”Det var en rysk, en tysk och en anakreon …”
Lyssna på artikeln
”Det var en rysk, en tysk och en beldman.”
Jag har lyssnat till historien hundra gånger, sett barnbarnet framför mig liksom rusa mot slutklämmen och min reaktion. Det är en stor och lycklig stund. Historien? Jag låter Lille Barr berätta:
”Beldman är skitnödig. Han går in på en gård, drar ner byxorna och sätter sig. Då kommer en polis som skriker: ’Man får inte skita på nån annans gård! Det blir 500 kronor i böter.’ Beldman tar fram en tusenlapp och svarar: ’Här får du tusen kronor. Jag är inte färdig än’.”
Medan ungen berättar nya vitsar tänker jag på beldman. Är det en man för barnet? Eller en nationalitet, ungefär som en engelsman? Och om det finns ett land – säg Beldien där beldmän bor – talar de i så fall beldiska?
Frågorna hopar sig, och inte lär de redas ut lagom till den 26 juli då en av landets stora skalder årligen uppmärksammas. Ett vet jag dock. Inte är det Carl Michael Bellman, som kallats för Nordens Anakreon, mitt barnbarn tänker på. Greken som föddes cirka 500 år före Kristus skaldade också om vin, kvinnor och sång, eviga teman tycks det. ”Det var en rysk, en tysk och en anakreon …”
Nej, funkar mindre bra.
Äh, beldman hade väl air pods?
Ska jag berätta för mitt barnbarn om den riktige Bellman, han som föddes 1740 och som misslyckades med mycket men inte allt? Han som ständigt var luspank och därför höll sig nära makten? En dåtidens hang around som svårt häcklade sin tids ordensväsende men kom att bli förste ordenskald i Par Bricole som skapades 1779 och finns än i dag. Det är förresten samma sällskap som arrangerar Bellmansdagen. Eller ska jag berätta för ungen hur skämten uppkom? Att de enligt bellmanshistorieforskare i dag ofta ”kretsar kring området kiss och bajs eller är av sexuell karaktär” men att de första historierna fanns redan under skaldens livstid och inte alls berättades av barn och att andra nationaliteter sällan var inblandade? En av dessa historier lät ungefär så här och syftar på den ofta barskrapade poetens omvittnade slagfärdighet:
”På sin dödsbädd spänner Bellman upp ett paraply över sig, hustrun och barnen och säger: ’Åh gudskelov, nu kan jag dö nöjd, när jag ser att ni allesammans har tak över huvudet.”
Inte tråkar jag ut ungen med allt det här men frågar om han möjligen har någon historia på lager som inte handlar om avföring?
Absolut! ”Det var en rysk och en tysk och en beldman som skulle slå vad om vems pappa som var minst. ’Min pappa sover i en byrålåda’, sa rysken. ’Min pappa behöver en stege för att plocka jordgubbar’, sa tysken. Då snyftade beldman och sa: ’Jag har ingen pappa, han ramlade ner från mattkanten och dog’.”
Trumvirvel på den, tycker jag.
Sedan finns berättelser som barnet har mindre lätt för att förstå. Som denna:
”Bellman är på läkarbesök. Han har kraftiga brännskador på båda öronen och doktorn frågar: ’Hur gick det här till?’ Bellman svarar: ’Jag stod och strök när telefonen ringde och tog fel på telefonen och strykjärnet.’ ’Men du har ju bränt dig på båda öronen’, säger doktorn. Bellman svarar: ’Jag var ju tvungen att ringa ambulansen.’”
Inte ens ett fniss från barnet vid min sida. Jag ser bara förvirring, hur min älskade humorist tänker, koncentrerat och djupt:
– Äh, beldman hade väl air pods? Och vad gjorde han, sa du?
Ur Tidningen Vi #7 2023.