”Det gör inget om jag dör i kriget” – Saint-Exupérys andliga testamente
”Å, general, det finns bara ett enda problem, ett enda i hela världen. Att ge människorna tillbaka en andlig mening, andliga behov, att låta det regna över dem någonting i stil med gregoriansk sång”.
Så skriver Antoine de Saint-Exupéry, franskt flygaräss och litterär superstjärna, från en militärförläggning vid Medelhavet, mitt under brinnande världskrig.
Antoine de Saint-Exupéry
Lyssna på artikeln
”Å, general, det finns bara ett enda problem, ett enda i hela världen. Att ge människorna tillbaka en andlig mening, andliga behov, att låta det regna över dem någonting i stil med gregoriansk sång”.
Så skriver Antoine de Saint-Exupéry, franskt flygaräss och litterär superstjärna, från en militärförläggning vid Medelhavet, mitt under brinnande världskrig.
I en förtvivlad och uppgiven essä gör han upp med moderniteten, konsumismen, maskinkulten. Kriget är hemskt, men Saint-Exupéry är ännu mer skrämd över vad som ska hända när det är slut.
Saint-Exupéry försvann spårlöst under en spaningsflygning strax efter det att texten skrivits, manuset hittades i hans efterlämnade papper och räknas som hans andliga testamente. Denna översatta version publicerades i Tidningen Vi nr 35-36/1948.
Antoine de Saint-Exupéry är mest känd för barnboken Den lille prinsen,som är en av de mest sålda och översatta böckerna någonsin.
Jag har just gjort ett par uppstigningar med ”P.38”. Det är en fin maskin. När jag fyllde tjugu, skulle jag ha varit överlycklig att fått lov att föra den. Jag konstaterar med vemod, att jag i dag, fyrtiotre år gammal och med omkring sextusenfemhundra flygtimmar under himlens alla väderstreck bakom mig, inte längre kan finna den leken så värst lustig. Det är bara ett fortskaffningsmedel – dessutom för krigsändamål. Om jag med min för det här yrket patriarkaliska ålder utstår hastigheter och höjder, så är det mindre i hopp om att uppliva forna dagars glädjeämnen än för att jag över huvud inte på något sätt vill undandra mig min generations vidrigheter.
Detta är kanske vemodigt; men kanske ändå inte. Det var nog när jag var tjugu som jag tog fel. I oktober 1940, när jag kom tillbaka från Nordafrika, dit gruppen 2-33 hade emigrerat, och fann min bil blodlös och undanstuvad i något dammigt garage, det var då jag upptäckte trillan och hästen och med deras hjälp byvägarnas gräs. Fåren och olivträden. Dessa olivträd hade nu en annan funktion än att vid etthundratrettio kilometers hastighet markera rytmen utanför bilrutan. De visade sig i sin verkliga rytm, som är att långsamt tillverka oliver. Fåren hade inte längre till enda funktion att sänka min medelhastighet. De gjorde verkliga lortar och frambringade verklig ull. Och även gräset hade en mening, eftersom det var deras bete.
Och jag kände, hur jag levde upp på nytt, här i den enda vrå på jorden, där själva dammet luktar gott (nej, jag är orättvis, det gör så i Grekland också). Och jag tyckte, att jag hade varit en idiot i hela mitt liv.
Allt detta för att förklara för er, general X, att denna hjordexistens i hjärtat av en amerikansk militärbas, dessa måltider, som avverkas stående på tio minuter, detta kommande och gående mellan enmansmaskiner om 2600 hästkrafter i ett slags abstrakt byggnad, där vi bor hopstuvade tre man i varje rum, denna förskräckliga människoöken, med ett ord, inte har någonting som talar till mitt inre.
Allt detta, liksom de expeditioner utan resultat och utan hopp om att någonsin komma tillbaka, som vi minns från juni 1940, är något som måste ha sin gång, liksom en sjukdom.
Här är jag alltså patient, för hur lång tid vet man inte. Men jag anser mig inte själv ha någon rätt att befrias från den sjukdomen. Det är alltihop. I dag är jag djupt bedrövad – i djupet av min varelse. Bedrövad för min generations skull, som är tom på all slags mänsklig substans. Då barer, matematik och Bugattibilar är den enda form av andligt liv den känner, rör den sig i en strikt hjordmässig tillvaro, som är blottad på all färg. Den förmår inte ens så mycket som att märka detta själv.
Tag militärlivet som fenomen för hundra år sedan. Tänk på allt vad det rymde av strävan att motsvara människans andliga, hennes poetiska känsla eller helt enkelt hennes mänsklighet. Uttorkade som vi är, värre än tegelstenar, ler vi idag åt dessa barnsliga dumheter. Uniformerna, fanorna, sångerna, musiken, segrarna.
Det finns inga segrar i vår tid.
(Det finns inga segrar i vår tid, ingenting gripande och förtätat som ett Austerlitz. Bara absorptionsfenomen, snabbare eller långsammare.) Allt lyriskt har en löjlig klang, och människorna vägrar att låta sig väckas till ett andligt liv av vad slag det vara må. De utför hederligt ett slags straffarbete. Som de amerikanska ungdomarna här säger: ”Vi påtar oss lojalt detta otacksamma jobb”.
Och propagandan över hela världen anstränger sig förtvivlat. Vad den här ungdomen lider av är inte avsaknad av enskilda begåvningar utan detta att vid risk att verka löjlig vara förbjuden att hämta kraft ur de stora, vederkvickande myterna. Från den grekiska tragedin har mänskligheten i sitt förfall sjunkit ända till Louis Vecneuils pjäser.
(Längre ner kan man knappast komma.) Reklamens, det löpande bandets, de totalitära regimernas tidevarv; en tid för arméer utan trumpeter eller fanor eller dödsmässor. Jag hatar min tid av all min kraft. Min tids människa törstar ihjäl.

Å, general, det finns bara ett enda problem, ett enda i hela världen. Att ge människorna tillbaka en andlig mening, andliga behov, att låta det regna över dem någonting i stil med gregoriansk sång. Om jag vore troende, är det nog ganska säkert att jag, när den här perioden av ”nödvändigt och otacksamt jobb” är över, inte skulle orka med något annat än Solesmes (benediktinerkloster i Frankrike, berömt för sin gregorianska liturgi). Man kan inte leva på kylskåp, politik, bokslut och korsord, ser ni! Man orkar inte längre. Man orkar inte längre leva utan poesi, färg eller kärlek.
Man behöver bara höra en lantvisa från 1400- talet för att förstå, att kurvan har gått nedåt. Ingenting annat återstår än propagandarobotens stämma (ursäkta mig). Två miljarder människor hör inte längre något annat än roboten, förstår ingenting annat än roboten, gör sig själva till robotar.
Allt gnissel och brak under de senaste trettio åren har bara två källor: återvändsgränderna i 1800-talets ekonomiska system och den andliga utarmningen. Varför Ryssland? Varför Spanien? Människorna har prövat de cartesianska värdena, utanför naturvetenskapens domäner har experimentet knappast gagnat dem.
Det finns bara ett problem, bara ett enda: att återupptäcka att det finns ett andens liv, som står högre än intellektets liv; det enda som ger människan tillfredsställelse. Detta når utöver det religiösa livets problem, som bara är en form därav (ehuru kanske andens liv med nödvändighet leder till det sistnämnda. Och andens liv börjar där en varelse uppfattas såsom en helhet; någonting annat och mer än de beståndsdelar, varav den är sammansatt. Kärleken till hemmet – denna kärlek som inte kan upplevas i USA – tillhör redan den det andliga livet.
Och byfesten och vördnaden inför döden (jag nämner dessa båda saker, därför att sedan jag kom hit har två eller tre fallskärmshoppare dött; men de smusslades undan: de hade slutat tjänstgöra) . Det där är en sak, som inte kommer från Amerika, det ligger i tiden: människan har inte längre någon mening.
Vi måste absolut tala till människorna.
Vi måste absolut tala till människorna.
Vad tjänar det till att vinna kriget, om vi för hundra år framåt skall lida av revolutionär fallandessjuka? När väl den tyska frågan omsider är ur världen, då inställer sig alla de verkliga problemen. Det är föga troligt, att spekulationen i de amerikanska lagren vid detta krigs slut kommer att vara tillräckligt att, liksom 1919, distrahera mänskligheten ·från dess verkliga bekymmer.
I brist på en stark andlig strömning kommer då femtioelva olika sekter att som svampar skjuta ur jorden och i sin tur söndra sig. Marxismen själv är då för gammal och kommer att falla sönder i en mängd sinsemellan stridiga neo-marxister. Det har man redan sett i Spanien. Såvida inte någon fransk Caesar placerar oss i ett neo-socialistiskt koncentrationsläger för tid och evighet.
Å, vilken underlig kväll i kväll, vilket underligt klimat. Från mitt rum ser jag fönstren tändas i de där byggnaderna utan ansikte. Jag hör de olika radioapparaterna veva ur sig sin positivhalarmusik för den här sysslolösa skaran, som har kommit från andra sidan havet och som inte ens vet vad hemlängtan är.
Man skulle kunna förväxla deras resignerade hållning inför uppgiften med offervilja och själsstorhet. Det vore ett kolossalt misstag. De tillgivenhetens band som knyter vår tids människa vid ting eller vid andra varelser är så slaka, så tunna, att människan inte längre känner skilsmässa eller avsked så som förr. Den skrämmande repliken i den här judehistorien: ”Jaså, du far dit! Så långt borta du kommer att vara!” ”Långt borta från vadå?” Det ”vad då” som de har lämnat lär knappast ha varit något annat än ett stort knippe av vanor. I denna skilsmässornas tid skiljer man sig med samma lätthet från saker.
Kylskåpet kan bytas. Och huset man bor i också, om det inte är annat än ett montage av delar. Och kvinnan man lever med. Och religionen. Och partiet … Man kan inte ens vara otrogen: vad skulle man vara otrogen mot? Långt borta från vad och otrogen mot vad? Människans öken.
Man kan inte ens vara otrogen: vad skulle man vara otrogen mot?
Vad de är beskedliga och fridsamma, de här hjordmänniskorna. Jag tänker på de bretagneska matroserna förr i världen, som mönstrade av vid Magellan eller vid Främlingslegionen, hur de kastade sig över en stad; jag tänker på dessa sammansatta knippen av våldsamma drifter och olidlig längtan, som alltför strängt avspärrade män alltid har varit. I alla tider har det behövts starka poliser eller starka principer eller stark tro för att hålla dem i styr. Men de här, ingen av dem skulle väl brista i respekt mot en liten gåsvakterska. Karlar i vår tid hålls i schack med bridge eller bondtolva, alltefter miljön. Vi blir förvånansvärt effektivt kastrerade.
Och så har vi äntligen blivit fria. Vi har fått armar och ben avskurna, och sedan har vi fått frihet att röra oss fritt. Men jag hatar denna tid, då människan under en universell totalitarism blir boskap, foglig, hyfsad och lugn. Och så försöker man få oss att tro, att det är ett moraliskt framsteg! Vad jag hatar hos marxismen, det är den totalitarism, till vilken den leder. Här definieras människan som producent eller konsument, och det viktigaste av alla problem är distributionsproblemet. Precis som på en mönsterfarm.
Vad jag hatar hos nazismen, det är den totalitarism den i enlighet med själva sitt väsen syftar till. Man låter arbetarna i Ruhr defilera förbi en Van Gogh, en Cezanne och ett färgfotografi . Och de röstar helt naturligt på färgfotot. Här är sanningen för folket! Bakom starka lås i ett koncentrationsläger burar man in dem som röstar på Cezanne och dem som röstar på Van Gogh, och sedan föder man upp en undergiven boskap med färgfotot. Men vart tar det vägen med Amerika, och vart tar det vägen med oss själva i denna tid av universellt funktionariat?
Robotmänniskan, termitmänniskan, människan som pendlar mellan arbete på löpande band och kortleken. Människan som blivit kastrerad på all sin skapande kraft och inte ens förmår skapa fram en visa eller en dans ur djupet· av sin lantliga by. Människan som utfodras med konfektionskultur, standardkultur, alldeles som man utfordrar oxar med hö. Det är människan av idag.

Och jag tänker på att för mindre än trehundra år sedan kunde man skriva La Princesse de Clèves (berömd tragisk kärleksroman av M:me de La Fayette; utkom 1678) eller stänga in sig i ett kloster på livstid för en besviken kärleks skull, så brinnande var kärleken. Visst begår folk självmord i vår tid. Men deras lidande är mer besläktat med rasande tandvärk. Man står inte ut. Det har ingenting med kärlek att göra.
Förvisso måste man räkna med en första etapp. Jag kan inte bära tanken, att generationer av franska barn skall kastas i gapet på den tyske Molok. Själva substansen är hotad. Men när den är räddad, inställer sig det fundamentala problemet, som är vår tids problem. Som är sinnet för människan, och inget förslag till lösning har avhörts, och jag har intrycket att gå emot de svartast tänkbara tider.
Det gör mig alldeles detsamma om jag skulle bli dödad i krig. Vad finns kvar av vad jag har älskat? Jag tänker inte bara på levande varelser, jag tänker på vissa seder och bruk, på oersättliga tonfall, ett visst andligt ljus. På frukostar under olivträden, på en provensalsk bondgård, men också på Händel. Vilka yttre saker som blir kvar, det ger jag sjutton. Det som är något värt är ett visst sakernas förhånande till varandra.
Kulturen är ett osynligt gott, eftersom den inte består i saker utan i de osynliga relationer vari sakerna står inbördes; så och inte annorledes. Vi kommer att få fulländade musikinstrument, som distribueras i kolossala serier; men vart tar musiken vägen?
Om jag dödas i kriget, det gör inte ett dugg. Eller om jag får ett anfall av raseri i någon av dessa flygande torpeder, som inte längre har någonting med flygning att göra och som förvandlar piloten, där han sitter bland alla sina knappar och visare och mätare, till ett slags bokföringschef (även flygning är en viss relationernas ordning).
Men om jag kommer levande tillbaka från detta ”nödvändiga och otacksamma jobb”, kommer för mig att finnas endast ett problem: vad kan vi, vad måste vi säga människorna?
Jag begriper mindre och mindre, varför jag upptar er tid med allt det här. Antagligen för att få säga det till någon, för det är ingalunda vad jag har rättighet att häva ur mig. Man måste tänka på att låta andra vara i fred och inte krångla till problemen. Just nu är det nog, att vi sitter med vår bokföring på våra stridsflyg.
Medan jag skriver det här, har två kamrater kommit in och lagt sig att sova. Jag måste också gå till sängs, jag gissar att min lampa stör dem. (Vad jag saknar en vrå för mig själv!) De här två kamraterna är i sitt slag underbara. Ärliga, fina, renhåriga, plikttrogna.
Och jag vet inte varför jag fylls av ett vanmäktigt medlidande, när jag sitter här och ser dem sova. Själva är de inte medvetna om sin ångest, men jag känner den. Ärliga, fina renhåriga, trofasta, Ja, men också fruktansvärt fattiga. De skulle så väl behöva en gud. Förlåt mig, om min dåliga elektriska lampa, som jag strax skall släcka, har hindrat också er från att sova, och var förvissad om min vänskap.