”Det var sista gången jag såg mitt barnbarn”

Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val. Annette Blomgren minns dagen då hennes barnbarn försvann med en färja och sedan aldrig hördes av igen.

”Vi hade precis lämnat vårt sexåriga barnbarn Matilda för helgumgänge med sin mamma. Vår son Magnus och Matildas mamma låg vid tillfället i en vårdnadstvist. Det var maj 2013 och Matilda hade flera gånger sagt att ’i maj ska jag inte vara hos er längre’. Matilda var ofta hos oss och jag funderade över varför hon sa så. Jag kände mig orolig och vi fick ett infall, jag och min man Nils. Vi bestämde oss för att följa efter Matilda och hennes mamma. Efter en stund insåg vi att de åkte mot Värtahamnen, till parkeringen vid Estlandsbåtarna. När vi kom fram hoppade jag direkt ur bilen och frågade: ’Vart ska ni?’. Även Matildas morfar och mormor var där och de svarade att de skulle åka på kryssning. Jag stod och pratade med Matildas morfar och när jag sedan vände mig om såg jag Matilda och hennes mamma gå ombord på färjan. Jag kan än i dag se det framför mig, hur de går i väg. Jag tänkte att det är sista gången vi ser henne.

Magnus hade ett interimistiskt beslut om ensam vårdnad och väntade på tingsrättens dom som skulle komma efter helgen. Under den här perioden var det jag och min man som tog emot och lämnade Matilda vid de tillfällen hon skulle träffa sin mamma. På söndagen åkte vi för att hämta henne. Vi väntade och väntade. Men de kom aldrig. Dagen därpå gick vi till polisen tillsammans med Magnus och anmälde Matilda försvunnen.

Det dröjde inte länge innan Matildas mamma blev häktad i sin frånvaro. I början tänkte vi att det skulle ordna sig. Då trodde vi att det bara skulle vara för den estländska polisen att hämta dem. Vi kände oss ganska säkra på att Matilda och hennes mamma, med rötter i Ryssland och tidigare boende i Estland, befann sig i Tallinn. När det i slutet av sommaren 2013 fattades ett beslut enligt Haagkonventionen att Matilda, om hon befann sig i Estland, skulle återföras till Sverige tänkte vi igen att nu ska hon väl snart komma hem. Om Matilda registreras i en skola eller kliver in på ett sjukhus plingar det väl till någonstans.

Vi anlitade så småningom ett norskt företag – specialiserade på att hämta hem barn som förts bort olovligt. Det kändes lite läskigt. Skulle de ligga och smyga i buskarna och sedan kasta sig över Matilda? Men samtidigt tänkte jag att vi måste få hem henne. Vi var panikslagna den första tiden. Vi kontaktade ett liknande svenskt företag som drevs av två före detta poliser. Men även de körde fast. Att man kan hålla sig undan så… Hur bär man sig åt för att leva gömd?

Kanske är Matilda inte i Estland utan i Ryssland. Nu hoppas jag att hon själv på något sätt ska se att vi letar efter henne. Det är min högsta önskan. Vi har en Facebooksida – Matilda Mary Michelle Blomgren född 25 september 2006 Försvunnen/Missing – där mitt telefonnummer finns. Jag brukar skriva små hälsningar på sidan, vid jul och på Matildas födelsedag. Jag hoppas att hon minns vad hon hette tidigare för hon kallas nog inte Matilda längre.

Nu i september fyllde hon 15 år. Men vi vet inte hur hon ser ut, vi vet inte var hon finns. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här lång tid. Jag har tänkt många gånger ’varför stoppade vi dem inte från att åka?’. Det gnager i mig. Men samtidigt… Vad kunde vi ha gjort?

Matilda var så liten då hon försvann. När jag ser tjejer i Matildas ålder slår det mig hur overkligt det känns att hon är så stor nu. Jag tänker på henne som en liten flicka. Hon hade precis börjat läsa och tyckte att det var roligt. Vi skulle lära henne cykla. Skridskor och slalom hade hon redan koll på. Hon gillade att lära sig olika saker. Veckan efter att Matilda varit hos sin mamma skulle vi gå på cirkus. Tidigare år hade vi bara varit utanför och tittat på djuren. När cirkusen kom och Matilda inte var där kändes det hemskt. Och lika hemskt när den kom året efter. Att se affischerna…

Jag är rädd att Matilda inte minns oss längre. Det har hänt att jag frågat barn i Matildas ålder om de kommer ihåg när de var sex år. Jag var själv sex-sju år då min pappa flyttade till Amerika. När jag var 18 träffades vi igen. Jag såg honom komma gående och kände direkt: ’Klart det är han’. Jag vill tro att det skulle vara så även för Matilda. Tänk om hon ringer en dag. Jag tror att jag skulle svimma. I mina tankar finns hon hela tiden och hemma på vinden ligger hennes leksaker i kartonger. Inte för att hon vill leka med dem nu kanske, men hon ska i alla fall se att vi inte kastade bort hela hennes liv. Hon hade en batteridriven katt som hon målade läpparna på. Det är sådant man kommer ihåg. Det jag tänker på mest idag är hur hon har det. Det är så fruktansvärt jobbigt, just att inte veta. Men man lär sig på något sätt att stå ut.”

Berättat för Lina Norman.