Det osägbara sägs bäst på nynorska

Akademiledamoten Steve Sem-Sandberg gör sitt bästa för att höja sig över sina ”egna småaktiga preferenser” när Nobelpristagaren i litteratur ska koras.

December 2022 –januari 2023

För mig börjar årets Nobelläsning kort tid efter det att föregående års Nobelpris till Annie Ernaux delas ut i Konserthuset. Jag har valt ut tio böcker av sju olika författare från nästan lika många länder som jag bestämt mig för att läsa över jul- och nyårshelgerna. Det är inte inför något av de kommande årens pris, utan mest för att skaffa mig bättre överblick. Flera av läsrekommendationerna kommer från de olika områdesexperter vi i Nobelkommittén anlitat för att ge översikter över och vid behov fördjupningar i författarskap som inte finns tillgängliga på de språk vi själva behärskar. Något av det roligaste med det här uppdraget är att man läser sådant man aldrig annars skulle läsa. Synkretsen vidgas ständigt. Min parallelllista, som jag kallar den, utökas stadigt med nya namn. Även om inget av dessa kommer att kunna bli aktuellt förrän om många år känns det ändå tryggt att ha ett litet ”försprång” innan den långa listan föreligger i slutet på januari.

Februari–mars

Vi samlas strax efter det att den långa listan sammanställts för en förberedande genomgång. Också tidigare pristagare kan nominera. Vissa gör det till och med rätt flitigt och ibland med namn som överraskar! Nu är även tiden inne för kommittémedlemmarna att komma med egna förslag. Det blir bra diskussioner, öppna, förutsättningslösa men också målinriktade. Våra områdesexperter aktualiserar namn som det känns angeläget att hinna läsa innan vi definitivt hinner spika ett förslag till halvlång lista om ett drygt tjugotal namn att lägga fram för resten av Akademien.

April–maj

Merparten av den ”tunga” läsningen gör jag i Paris i år. Det är slående hur mycket av den litteratur som är aktuell på våra listor som finns tillgänglig i bokhandlarna här men som i översättning aldrig når upp till våra breddgrader, översatt från alla möjliga språk. Min favoritbokhandel har länge varit Librairie Tschann på Boulevard du Montparnasse. Här står böckerna tätt i hyllorna och det är trångt mellan hyllraderna: ett jämnt flöde av människor kommer och bläddrar eller frågar efter böcker som de beställer eller får. Så skönt att för en gångs skull vara i en bokhandel som inte ser ut som en leksaksbutik för vuxna. Det blir flera besök i veckan.

Maj

Hela Akademien gör en utflykt till ordboksredaktionen i Lund och till Dag Hammarskjölds Backåkra på Österlen. Det var hit han skulle ha dragit sig tillbaka efter att ha avtjänat sin andra period som FN:s generalsekreterare om Kongokrisen och den tragiska flygkraschen inte kommit emellan. I sitt testamente upplät han den ena flygelbyggnaden till Svenska Akademien och det är här vi håller vårterminens sista sammankomst, en blåsig men vacker och varm försommardag. På sammankomsten diskuterar vi alternativa sätt att komma åt litteratur för läsning. Sekretessen, som är helt nödvändig, sätter också gränser för hur vi ska klara av att få tillgång till den litteratur vi behöver.

Juni–augusti

Det är nu det verkliga läsandet börjar! Jag inför ett rätt strikt schema, ställer mobilens väckarklocka tidigt och går upp och sätter mig vid skrivbordet och arbetar med det egna romanprojektet. Minns hur det var för några år sedan när jag efter en operation tvingades äta sinnessjukt stora mängder kortison. Kortisonet fick sömnbehovet att krympa och jag var ofta vaken redan vid fem på morgonen, eller ännu tidigare, och kunde skriva oavbrutet till långt in på förmiddagen. Nu är jag inte lika lyckligt drogad! Men så här års är lägenheten full av ljus redan på efternatten och jag skriver eller redigerar text i takt till Mariakyrkans kvarts-, halv- och helslag tills jag avverkat vad som åtminstone hjälpligt kan tas för ett skrivpensum. Sedan vidtar läsandet. En torr juni övergår i en drypande våt och kall julimånad. Vissa mulna eller regniga dagar tillbringar jag upp till tio timmar bara med läsning. Det svåraste med att läsa så mycket kvalificerad litteratur under så kort tid är att bibehålla uppmärksamheten, koncentrationen. Jag har lärt mig att det bästa är att ta mikropauser, motionera om det går, och framför allt att byta bok – och författare – mellan varven. Men det går framåt. Jag gör hela tiden anteckningar, excerpter, inför de rapporter jag snart kommer att börja skriva. Härvan av anteckningar och citat blir snabbt oöverskådlig och tiden räcker förstås inte till. Hur tidigt man än börjar och hur mycket möda man än lägger ner på läsandet så räcker den ändå inte till. Vid månadsskiftet juli/augusti börjar jag sammanfatta mina läsningar. Att skriva dessa utlåtanden är svårt. Till det svåraste, åtminstone om man som jag är van att arbeta som kritiker, hör att inte nödvändigtvis falla tillbaka på sina egna estetiska preferenser. (Vilket naturligtvis är helt godtagbart i andra sammanhang, bara man tydligt talar om varför man tycker som man tycker.) Här handlar det i första hand om att överge sina eventuella åsikter och försöka ge en så tydlig bild av författarskapen ifråga att de andra ledamöterna, som ju läst nu under sommaren, har något att väga sina egna läsintryck mot. Det är naturligtvis inte helt och hållet möjligt att höja sig över sina egna småaktiga preferenser, men en nyttig utmaning att åtminstone försöka. När jag äntligen är klar räknar jag ut att jag skrivit närmare 130 000 tecken. Det är nästan som en hel bok. (Hoppas inte alla i kommittén skrivit lika långt!)

21 augusti

Jag träffar Anders Olsson, kommitténs ordförande, i Börshuset. Vi lämnar in våra respektive rapporter och tar sedan en kopp kaffe i personalrummet en trappa upp. Man får använda en lite skakig hiss för att ta sig dit. Det är första gången vi möts efter sommaruppehållet och när nu arbetet är gjort för oss båda är det rätt naturligt att vi börjar jämföra läsintryck.

28 augusti

Åter i Börshuset för att tillsammans med Mats skriva på diplom som ska delas ut på Bokmässan. Jag innehar posten som Akademiens direktör instundande termin, och då ingår sådana plikter. Pratar lite med Mats efteråt om vad vi möjligen har att vänta inför prisdiskussionen. Ett par dagar senare tar jag del också av de andra kommittémedlemmarnas utlåtanden. Vi tycker inte lika om allt (när var det någonsin något önskvärt?) och jag är helt säker på att när väl övriga ledamöter redovisar sommarens läsintryck och pläderar för sina kandidater kommer de olika perspektiven att vara ännu fler. Men jag är minst lika säker på att vi kommer att resonera oss fram till rätt pristagare ändå. Vem det till slut blir är fortfarande en öppen fråga.

30 augusti

Första sammankomsten för säsongen är ett extrainsatt möte, dagen före det ordinarie torsdagsmötet, och avsett uteslutande för att diskutera Nobelpriset. Som direktör leder jag mötet, fördelar ordet i diskussionen, sammanfattar och ställer eller låter andra ställa klargörande frågor vid behov. Vi inleder som vanligt med en runda där alla Akademiens ledamöter framför sina synpunkter och sedan följer ett fritt samtal. Många infallsrika synpunkter och tänkvärda argument framförs och bemöts, och samtalet blir livligt och engagerat. Under ett par timmar sluter sig Sessionsrummets väggar kring oss, vi sitter allihop som deltagare i en fantastisk läsecirkel. Engagemanget är omöjligt att missta sig på.

21 september

Det görs en provomröstning. Eftersom en av kandidaterna i detta slutskede är den norske författaren Jon Fosse, som jag översatte några romaner och pjäser av i mitten på 80- och början på 90-talet, har jag redan från början förklarat mig jävig och avstår nu också från att rösta. Det är i och för sig väldigt länge sedan jag hade något med Fosses författarskap att göra, i någon kapacitet, men våra jävsregler är strikta och att följa dem med god marginal en självklarhet. Ingen skugga ska behöva falla över pristagaren vem det än blir.

28 september

Höstens andra torsdagsmöte sammanfaller med första dagen på Bokmässan: en viktig högtid för många! Några ledamöter, en minoritet visar det sig, är kvar i Börshuset i Stockholm medan andra redan anlänt till Göteborg. Själv befinner jag mig i Göteborg men kan inte delta i sammankomsten eftersom jag ska medverka i en föreställning som Judisk kultur i Sverige arrangerat på Göteborgs stadsteater på kvällen. Vad gäller Nobelärendena hade det heller inte fyllt någon funktion eftersom jag ändå inte kan rösta på någon av kandidaterna. Först närmare midnatt, efter en trevlig middag som arrangörerna inbjudit till efter föreställningen, får jag av Mats reda på i vilken riktning diskussionen gått.

2 oktober

Jag tackar nej till intervjuer. Är det rätt eller fel?

Som så många andra av oss är jag en stark anhängare av öppenhet. Varför ska man ha stängda dörrar till något som det inte finns minsta skäl att dölja? Samtidigt går det som en röd tråd genom många intervjuer jag hittills medverkat i eller artiklar som skrivits i ämnet. Hur Akademien mår tycks hela tiden viktigare än vad Akademien gör. Nu utdelas snart ett av världens största litteraturpris till en författare som har möjlighet att bli läst med stor behållning av många. Varför då inte vika särskild uppmärksamhet åt litteraturen en stund i stället för att för hundrade gången svara på frågor om hur ”stämningen” är i den prisutdelande institutionen? Jag kan förstå att det finns ett nyhetsvärde i att hitta oväntade vinklar till detta stora pris, men tycker samtidigt att det finns en tröttsam förutsägbarhet i detta ständiga sökande efter split och konflikter.

5 oktober

Nobelpriset till Jon Fosse tillkännages. Den sista omröstningen, timmarna innan, är av mer formell natur, men det är likväl nu det avgörande beslutet tas. (Jag deltar fortfarande inte i omröstningen.) Som vanligt efter ett tillkännagivande uppstår en kör av åsikter på alla håll. Allt från jubel till missnöje. ”På det sättet missade man nu också chansen att skriva historia genom att för första gången ge Nobelpriset till en kvinna två år i rad”, skriver Björn Wiman i DN. Ja, det kanske vi gjorde i år. Men jag är helt övertygad om att den chansen kommer att komma igen. Rätt snart dessutom, om man bara ska gå efter statistiken. Ser man tillbaka på det senaste decenniet har det varit lika många kvinnliga som manliga författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Men det finns andra, kanske mindre spektakulära sätt att skriva historia på. När jag kommer hem efter tillkännagivandet, och ser alla böcker som hopats vid sängen, på och under stolar och bord, kommer jag att tänka på bokhyllorna i mina norska morföräldrars hem. Långa hyllrader med verk av Ibsen och Alexander Kielland i vackert inbundna band. Men allt som stod där var litteratur på bokmål. På den tiden pågick en förgiftad språkstrid i Norge, om nynorskan, eller ”landsmål” som många kallade den då, över huvud taget skulle betraktas som ett riktigt språk. Mina bokmålstalande morföräldrar tog självklart parti. Nynorskan fick jag upptäcka på egen hand och det gick upp för den läsande tonåring jag då hunnit bli hur mycket verkligt betydande litteratur som skrivits och skrevs på detta språk. På nynorska skrev den store epikern Arne Garborg, liksom Tarjei Vesaas, än i dag mycket läst såväl i Norge som utomlands, och förstås den numera närmast kultförklarade poeten Olav H. Hauge. Om man någon gång skulle sluta tänka på vilken nation en pristagare bor i eller råkar vara född i – litteratur handlar ju inte om statstillhörighet utan om språk – är det med Jon Fosse första gången ett Nobelpris går till en författare som skriver på nynorska. Priset till honom kan därför lika mycket ses som ett pris till den rika litterära tradition som han är den senaste företrädaren för.

Jag hoppas det gör det.

Ur Vi Läser #6 2023