”Å, general, det finns bara ett enda problem, ett enda i hela världen. Att ge människorna tillbaka en andlig mening, andliga behov, att låta det regna över dem någonting i stil med gregoriansk sång”.
Så skriver Antoine de Saint-Exupéry, franskt flygaräss och litterär superstjärna, från en militärförläggning vid Medelhavet, mitt under brinnande världskrig.

I en förtvivlad och uppgiven essä gör han upp med moderniteten, konsumismen, maskinkulten. Kriget är hemskt, men Saint-Exupéry är ännu mer skrämd över vad som ska hända när det är slut.

Saint-Exupéry försvann spårlöst under en spaningsflygning strax efter det att texten skrivits, manuset hittades i hans efterlämnade papper och räknas som hans andliga testamente. Denna översatta version publicerades i Tidningen Vi nr 35-36/1948.

Antoine de Saint-Exupéry är mest känd för barnboken Den lille prinsen,som är en av de mest sålda och översatta böckerna någonsin.

Jag har just gjort ett par uppstigningar med ”P.38”. Det är en fin maskin. När jag fyllde tjugu, skulle jag ha varit överlycklig att fått lov att föra den. Jag konstaterar med vemod, att jag i dag, fyrtiotre år gammal och med omkring sextusenfemhundra flygtimmar under himlens alla väderstreck bakom mig, inte längre kan finna den leken så värst lustig. Det är bara ett fortskaffningsmedel – dessutom för krigsändamål. Om jag med min för det här yrket patriarkaliska ålder utstår hastigheter och höjder, så är det mindre i hopp om att uppliva forna dagars glädjeämnen än för att jag över huvud inte på något sätt vill undandra mig min generations vidrigheter.

Detta är kanske vemodigt; men kanske ändå inte. Det var nog när jag var tjugu som jag tog fel. I oktober 1940, när jag kom tillbaka från Nordafrika, dit gruppen 2-33 hade emigrerat, och fann min bil blodlös och undanstuvad i något dammigt garage, det var då jag upptäckte trillan och hästen och med deras hjälp byvägarnas gräs. Fåren och olivträden. Dessa olivträd hade nu en annan funktion än att vid etthundratrettio kilometers hastighet markera rytmen utanför bilrutan. De visade sig i sin verkliga rytm, som är att långsamt tillverka oliver. Fåren hade inte längre till enda funktion att sänka min medelhastighet. De gjorde verkliga lortar och frambringade verklig ull. Och även gräset hade en mening, eftersom det var deras bete.
Och jag kände, hur jag levde upp på nytt, här i den enda vrå på jorden, där själva dammet luktar gott (nej, jag är orättvis, det gör så i Grekland också). Och jag tyckte, att jag hade varit en idiot i hela mitt liv.