”Detta är ett lagarbete från start till mål”

Längdskidlandslaget är fyllt av individualister som vill vinna varje tävling. Bakom stjärnorna: vallateamet. Thomas ”Oljan” Eriksson berättar om egon, lagkänsla och ett liv på glid.

”Merparten av våra åtta damer i landslaget har som mål att vara på pallen i varje världscup-sprint och distanstävling. Ekvationen går inte ihop och det händer att vi i vallateamet får ta skiten om det inte går så bra. Så var det i VM förra säsongen, då vi hade de bästa skidorna när mästerskapet drog igång men sedan lyckades sämre vid sprintstafetten och stafetten. Då var åkarna inte nöjda.

Ibland är det befogat att få lite skit. Har vi i vallateamet inte gjort vårt jobb ska vi få höra det. Det är så vi utvecklas, det är så vi jagar de tiondelar som avgör i den här sporten, som till stor del handlar om att ha rätt material för att lyckas.

Att vara en del av vallateamet handlar mycket om att se helheten. På tävling är vi mellan tio och tolv personer på plats, alla med olika ansvar. En har hand om speed – att skidorna ska glida bra – medan två fokuserar på fäste, och så är vi fem som har åkaransvar. Som bas för allt finns vår vallachef Anders Svanebo.

Själv har jag åkaransvar för Ebba Andersson, Maja Dahlqvist, Moa Ilar och Calle Halfvarsson. Det innebär att jag håller ständig kontakt med dem och året runt testar olika skidor som kommer från fabrikanterna – ofta specialgjorda för enskilda åkare med olika belag och mönster för att passa för olika underlag. Det är också jag som i slutänden är huvudansvarig för hur just mina åkares skidor vallas.

En sådan dag går jag ut tidigt och testar sex till åtta par skidor själv, med målet att plocka fram max fyra, men helst bara två par, tills mina åkare kommer till tävlingsarenan. När de är på plats går vi ut tillsammans och så kör de på basglid för att göra sina val.

Efter det blir det spring in till gänget som har testat glid hela morgonen, och så läggs det som vi kallar ’toppingen’ på. Åkarna testar inte den riktiga tävlingsvallningen förrän de står på startlinjen. Och är det i stället klassisk stil så är det fästvalla som ska på sist. Då har vi under tävlingens gång också två personer som är ute och testar föret hela tiden – eftersom vädret förändras och då måste vi anpassa oss.

Vädret är alltid en utmaning. Särskilt i Alperna där man aldrig vet om ett snöfall ska ta sig från en dal till en annan. På hemmaplan har vi en meteorolog som ständigt förser oss med rapporter men ofta får vi tänka om i sista stund. I värsta fall slår det om mitt i en tävling.

Det kan låta som ett otacksamt jobb där man lätt får skulden när det går dåligt men aldrig hyllas när det går bra. Fast så är det inte. Åkarna uppskattar vårt jobb och vi i vallateamet är minst lika mycket tävlingsmänniskor som åkarna, så vi vill förstås vara bättre än våra konkurrenter i de andra teamen. Det är en konkurrens men med stor förståelse teamen emellan. Ingen firar med tårta om något annat land vallar bort sig, för vi vet hur små marginaler det är.

Alla som jobbar med detta är nog ganska lika i grunden. Egentligen är det mer en livsstil än ett jobb. Man behöver vara lite nörd. Under ett år är jag på resa i upp till 150 dagar. Under tävlingar blir det jobb från klockan 6 på morgonen till klockan 21 på kvällen, men jag är aldrig riktigt ledig ens när jag är hemma.

De måste få vara förbannade

Att hjälpas åt är viktigt. Detta är ett lagarbete från start till mål. Första året jag jobbade i teamet förstod jag inte riktigt det. Jag gjorde allt själv. Så är det inte längre. Om jag inte hinner får någon annan ta sista vallningen med glid – och då litar jag till 100 procent på att den personen gör precis som Ebba Andersson och Maja Dahlqvist vill ha det.

Tilliten byggs upp längs vägen. Efter varje tävling analyserar vi hur vi har funkat som grupp och då har alla chans att säga vad de tycker. Och det gör vi. Det måste vara högt i tak. Du är inte bäst på allt, det finns alltid saker att lära sig från andra. Så är det bara.

Samma sak gäller för övrigt åkarna. Att vara lagkamrater i ena stunden och konkurrenter i nästa är inte lätt men min filosofi har alltid varit att de måste jobba tillsammans, och dra nytta av andra, för att först på startlinjen börja prestera för egen del.

Så funkade det när jag själv tävlade, i ett landslag med vinnarskallar som Thomas Wassberg, Gunde Svan och Torgny Mogren. Blev de sura när jag vann VM-guld på tremilen i Holmenkollen 1982? Det vet jag inte.

Blir Ebba eller Maja tvåa måste de få vara förbannade – men sedan också släppa det och glädjas åt andras framgång.

Berättat för Henrik Ekblom Ystén.

Ur Tidningen Vi #12 2023.