Dödsdans om den politiska kartan

  • 25 nov 2023
  • 27 min

När Benjamin Netanyahu framträdde i FN:s generalförsamling tidigare i år höll han upp en karta över ”Det nya Mellanöstern”. // Foto: Maansi Srivastava/The New York Times

Dödsdans om den politiska kartan
Bitte Hammargren

När Benjamin Netanyahu framträdde i FN:s generalförsamling tidigare i år höll han upp en karta över ”Det nya Mellanöstern”. // Foto: Maansi Srivastava/The New York Times

Lyssna på artikeln

Det vilar en förbannelse över den långa konflikten mellan palestinier och israeler. På båda sidor har maximalister tagit initiativet. ”Det är inte geografin som skiljer människor åt i denna sargade del av världen utan politiken och oförsonligheten”, skriver Bitte Hammargren.

Under en resa i norra Irak besökte jag en gång en antikaffär i Erbil intill stadens urgamla citadell. Jag gick därifrån med en nyförvärvad skatt: en gammal handritad karta över Osmanska riket, den stormakt som regerade över många etniciteter och religioner i mer än ett halvt årtusende. Kartan var ett dokument över en svunnen värld. Den visade ett Mellanöstern i stort sett utan gränser – förutom österut, mot Iran.

Kartan kan ha varit från tidigt 1800-tal. Den visade en helt annan politisk geografi än vi är vana vid från dagens Mellanöstern. Vid denna tid gick det att resa från dagens Istanbul (Konstantinopel) till Beirut, Damaskus, Haifa, Jaffa, Jerusalem, Bagdad, Kairo och Mecka utan att passera landgränser. Dessa städer låg i olika osmanska provinser, men inga nationsgränser skilde dem åt.

I kontrast till dagens Mellanöstern var det svindlande att betrakta den osmanska kartan och föreställa sig ett förflutet med större rörlighet. Ortsnamnen, skrivna med arabiskt alfabet, visade städer med turkisk eller arabisk majoritetsbefolkning, men också platser där armenier, greker, assyrier/syrianer eller kurder dominerade. Där fanns städer med obruten judisk befolkning sedan mer än 2000 år tillbaka, som i Antiochia (vars sista judiska befolkningsspillra utplånades i jordbävningen i februari i år).

Denna raritet till karta glömde jag dessvärre ombord på ett flygplan. Det kan jag aldrig förlåta mig själv. Som ett tidens tecken är även antikaffären borta. Den hade brunnit ned till grunden innan jag kom till Erbil nästa gång. Kartan och antikaffären är bara två exempel på hur minnet av ett svunnet Mellanöstern så lätt kan gå förlorat, medan nya fakta etableras på marken.

Det är inte geografin som skiljer människor åt i denna sargade del av världen utan politiken, oförsonligheten, bombningar, raketer, bosättarvåld, islamistiska terrordåd och stormaktsintressen. Det har lämnat efter sig traumatiserade människor på båda sidor.

Problemet började med de koloniala gränser som drogs upp under första världskriget när Frankrike och Storbritannien bestämde sig för att stycka Osmanska riket. Krigsslutet i denna del av världen har av historikern David Fromkin beskrivits som en fred som gjorde slut på all fred (hans moderna klassiker har titeln A Peace to End all Peace). Om man försöker förstå varför konflikten mellan israeler och palestinier tycks så olöslig måste man gå tillbaka till Osmanska rikets sönderfall, till judeförföljelserna i Tsarryssland och nazisternas förintelse av Europas judar, samt till Storbritanniens intresse av att inrätta ett judiskt nationalhem i Palestina – utan att fråga vad den arabiska majoritetsbefolkningen tyckte. Genom att stödja upprättandet av en judisk stat i Palestina, ett mål för den nystartade sionistiska rörelsen, sökte britterna under första världskriget säkra imperiets kontroll över Suezkanalen och sjövägen till Indien. Men betydande judisk-brittiska personligheter protesterade. Judendomen är en religion, ingen nationalitet, invände de som såg sionismens dröm om en judisk stat i Palestina som ett hot mot judars ställning i Storbritannien.

Av Nationernas förbund tilldelades britterna Palestina som ett mandat 1922. Men när den judiska invandringen växte, möttes den av arabiskt motstånd och krav på självständighet. Araberna inledde en väpnad revoltFotnot: [Brittanica.com](https://www.britannica.com/place/Palestine/The-Arab-Revolt). Den följdes av våld och terrordåd från båda sidor. En dödsdans var inledd som judiska invandrare, sedermera israeler, och kristna och muslimska palestinier inte har kunnat ta sig ur sedan dess.

Den brittiska kolonialmakten letade efter utvägar. År 1937 lanserades ett förslagFotnot: [Britannica.com](https://www.britannica.com/event/Peel-Commission) om att dela mandatområdet i en mindre judisk stat, en större arabisk och en brittisk enklav omfattande Jerusalem och Jaffa. Två år senare, strax före andra världskrigets utbrott, ville britterna begränsa judisk invandring kraftigt. De lade fram en ”vitbok” som inom tio år syftade till bildandet av en oberoende palestinsk stat, där judar och araber skulle dela på regeringsansvaret. Vitboken förkastades av sionisterna som såg en judisk stat som enda räddningen undan antisemitism, medan araberna ville ha en suverän stat för Palestinas befolkning och stopp för judisk invandring. Från Berlin medverkade Jerusalems islamiske stormufti i nazipropagandan om en judisk ”världskonspiration”. Och i Palestina organiserades underjordiska judiska rörelser som tyckte att sionisternas ledare var för defensiva mot britterna, så de bestämde sig för att driva ut britternaFotnot: [Jewish Virtual Library.](https://www.jewishvirtuallibrary.org/the-assassination-of-count-bernadotte) med terror som medelFotnot: [”Jewish Terrorism and the Modern Middle East”.](https://journals.lib.unb.ca/index.php/jcs/article/view/10538/11136). Efter Förintelsen blev situationen alltmer svårhanterlig för Storbritannien. I februari 1947, när andra världskriget var över, gav britterna upp och överlämnade sitt Palestinamandat till de nybildade Förenta nationerna.

FN tillsatte en Palestinakommission, ledd av svensken Emil Sandström. Kommissionen fick i uppdrag att utfärda en rekommendation om vad som skulle hända med mandatområdet. Under stor brådska ritade den svenske diplomaten Paul Mohn en karta över hur Palestina skulle delas. Kruxet var att få till ett territorium där judar var i majoritet. För att skapa en sammanhållen judisk stat i ett mandatområde där araberna var i klar majoritet måste han göra ingrepp i arabiskbefolkade områden. Hans karta överlämnades till FN:s generalförsamling. Den förordade en uppdelning i tre områden: Jerusalem och Betlehem skulle bli ett corpus separatum, en internationell zon. En judisk stat skulle bildas bestående av en kustremsa med Tel Aviv i centrum, liksom av Negev och östra Galiléen. Den arabiska staten skulle utgöras av Gaza, Västbanken och västra Galiléen. Där statsgränserna möttes ville Paul Mohn skapa planskilda korsningar, en idé han sägs ha hämtat från Tegelbacken i Stockholm.

Kartan som lämnades till FN 1947. // Foto: FN

Efter intensivt lobbyarbete röstade generalförsamlingen den 29 november 1947 för rekommendationen att dela Palestina i två stater. Omröstningen ägde rum före avkoloniseringens tid, när FN hade långt färre medlemsländer. Större delen av Afrika var fortfarande koloniserat och latinamerikanska länder var mer följsamma gentemot USA än nu. Yishuv, det judiska samhälle som växt fram i Palestina, godtog delningsresolutionen, även om de var missnöjda över resolutionens förslag för Jerusalem. Menachim Begin, ledare för det underjordiska Irgun och sedermera premiärminister, kallade delningen illegal.

Den 14 maj 1948 utropades Israel. Supermakterna USA och Sovjetunionen var först med att erkänna den nya staten. Men i Vita huset och USA:s utrikesdepartement hade meningarna gått isärFotnot: [Trumanbiblioteket.](https://www.trumanlibrary.gov/education/presidential-inquiries/recognition-israel). President Trumans rådgivare såg bildandet av en judisk stat som det moraliskt rätta efter förintelsen, något som också skulle gagna amerikanska intressen. Motståndarna hävdade att det skulle leda till fler konflikter i en redan skakig region.

En koalition av arabländer gick omedelbart till anfall mot den unga staten. Men arabstaterna led svidande nederlag. Den palestinska flyktingkatastrofen blev ett faktum. Palestinaflyktingarna fick aldrig mer återvända hem. I deras kollektiva minne är det hågkommet som nakba, katastrofen. När detta skrivs fruktar palestinier i Gaza och på Västbanken en ny nakba till Egypten respektive Jordanien.

Samtidigt fortsätter förbannelsen över alla försök att rita en karta som både palestinier och israeler kan leva med. Många har fallit offer för försöken att lägga fram fredsplaner och kartor. FN:s förste medlare, greve Folke Bernadotte, kom fram till att FN:s delningsplan var olycklig och lade fram en fredsplan för en union mellan judar och araber. Men den förkastades av alla berörda parter utom regeringen i Amman. I september 1948 var han redo att presentera en reviderad fredsplanFotnot: [Folke Bernadotteakademin.](https://fba.se/om-fba/historien-om-folke-bernadotte/) där han bland annat ville ställa Jerusalem under FN-kontroll men ge judar och araber fritt tillträde till de heliga platserna. Men innan han hann lägga fram sin nya fredsplan för FN:s generalförsamling mördades han i Jerusalem. Bakom mordet låg en judisk terroristorganisation, LehiFotnot: [Jewish Virtual Library.](https://www.jewishvirtuallibrary.org/the-assassination-of-count-bernadotte). I dess ledning fanns en man som sedermera skulle bli Israels premiärminister, Yitzhak Shamir. Med mordet dog även Folke Bernadottes fredsplan och i det fortsatta kriget erövrade Israel mer arabisk mark. Det slutade med stilleståndsavtalet mellan Israel och arabstaterna 1949 och de demarkationslinjer som gick under namnet Gröna linjen. De gällde fram till sexdagarskriget 1967, när Israel inledde sin ockupation av Västbanken inklusive östra Jerusalem och Gaza, samt av de syriska Golanhöjderna och den egyptiska Sinaihalvön.

År 1980 när jag besökte Västbanken första gången fanns ännu en känsla av var Gröna linjen hade gått. Människor mindes kriget 1967, när Israels flygvapen föregrep egyptiska och syriska anfallsplaner genom att slå ut deras stridsflyg, som ett i raden av förnedrande arabiska nederlag. Det gick till historien som sexdagarskriget, men var egentligen över långt tidigare. Den palestinske författaren Raja Shehadeh berättar i boken Going Home: A Walk Through Fifty Years of Occupation (2019) om krigets första dygn i sin hemstad Ramallah. Från sitt föräldrahem hörde han intensiv skottlossning mellan israeliska och jordanska trupper efter solens nedgång. När han vaknade nästa morgon var det märkbart tyst. Han minns det som en ljuvlig junimorgon med fågelsång. De jordanska soldaterna med sina breda mustascher och tunga stövlar var bortblåsta. I stället cirkulerade israeliska armébilar som beordrade invånarna att hissa vit flagg. På sin köksbalkong hängde hans mormor upp rymliga vita underbyxor som fladdrade från klädstrecket.

Det sekulära PLO dominerade, något Israel ville kväsa.

Till palestiniernas olycka, fortsätter Shehadeh, inträffade detta krig medan USA höll på att förlora sitt krig i Vietnam. Det gjorde Israel till ”amerikanernas älsklingsidol” varmed landet vann ännu mer stöd i USA. Det dröjde inte heller länge förrän USA, med stöd av Saudiarabien och Pakistan, började stödja radikal islam som de under det kalla kriget såg som ett motgift mot sovjetiskt inflytande i Mellanöstern. I samma veva hjälpte Israel föregångarna till Hamas att få fotfäste i Gaza.

När jag började resa till Israel och ockuperat område för drygt 40 år sedan var islamisterna i Gaza en liten och bland de flesta palestinier föraktad konservativ gren av det pan-arabiska Muslimska brödraskapet. Det sekulära PLO dominerade, något Israel ville kväsa. Samtidigt kunde islamisterna ta emot pengar från Gulfstaterna för att bygga religiösa skolor och moskéer. Israel ansåg vid den tiden att det tjänade deras intresse att försvaga PLO. För New York Times berättadeFotnot: [Artikel i New York Times.](https://www.nytimes.com/1981/03/28/world/under-gaza-s-calm-surface-death-drugs-intrigue.html) en israelisk militärguvernör i Gaza att han i början av 1980-talet gav islamisterna bidrag ur den israeliska statskassan.

Ur dessa pengaflöden bildades den Islamiska motståndsrörelsen, Hamas, under det spontana folkuppror mot ockupationen som bröt ut 1987. Tjugo år senare kunde Hamas kasta ut PLO och dess största parti Fatah från Gaza. Det var året efter de palestinska parlamentsvalen, som Hamas överraskande vann, och två år efter att den israeliska armén och bosättare dragit sig ur Gaza. Under Hamas kontroll blev denna enklav alltmer rigoröst islamisk. Alkohol fick smugglas in. Klädkoden blev mer konservativ för kvinnor. I stället för att som förr ta stöd från Saudiarabien lierade sig Hamas med Iran. Med Hamas raketer och massakrer av israeliska civila den 7 oktober i år föll alla illusioner om att de, som deras reviderade stadga från 2017Fotnot: [Middle East Eye.](https://www.middleeasteye.net/news/hamas-2017-document-full) antydde, kunde acceptera Israel de facto inom ramen för 1967 års gränser. Hamas har visat att deras ursprungliga stadga gällerFotnot: [”Charter of the Islamic Resistance Movement (Hamas) of Palestine”.](https://www.palestine-studies.org/sites/default/files/attachments/jps-articles/2538093.pdf). Den är fylld med judehat och signalerar att hela landet mellan Jordandalen och Medelhavet ska bli en islamisk stat.

Som en spegelbild av de palestinska fundamentalisterna har Israel sin judisk-messianska bosättarrörelse. I Benjamin Netanyahus nya regering har de blivit en del av statsmakten. De hävdar rätten till det bibliska Israel, Erez Israel. De är kompromisslösa fundamentalister som betraktar landet från floden till havet som judiskt. Dessa extrema bosättare har med skydd av armén kunnat terrorisera civila palestinier på Västbanken, särskilt i samhällen på det så kallade Område C, vilket utgör 60 procent av Västbankens yta i enlighet med Osloavtalets administrativa lapptäcke. På Område C har den palestinska myndigheten inget att säga till om. Landskapet på Västbanken är så förändrat genom stora israeliska infrastruktursatsningar som bosättningar, vägar, murar och stängsel att det inte längre går att se var Gröna linjen en gång gick.

Netanyahu leder Israels mest högernationalistiska regering genom tiderna. Finansminister Smotrich kanaliserade redan före Hamas oktoberpogromer stora summor till den messianska bosättarrörelsen. En annan minister förordade att det skulle släppas en atombombFotnot: [Artikel i Haaretz.](https://www.haaretz.com/israel-news/2023-11-08/ty-article/.premium/western-diplomats-warn-talk-of-returning-settlements-in-gaza-damages-israeli-legitimacy/0000018b-abaa-da30-a38b-ffaf56170000?utm_source=App_Share&utm_medium=iOS_Native&lts=1699956014923) över Gaza. Jordbruksminister Dichter, tidigare chef för säkerhetstjänsten Shin Bet, har i tv talat om en fördrivning av Gazabor som ”Gazas nakba 2023”Fotnot: [Artikel i Haaretz.](https://www.haaretz.com/israel-news/2023-11-12/ty-article/israeli-security-cabinet-member-calls-north-gaza-evacuation-nakba-2023/0000018b-c2be-dea2-a9bf-d2be7b670000).

Om det var svårt att nå fred för några årtionden sedan är det långt svårare idag när det finns 700 000 bosättare, inräknat östra Jerusalem, vilket var tänkt att bli huvudstad i en palestinsk stat. För palestinier är en relativ rörlighet ett minne blott. I Ramallah och östra Jerusalem kunde man förr i tiden hoppa in i en kollektivtaxi och åka i olika väderstreck, även till Gaza. Det är otänkbart sedan länge. Vanliga Gazabor kunde arbeta i östra Jerusalem eller bo i Ramallah och Betlehem om de ville. Det är en utopi numera.

Ett kliv framåt för bildandet av två stater togs med Osloavtalet 1993Fotnot: [Artikel i Svenska Dagbladet.](https://www.svd.se/a/onG5AK/hyllat-handslag-en-dodsstot-for-freden) när Israels premiärminister Yitzhak Rabin skrev på ett ramavtal för fred med PLO-ledaren Yassir Arafat. PLO erkände Israels rätt att existera och tog avstånd från terrorism, medan Israel bara erkände PLO utan att ge någon garanti för en palestinsk stat. Men Rabin hade uppenbarligen kommit fram till att en tvåstatslösning var nödvändig för att rädda Israel som demokrati och slippa vara evig ockupationsmakt. När han mördades av en israelisk extremist 1995 slocknade med tiden viljan att förhandla fram en tvåstatslösning, så som Osloavtalet var tänkt. De judiska kolonierna, eller bosättningar, har sedan dess vuxit stadigt på Västbanken, trots att en närmast enig värld kallar dem för illegala, eftersom de strider mot krigets lagar, vilka förbjuder en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperat område.

I avsaknad av en fredlig lösning har maximalister på båda sidor vuxit sig starkare. Premiärminister Netanyahu har bara vid något enstaka tillfälle gett läpparnas bekännelseFotnot: [Artikel i Vox.](https://www.vox.com/2015/3/16/8226413/netanyahu-palestinian-state) till en palestinsk statsbildning vid sidan av Israel. Men i ord och handling har han visat att han inte tänker släppa fram en palestinsk stat.

När han framträdde i FN:s generalförsamling i september i år, stärkt av Israels normalisering med flera arabländer, höll han upp en kartaFotnot: [Artikel i Washington Post.](https://www.washingtonpost.com/world/2023/10/16/new-new-middle-east-israel-region-saudi-relations-fututre/) över ”Det nya Mellanöstern”. Den visade ett Israel från floden till havet, som om inga ockuperade områden fanns. Netanyahu leder det högernationalistiska Likudparti som i sitt grunddokument 1977Fotnot: [Jewish Virtual Library.](https://www.jewishvirtuallibrary.org/original-party-platform-of-the-likud-party) skrev in att Judéen och Samarien (Västbanken) inte får överlämnas till någon utländsk makt och att endast israelisk suveränitet ska gälla där. När Netanyahu senast gick till val gjorde han det med en programförklaring om att utsträcka israelisk suveränitetFotnot: [Artikel i Svenska Dagbladet.](https://www.svd.se/a/EWV8dP/israels-nya-regering-vill-annektera) till judiska bosättningar på ockuperad mark på Västbanken.

EU erkänner inteFotnot: [Twelfth meeting of the EU-Israel Association Council.](https://www.consilium.europa.eu/media/59337/st13103-en22.pdf) några förändringar av 1967 års gränser, inte heller i Jerusalem, såvida inte parterna kommer överens om sådana. Men trots det och trots att samtliga EU-länder utom Ungern i november ställde sig bakom en resolution i FN:s generalförsamling som bekräftade att alla israeliska bosättningar på ockuperat område är olagliga, har Israels ockupationspolitik aldrig kostat landet något kännbart. Israel har sedan länge ett associationsavtalFotnot: [Euro-Mediterranean agreement.](https://eeas.europa.eu/archives/delegations/israel/documents/eu_israel/asso_agree_en.pdf) med EU och är sedan något år tillbaka även partner i EU:s forskningsprogram Horizon Europe. Från USA har Israel fått större militärt stöd än något annat land sedan andra världskriget. I FN:s säkerhetsråd uppträder USA som garanten för att Israel ska slippa tvingande resolutioner. Den starka amerikanska uppbackningen av Israel beror i hög grad på inflytandet från kristna fundamentalisterFotnot: [Artikel i Haaretz.](https://www.haaretz.com/us-news/2023-11-19/ty-article/.premium/young-americans-dont-support-israel-netanyahus-affair-with-evangelicals-isnt-helping/0000018b-e7c1-d05f-a5eb-e7e15af30000?utm_source=App_Share&utm_medium=iOS_Native&lts=1700470396703).

Den palestinska myndigheten, PA, har med sin ickevåldslinje och säkerhetssamarbete med IsraelFotnot: [Artikel i Foreign policy.](https://foreignpolicy.com/2023/02/06/palestinian-authority-israel-west-bank-security-cooperation-suspended-mahmoud-abbas/) inte kunnat ge sitt folk vare sig suveränitet, värdighet, tryggad äganderätt eller säkerhet för den enskilde. PA:s åldrande president, Mahmoud Abbas, sitter på övertid, försvagad och korrumperadFotnot: [Artikel i Haaretz.](https://www.haaretz.com/opinion/2023-04-13/ty-article-opinion/.premium/president-mahmoud-abbas-has-destroyed-the-palestinian-national-movement/00000187-7a26-dc6c-a5ff-7f77277e0000), en omständighet som passat den korruptionsåtalade Netanyahu. Hans linje fram till Hamas oktoberpogrom var att låta de palestinska islamisterna ta in miljoner från Qatar till Gaza i tron att de skulle nöja sig med det. Samtidigt lät Netanyahu den palestinska myndigheten i Ramallah bli alltmer irrelevant för att slippa inleda slutförhandlingar om en tvåstatslösning.

Netanyahu använder sig ofta av biblisk historia som argument för att Israel för en rättfärdig sak. Efter Hamas massakrer, när han talade om hur Israels fiender måste förgöras, åberopade han ett stycke ur Gamla testamentetFotnot: [Youtube-video.](https://www.youtube.com/watch?v=pMVs7akyMh0) vilket många araber uppfattade som ett rättfärdigande av ett folkmord på palestinier. I arabvärlden, liksom i stora delar av det globala syd, ser många Israel som en korsfararstat, som den sista koloniala skapelsen. Arabiska intellektuella beskriver på sociala medier att de aldrig har känt en sådan aversion mot Israel och USA som under detta krig.

Israel har fram till idag bara två internationellt erkända gränser: mot Egypten efter fredsavtalet 1979 och mot Jordanien sedan 1994. Freden med Egypten har varit en hörnsten alltsedan Sadats historiska omsvängning efter Oktoberkriget 1973. Men i Kairo varnar dagens president Sisi för att fredsavtalet med Israel kan vara i fara om Israel framtvingar en massflykt av Gazabor till norra Sinai. FN:s Mellanösternchef, norrmannen Tor Wennesland, har bekräftat att Israel under Gazakrigets första dagar hyste planer på att driva hundratusentals palestinier in i Sinai. Det sades gälla en tillfällig period, men palestinier och egyptier är luttrade och FN vägrade medverkaFotnot: [Artikel i Dagens arena.](https://www.dagensarena.se/innehall/toppdiplomat-israel-ville-deportera-palestinier-till-egypten/) till några deportationsplaner.

Samtidigt har denna konflikt – och världens över tid mest misskötta krishantering – en förmåga att äta sig in i varje politiskt sammanhang, från toppnivå till politikens minsta enheter. Den stärker extrema krafter av olika slag. Om modet och viljan saknas i omvärlden att tvinga fram en tvåstatslösning, kommer denna dödsdans att fortsätta i nya förfärande turer. Och djävulen finns alltjämt i kartans detaljer.

Fler utvalda artiklar