”Det enda som rörde sig var tårarna”

Marie-Louise och Gösta Ekman delade allt under tre decennier. I sin nya bok öppnar Marie-Louise Göstas dagböcker – och berättar om deras sista tid tillsammans.

Det här är ett utdrag ur Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till som nyligen utkom på Piratförlaget.

G stod mitt i rummet. Som i en skugga.

Den del av rummet som var mörkast.
Även på dagen.

Han stod alldeles stilla.
Jag såg honom på håll.
Och visste inte om jag skulle gå fram till honom.
Såg helt plötsligt att tårar rann ner för hans kind.
Jag gick fram sakta. Stannade lite framför.

Han stod alldeles tyst.
Och grät.
Som om han förstod att det var slutet.

Han var nära det nu.

Han var ensam.
Och ingen annan kunde göra något.

Jag kramade honom.
Och han var nästan som förstenad.
Det var en kram i en rörelse. Armarna var om varandra. Och kropparna nära. Andedräkten hördes tydligt.
Men rörelserna var helt stilla.

Som ett lugn före stormen. Detta gick igenom hans huvud.
Nu.

Det var som en repetition. Han skulle vara beredd. Och visste inte hur länge han skulle kunna stå där.

Det här är kanske sista gången på den platsen. I det här.

Rummet.
Vårat gemensamma.

Sedan ska det bytas mot något helt annat.
Och dit in går han ensam.

Han slogs av detta. Hur man går ihop. Ibland.
Och hur man planerar. Ihop.

Och så plötsligt
kommer varslet om den kommande förflyttningen. Som man inte bestämmer själv.

Man får bara stanna upp. Och stå.
Vara kvar.
Och inte försöka se framför sig.

Vad som kan hända. Därför att det vet man. Inte.
I alla fall.

Allt stannade alltså upp. Inne i rummet.
G stod blick stilla.
Och det enda som rörde sig var tårarna.

29 januari 1960 (utdrag ur Göstas dagbok)

Ruffa!

Flicka från samma planet.
Jag vet inte varför jag säger just så men det blev när jag läste ditt brev.
Jag känner mig gammal och levande när jag får brev från dig.
Du är levande och kvinna.
Det är därför.

Ja, jag vet inte hur jag skall säga det, men eftersom också du talar om nakenhet är det väl lika bra att säga det först som sist.

Alltså, jag har bandage på vänster handled. Plockar själv bort de återstående fem stygnen idag.
Läkaren tog bort fem. Jag är här på läkares inrådan.
Kurera blodbrist och komma från efterräkningarna av 30 sömnpiller.

Ja. Det var lördagkväll.
Jag hade ”uppträtt” på teatern, kom ut från scen lika dödstrött som vanligt.

Dödstrött och danig efter ett fruktansvärt arbete.
Jag hade varit inne ungefär fyra minuter.

Gick till Hamburger Börs.
Gick till Gillet.
Drack under fem timmar tjugo centiliter sprit uppblandat med två tonic.
Satt i ”glada vänners” lag.
Blev tröttare och tröttare.

Kom hem till farmor.
(Hade lånat ut min lägenhet till en god vän
som behövde den bättre än jag. Han hade fått hit sin flickvän från Tyskland.)

Klockan två.
Allt var tyst. Jag var rödögd.
Försökte se mitt ansikte som det såg ut avslappnat. Såg mitt ansikte som blev tröttare och tröttare. Såg ledsna ögon och ensam mun.
Och blev alldeles lugn.

Någonstans under denna ”spelperiod” blev jag lugnt klar över att jag skulle ta livet av mig. Först blev jag upphetsad.
Som när man har bestämt sig för att slåss.

Jag gjorde det många gånger som grabb, det var oundvikligt.
Du skulle slåss.

Fick handsvett och blev darrig.
En sista gång såg jag mig i spegeln.
Så hämtade jag penna och papper och försökte skriva några slutgiltiga rader.
Rev sönder pappret.
Det blev fullkomligt osammanhängande och skulle antagligen bilda orättvisa skuldkomplex efter min död.

Gick alltså till badrummet och tillredde en drink på 30 pulver och varmt vatten.
Det smakade fan. Och jag tog ett äpple.

Vid det laget hade jag blivit lika trött som efter ett slagsmål.
Jag gick och la mig och tog ett rakblad med mig för säkerhets skull!

Långsamt kom tröttheten smygande.
En underbar trötthet och du slutar att fråga varför. Slutar slåss.
Slutar kämpa.
Behöver inte göra.

Vara. Verka. Uträtta. Lösa.
En underbar trötthet. På gränsen till gråt.

Så tog jag rakbladet.
(Jag är livrädd för fysisk smärta.)
Och skar mig på två ställen i vänster handled.
La mig i sovställning och lät blodet varmt och skönt rinna över högra låret.
(Jag sover gärna med bägge händerna mellan bena.) Allt var underbart och jag kunde andas.

Jag vaknade av att min farmor stod lutad över mig och frågade vad jag hade gjort.
Jag blev förbannad och gick upp. Antagligen visste jag inte riktigt själv vad som hade hänt.

Men det var en mardröm. Jag kom till helvetet. Kunde nästan inte gå. Avböjde hjälp och började lalla runt i lägenheten som en idiot.
Liket steg upp ur kistan och undrade om han hade kommit till himmelen.
Allt var så kallt och jag kände inte igen mig. Dessutom kan tilläggas att min synförmåga var väsentligt nedsatt och jag såg endast som i dimma.

Jag vill gråta när jag skriver det här för detta sitter som en klump i halsen på mig.

Inget var vad det skulle.
Så småningom kom ambulans och jag kördes till St. Eriks sjukhus.
Min farmor och min pappa (som jag givetvis inte kände igen) närvarade vid ihopsyningen.

En vecka på sjukhus.
Människa efter människa talade om vikten av att leva.
Synden att ta livet av sig.
Jag kände mig som om hela samhället inriktats på att jag skulle ”räddas” till livet.

Det var otäckt.
Jag fick en motsvarighet till delirium tremens och hade hela rummet fullt med kända och okända människor.
Hela sängen full med spindlar och andra bitande insekter.
Jag kämpade med dessa djur i många timmar innan jag somnade.
Jag minns allt.

Dina brev har varit av stor betydelse.
Jag vet inte hur du reagerar på vad jag skrivit. Men reagera inte för mycket förrän vi pratat med varandra.

Inget är lättare än att missförstå.

Jag längtar bort nu, har lagt av jobbet.
Jag har råd med det.
Är ju kontrakterad på Stadsteatern i höst. 720:- och medlem i Teaterförbundet. Legaliserad skådespelare. Kommunalanställd och rätt till pension.

Jag längtar efter dig.
Ville inte skriva det här, men måste nog för att kunna skriva fler brev och för att kanske du får lättare att skriva.
Eller sluta skriva.

Nej! Skriva.