Det här visste du inte om Estrid Ericson

Hon är en centralgestalt i svensk designhistoria. Mindre känt är att hon kom att spela en avgörande roll för flera svenska kända författare. Estrid Ericsons tidigare medarbetare Hedvig Hedqvist följer henne i spåren. 

För fem år sedan fick jag ett överraskande förslag: ”Kan du tänka dig att sortera Estrid Ericsons efterlämnade papper?” I slutet av 1950-talet var jag praktikant på inredningsbutiken Svenskt Tenn – med både grundaren Estrid Ericson och formgivaren Josef Frank mycket närvarande. Han älskade att underhålla praktikanterna, hon var mer reserverad.

Tillsammans hade de skapat ett unikt koncept för att med möbler, textilier och belysning skapa både skönhet och trivsel. En betydande komponent var de välfyllda bokhyllorna i butiken. I praktikantens uppgift ingick att damma varje morgon, och inte sällan snuddade man vid intressanta böcker – ibland med dedikation från författaren. Jag minns hur jag noterade att poeten och akademiledamoten Bo Bergman var väl representerad. Han var en vördnadsfylld herre som man kunde se promenera på Strandvägen. Det skvallrades om att han och Estrid Ericson hade en hemlig relation. Men då visste jag inte mycket mer än så.

Estrid Ericson grundade Svenskt Tenn i Stockholm 1924, tidsandan genomsyrades av en övertygelse om att folkhemsbygget krävde ett nära samarbete mellan formgivare och konstnärer. Ericson hade utbildat sig till teckningslärarinna vid Tekniska skolan (Konstfack), insett sin bristande pedagogiska förmåga och bestämt sig för att ägna sig åt konstnärliga samarbeten.

”Jag startade Svenskt Tenn världsfrämmande och ganska opraktisk. Litade på den goda smakens ovissa morgondag”, beskrev Estrid Ericson sitt tilltag. Det mest legendariska samarbetet etablerade hon med den österrikiske arkitekten och formgivaren Josef Frank, som i slutet av 1933 övertalades av sin svenska hustru Anna att lämna ett Wien där anti­semitismen accelererat på kort tid. ”Han gjorde allt hon bad om, hon accepterade allt han gjorde”, som Eva von Zweigbergk träffande skrev i sin runa över Josef Frank. 

Estrid Ericson avled 1981. Då såldes det mesta av hennes kvarlåtenskap på auktion och en katalog upprättades – drygt hälften av numren upptas av boksamlingen. Hennes brorsdotter Inger Erikson-Zaabi fick ta hand om fasterns privata papper. Allt ställdes i en källare på Ekerö. Fyrtio år senare, när även brorsdottern avlidit, blev jag kontaktad av Erikson-Zaabis dotter, som bad mig gå igenom lådorna. De var fyllda av sparade anteckningar, brev, kvitton, räkningar med mera; ett närmast överväldigande innehåll av olika spår från ett långt liv. Jag var nyfiken, men förstod inte vilket rikt innehåll jag skulle möta i lådornas sammelsurium. Decennier av 1900-talshistoria från tiden då Estrid inledde sina studier på Tekniska skolan, parallellt med första världskriget, till alla anteckningar från hennes sista ensamma år på 1970-talet. Materialet innehåller också urklippta tidningsartiklar, inbjudningskort och brev som ger inblickar i flera decenniers kulturliv. Hennes kretsar representerade vida cirklar, engagerade från Nationalmuseum och Röhsska museet i Göteborg, journalister samt medlemmar i Svenska Akademien. Ofta samlade runt hennes middagsbord. Hon älskade att duka bord och utvecklade middagsgästsplacering och belysning till en konst – förvissad om att gästerna skulle bidra med spirituella tal.

En kväll blir jag sittande med tre buntar med brev, som hålls ihop av band med rosetter. Varje brev­samling visar sig representera hennes tre kanske viktigaste känslomässiga förbindelser. 

Med poeten och författaren Bo Bergman hade hon under femtio år en mycket nära relation, från 1917 tills han avled 1967, 98 år gammal. Det var ömsesidig kärlek som kom att spela viktig roll i bådas liv. Den andre var den tre år yngre Uno Åhrén, som hon hade en romantisk relation med. Han hade tidigt gjort en kometkarriär som konstnärligt begåvad och socialt engagerad arkitekt, och kom att bli viktig vid etableringen av Svenskt Tenn. Han inredde Ericsons butiker och hemmet på Strandvägen, ritade de första bokhyllorna och informerade initierat om den internationella modernismens utveckling. Filosofi och litteratur var självklara samtalsämnen i breven. Det var för övrigt han som gjorde både Estrid och andra uppmärksamma på den begåvade unga arkitekten Josef Frank, som han skrev om i sin rapport från den stora Parisutställningen 1925 till Slöjd­föreningens årsbok. Åhréns brev till henne beskriver deras pågående samtal om att skapa för en bättre framtid. Av breven till Estrid att döma tycktes Uno vara mer förälskad än hon var – hon hade ju också sin relation till Bo Bergman att förhålla sig till.

Överraskande – utom för den allra innersta kretsen – gifte sig Estrid 1944 i stället med sjökaptenen Sigfrid Ericson. Äktenskapet hindrade inte umgänget med Bo Bergman. I ett brev till kulturchefen Harald Schiller på Sydsvenska Dagbladet beskriver han det inträffade som att ”slumpen (i form av Svenska Amerikalinjen) har lett till att Estrid har träffat en man”.  

En slump som han kanske mentalt hade förberett sig på med tanke på deras åldersskillnad – nästan trettio år – och hennes engagemang för butiken. Äktenskapet hade fördelen att sjökaptenen för det mesta befann sig till sjöss. Under andra världskriget var det dock förenat med mycket oro. Korrespondensen är på engelska och kuverten är försedda med censur-stämpel. För Sigfrid Ericson tycks det ha varit en trygghet att Bo Bergman fortsatte att vara hust­runs trogna sällskap, som gjorde att hon slapp äta middagarna ensam, eller tillbringa helgerna utan sällskap i sommarhuset Tolvekarna på Tyresö. 

För Estrid inleddes en underbar tid i ett hem fullt med böcker, men också komplicerad när förälskelse uppstod.

Förändringen kan avläsas i hur Bergmans kärleksbedyrande dikter till henne övergår på 1940- och 1950-talen till att handla om en tacksamhet kring ett berikat vardagsliv. Som i majdikten 1942: 

Det hav som stormat
sig trött en gång
i stenen format
sin minnessång
Ett urtidshav i storm
har slipat klippans drag
Så slipas livets form
av seklers böljslag

Estrid Ericson växte upp i Hjo vid Vätterns strand, där föräldrarna drev både Hotell Royal och badrestaurangen Bellevue. Till hennes favorit­syssel­sättningar hörde arbetet i trädgården och att läsa. Estetik fanns i hennes ryggmärg, idag skulle vi säga att hon var trendmedveten. Tidens spirande modernism passade henne perfekt.  

Tidigt förstod Estrid att hon måste ut i världen. Efter realexamen i Hjos realskola lyckades hon övertala föräldrarna att fortsätta sina studier i Stockholm. Det var ett stort steg som inleddes 1914 på Tekniska skolan (Konstfack) i Stockholm. Under Estrids studietid inledde Svenska Slöjdföreningen sitt framgångsrika förmedlingsarbete. Tanken var att alla inflyttade industriarbetare skulle få möjlighet att bo i moderna bostäder. Wilhelm Kåge ritade en servis för Gustavsberg, Simon Gate och Edward Hald förnyade Orreforsglaset. Unga arkitekter och form­givare som Gunnar Asplund, Carl Malmsten och Uno Åhrén visade hur man kunde inreda ett trivsamt hem på begränsad yta. 

Men året 1917 var problematiskt med pågående världskrig, och i Stockholm var det livsmedelsbrist, så mamma och pappa Erikson i Hjo var oroliga för sin dotter i storstaden. En tröst var att hon kunde flytta till kyrkoherdens svägerska Hildegard och hennes man – Bo Bergman – på Nybrogatan med gångavstånd till Tekniska skolan. För Estrid inleddes en underbar tid i ett hem fullt med böcker, men också komplicerad när förälskelse uppstod, trots åldersskillnaden mellan henne och Bo Bergman. En romans som fick honom att beskriva deras relation och viktiga samtal om moral i noveller i vecko­tidningen Hvar åttonde dag. Under ett par decennier är hon musan i hans kärleksdikter, som här i en dikt från 1923: 

Hjärtat ska gro av drömmar
annars är hjärtat armt. 
Liv, ge oss sol och varmt. 
Så blir det ax omsider, 
och med tack till allt går vi mot skördetider, 
vemod och vinterkallt 

Natten till Estrids födelsedag året därpå en rakare kärleksbetygelse: 

Min älskade, dagens första och sista tanke är du. 
Jag vet att min kärlek nu har stigit till det största. 
Du sover i midnattens timma.
Med stjärnor böjas din dag. 
Jag ville du kunde förnimma mitt tack i vart andedrag.

När Bergman 1925 blir invald i Svenska Akademien dedicerar han sitt handskrivna inträdestal till henne. Estrid är medföljande dam, men knappast inbjuden på Akademifruarnas middag. Hans hustru hade länge varit sjuklig och avled 1928. Mycket få verkar dock även i fortsättningen känna till relationen mellan Estrid Ericson och Bo Bergman. En diskretion som säkert passade båda även i senare faser av livet. 

Tidigt 1920-tal fick Estrid arbete i butiken Vackrare vardagsvara, initierad av Svenska Slöjdföreningen, där hon med stort engagemang gick in för att ge kundkretsen estetiska upplevelser och lektioner. Hennes ambition var att delta i byggandet av det moderna folkhemmet. Inför Stockholmsutställningen 1930 blev hon som enda kvinna invald i gruppen som skulle välja ut metallprodukter i hall 14. Själv ansträngde hon sig också, tillsammans med konst­nären Björn Trägårdh, att skapa föremål i bästa funkisstil. Uppdraget var både ambitiöst och tidskrävande, vilket fick Bergman att reagera. Han krävde att hon skulle ta paus så att de tillsammans kunde besöka Carl von Linnés Hammarby i Uppsala. Det visade sig bli en fullträff. Upplevelsen av paret Linnés sovrum, där väggarna är tapetserade med floraplanscher, gav henne idéer som under kommande decennier utvecklades till bland annat dekorativa Flora-byråer och skåp. Antikvariat blev hennes nya jaktmarker, inte bara för att hitta böcker för eget läsande utan också illustrationer till olika föremål. Hon försedde gärna sina tennföremål med citat eller någon dikt. På hennes tidiga pokaler finns verser av Heidenstam, Karlfeldt och även Robert Burns. 

Poesi verkar ha varit ett starkt behov, inte bara för att Estrid kanske såg sig själv som en musa, utan hon förmedlade också gärna små citat på handskrivna lappar till kunderna i butiken. Ett som finns i flera versioner är ett kinesiskt citat: ”Ett smyckes värde handlar endast om den poesi det utstrålar – inte om dyrbara material, ädel metall, dyrbara stenar.”

I Bo Bergmans Akademikrets ingick Harry Martinson, som Estrid Ericson successivt fick en lång och djup vänskap med. I hennes exemplar av Vägen till Klockrike finns både en underbar teckning och en dedikation. I rättvisans namn gav Martinson även ett eget exemplar till maken Sigfrid med teckning och dedikation. Martinson och sjökaptenen hade likartade sociala karriärer. Sigfrid Ericson började som skeppspojke och avancerade till att bli en av Amerikalinjens mest uppskattade kaptener. Diktsamlingen Cikada fick en särskild hyllning med Estrids 50-årspresent: en cikadabur i grön keramik. Deras gemensamma intressen var också natur – en delad oro kring alla nya fakta om hot som började bekräftas i dagspressens debattartiklar. Senare i början av 1960-talet ännu mer alarmerande i den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår. Harry och hustrun Ingrid besökte Tolvekarna, Estrid åkte till deras hem i Gustavs­berg vid Sillens strand i Gnestatrakten.

Gemenskapen fick en ny dimension på 1970-talet när även Sigfrid Ericson hade avlidit. Ensam och olycklig finner hon tröst i att läsa Martinsons dikter och citatet ”människan är överklass och maskinen underklass … Den sanna demokratin kräver att det andliga innehållet svarar mot den materiella nivån”. 

Båda var på varsitt sätt klassresenärer och hans moderna tolkningar passade henne perfek, inklusive hans förståelse för hennes behov att upphöja både hantverk och skönhet. 

I hennes arkiv är tidningsurklippen om Harry Martinson nästan lika många som de om Bo Bergman. 

Ett mer jordnära problem för Estrid var vad som skulle hända med Svenskt Tenn efter hennes frånfälle. Hon var barnlös, det var också Josef Frank, och butiken hade ärvt alla hans ritningar och förlagor till textilmönster – en otrolig skatt som inte fick skingras.  

Och vad skulle hända med hennes egna ägodelar? 

Lösningen blev att sälja verksamheten till Kjell och Märta Beijer, som i sin tur också var barnlösa och hade bestämt att deras tillgångar skulle bli en stiftelse med inriktning på vetenskap och kultur. 

Tack vare försäljningssumman lade Estrid Ericson grunden till en egen stiftelse för att stödja formgivare, konsthantverkare och forskning. Även privata tillgångar skulle säljas, och därmed fick omvärlden inblick i hennes stora boksamling. Förutom facklitteratur bestod den till stor del av då modern svensk litteratur. Samlade verk av Pär Lagerkvist, Hjalmar Söderberg, nyutgåvor av klassiker som Fredrika Bremer och Goethe, och förstås det mesta av både Bergman och Martinson. När jag botaniserar i hennes samling hittar jag även Karin Boye, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Evert Taube och Gunnar Ekelöf – alla väl representerade. Estrid verkar också med förtjusning ha läst Tove Jansson, Pär Rådström, Willy Kyrklund och Lars Gustafsson. I takt med hennes ökade ekonomiska framgångar ersattes vissa böcker med halvfranska band, som hon antagligen tyckte var elegantare. Det är kanske förklaringen till att mitt praktikant-jag med dammvippa kunde förundras över alla intressanta böcker i butikens bokhyllor. 

För en sak var säker för Estrid Ericson: poesin skulle alltid finnas där på någon hylla, lätt tillgänglig för alla skiftande behov i livets olika skeden.

Ur Vi Läser #2 2025.

Läs mer:

Gudrun Sjödén bryter tystnaden

Lena Larsson ritade det moderna hemmet