeln fått en mycket stor spridning. Framför allt har den fått eget liv på Linkedin, sajten framför andra för jobbsökande 50-plussare. I skrivande stund har mitt inlägg där över 40 000 visningar. Ett axplock av kommenterarna:

”Beklämmande läsning, men vi vet ju om det.”

”Jäkla utmaning när samhället menar att vi alla måste jobba längre för att försörja fler. Men ingen vill anställa fler 50 plus…”

”Vi ska kanske utlysa en tävling vad gäller nytt namn på Arbetsförmedlingen, att förmedla jobb gör de helt uppenbart inte.”

”Jag hade inte en tanke på att jag var 50+. Så nu står jag med studielån, en ny fin examen, massor med erfarenhet och inget jobb. Lika många hintar om att jag är för gammal som anställningsintervjuer.”

”Som karriärcoach är det just det här som många av mina klienter som är 55+ upplever, att de inte räknas på arbetsmarknaden!”

”Verkar vara lite annorlunda utomlands. Förstår inte denna åldershets i Sverige.”

”Jag ser det dagligen i mitt jobb. Åldersdiskriminering, alltså.”

”Det här är en av de bästa beskrivningar av svensk arbetsmarknad för 55+ som jag har läst. Tyvärr, för den arbetsmarknaden är för många obefintlig. Du som rekryterar, läs artikeln och fundera på din roll. Finns det något som du kan göra annorlunda?”

Låt oss stanna vid den sistnämnda kommentaren. Den är central i sammanhanget.

Visst finns det röster bland kommentarerna på min artikel som vittnar om att trägen vinner. Till slut får de flesta jobb. Man får bara inte ge upp. Den finaste solskenshistorien fanns dock redan gömd i den förra artikeln. Den som klickade på en viss asterisk fick nämligen veta att min research inför ämnet ledde till ett jobb som redaktör på tidningen Senioren, redan innan min artikel hade publicerats. Sedan en månad har jag en anställning. Varje vardagsmorgon går jag nu till en arbetsplats, träffar kolleger, är del av ett sammanhang. Allt jag önskade.

En gång i tiden tog jag hjälp av två erfarna seniorer för att rädda landets stenmanglar. Nu hoppas jag att Sveriges HR-avdelningar och rekryteringsansvariga har läst min artikel om att söka jobb som 55-åring. Vi kanske kan fixa ett särtryck att sätta på deras väggar? Det verkar finnas en efterfrågan.

Läs mer:

Så är det att söka jobb som 55-åring