Dödshjälp – alltid lika laddat

  • 13 nov 2020
  • 15 min

// Foto: Björn Abelin

Dödshjälp – alltid lika laddat
Kristina Lindh

// Foto: Björn Abelin

Lyssna på artikeln

Debatten om dödshjälp förs med skiftande intensitet under olika tider, men den tystnar aldrig. Individens självbestämmande kring döden ställs mot farhågor om ett samhälle som sorterar bort och en vårdetik som urholkas.

”Att få äga sin död? Jag vet inte men jag tycker det är värt att fundera över.”

Den 24-åriga skådespelaren och komikern William Spetz kommenterar i DN sin medverkan i filmen Dag för dag, som har premiär tidigt nästa år. Manus har han själv skrivit tillsammans med bland andra Martina Haag. ­Berättelsen, en dramakomedi, handlar om livet på ett äldreboende.

Framför allt handlar den om dödshjälp.

För filmens regissör Felix Herngren var det naturligt att ta sig an ämnet:

– Jag har haft människor i min nära bekantskapskrets som avslutat sina liv på en av de omdebatterade klinikerna i Schweiz och det gör att jag känner en extra närhet till den här historien, säger han.

Både filmen i sig och de båda kommentarerna är en träffande bild av var dödshjälpsfrågan befinner sig och varför. Dels har den börjat nå människors vardag på ett sätt som gör att ämnet förväntas kunna bära en bred film med igenkänningsfaktor. Dels kretsar den kring ett av det individualistiska samhällets viktigaste värden, nämligen autonomi.

Samtidigt betyder en biorulle om rätten att bestämma över sitt eget slut inte att frågan neutraliserats. Tvärtom är synen på dödshjälp laddad.

Så sent som i somras gav den upphov till nya rubriker, då Staffan Bergström, professor emeritus i internationell hälsa vid Karolinska institutet och legitimerad läkare, hjälpte en svårt ALS-sjuk 64-årig man att dö genom en dödlig dos sömnmedel.
Mannen hade fått tid i Schweiz för att avsluta sitt liv när coronakrisen satte stopp för resan. Staffan Bergström tog del av 64-åringens journaler och korrespondens med den schweiziska kliniken, och fick intyg på att mannen ville ha hjälp att dö. Tisdagen den 14 juli somnade 64-åringen in efter att för egen hand fört ett glas med den dödande drycken till sin mun.

– Det hade känts väldigt tungt om jag svikit honom. För mig är det en mänsklig rättighet för en svårt sjuk människa att få välja sin död, sa Staffan Bergström till Expressen.

I Sverige är det olagligt för en legitimerad läkare att utföra en dödshjälpshandling. En läkare som skriver ut läkemedel för att någon ska kunna avsluta sitt liv kan förlora sin legitimation.

Men det saknas rättsfall där det prövats i domstol. Staffan Bergströms mål är just detta – att få saken juridiskt prövad. Han har nu polisanmält sig själv, brottsrubriceringen är medhjälp till dråp, och förundersökning är inledd. I augusti åtalsanmäldes han av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Vad är ett värdigt liv?
Och vem ska avgöra det?

Staffan Bergström är ordförande i riksföreningen Rätten till en värdig död, som är för dödshjälp. I anslutning till dödsfallet av 64-åringen skrev han tillsammans med 87 andra opinionsbildare ett upprop där de vill att regeringen tillsätter en utredning gällande förutsättningarna för dödshjälp.

Eutanasi, assisterat döende, läkarassisterat självmord … Termerna som nämns i debatten är många. Det begrepp som används av förespråkarna i Sverige är läkarassisterat döende, och innebär att läkare på uttrycklig begäran hjälper en patient att ta sitt eget liv genom att skriva ut preparat i lämplig dos. Patienten måste själv utföra den dödande handlingen.

Typen ligger nära den så kallade Oregonmodellen, en av de två internationellt tillämpade metoderna. Oregonmodellen kräver att patienten bedöms ha högst sex månader kvar att leva.

Den andra formen, Beneluxmodellen, rymmer både eutanasi – att läkaren utför den döende handlingen – och assisterat döende. Villkoret är att patienten lider outhärdligt och att det inte finns andra sätt att lindra. Lidandet kan vara både ­psykiskt och fysiskt. Det finns inga krav på att patienten ska vara i livets slutskede. Vanligaste ­metoden är att läkaren avslutar patientens liv genom att ge en spruta.

Barbro Westerholm, pensionerad läkare och riksdagsledamot för Liberalerna, är en av de som förespråkar dödshjälp. Hon är sedan många år ledamot i SMER, Statens medicinsk-etiska råd, en position som gett henne möjlighet att följa frågan på nära håll.

Man kan också säga att hon själv speglar den förskjutning som skett.

– Jag tyckte tidigare att den här frågan var jobbig och kände länge ”Nej, nej!”. I dag har jag landat i att det är den enskilde som ska få avgöra om livet är värt att leva eller inte, och att möjligheten ska få finnas när livet håller på att gå mot sitt slut.

SMER har i tre av sina årsrapporter särskilt tittat på frågan om dödshjälp: 1992, 2008 samt 2017. Rapporterna kartlägger både förespråkarnas och motståndarnas argument och visar hur idealet om oberoende successivt växt sig starkare.

– Rapporterna är en tidsspegel. Förskjutningen är symtomatiskt för utvecklingen inom vården som sådan. I hälso- och sjukvårdslagen 1982 underströks patientens självbestämmande tydligt. Det paternalistiska idealet är borta. Läkaren ska i dag informera om vilka behandlingsmöjligheter som finns, med för- och nackdelar, sedan ska du själv bestämma vad du vill använda dig av, säger Barbro Westerholm.

Synen på dödshjälp har också påverkats av den medicinska utvecklingen. Å ena sidan finns i dag möjlighet att överleva
olyckshändelser som förr ledde till döden, men med ibland starkt nedsatta fysiska och psykiska funktionsmöjligheter som följd. Detta är många människors stora oro – att bli ”en grönsak” – och en orsak till att man förespråkar dödshjälp.

Å andra sidan har de medicinska framstegen, kombinerat med ändrat regelverk, gjort att det i dag finns möjligheter att låta svårt sjuka patienter slippa lidande. Att tacka nej till eller avbryta livsuppehållande behandling är tillåtet i Sverige i dag. Det är också tillåtet att ge palliativ sedering. Det innebär att man ger symtomlindring i sådana doser att det är en förutsedd – men inte avsedd – effekt av behandlingen att döden kan påskyndas.

För motståndarna till dödshjälp är detta ett viktigt argument.

Bortom de medicinska frågorna finns de existentiella: Vad är ett värdigt liv? Och vem ska avgöra det? Många av dem som är emot dödshjälp ser framför sig en devalvering av människovärdet och en ökad stigmatisering av till exempel personer med funktionsnedsättning.

Motståndarna pekar också på hur synen på livet snabbt kan förändras. De hälsotillstånd som för den friske kan te sig meningslösa kan för den som blivit svårt sjuk rymma livskvalitet.

– Ett eventuellt införande av dödshjälp får givetvis inte innebära att man slutar ge människor hopp. Det finns de som råkar ut för svår förlamning och känner att de inte vill leva, men som efter rehabilitering kan klara sig själva och återfår livsglädje. Sådant är otroligt viktigt att fortsätta peka på och arbeta för, säger Barbro Westerholm.

Flera riksdagspartier har på senare tid öppnat för en parlamentarisk utredning kring dödshjälp i Sverige. Miljöpartiet vill se en utredning, liksom Liberalerna som kommer lägga fram en motion i höst. Moderaterna och Sverigedemokraterna har enligt en kartläggning i DN i somras börjat bereda frågan internt. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna säger nej. Vänsterpartiet har inte tagit ställning, men har en kritisk syn på dödshjälp.

Förutom de redan kända argumenten emot dödshjälp kan motståndet ses som en oro för att en ­utredning i sig skapar ett liberalare klimat kring frågan och därmed öppnar för en legalisering.

Frågan om var allmänheten står är viktig. Enligt en opinionsundersökning från Novus i december 2017 var 61 procent av de tillfrågade positiva till att dödshjälp enligt Oregon-modellen blir lagligt i Sverige – alltså den modell som kräver att patienten bedöms ha högst sex månader kvar att leva. 25 procent var osäkra och 14 procent emot.

– Får vi en utredning om dödshjälp är det självklart att man noga undersöker vad allmänheten anser, och då inte ställer ledande frågor, säger Barbro Westerholm.

Torsten Mossberg är ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Han konstaterar att frågan långsamt rör på sig.

– Starka röster håller debatten vid liv enligt någon tanke om droppen som ska urholka stenen, säger han.

Läkarförbundet är emot dödshjälp. Inom förbundet finns samtidigt enskilda läkare som förespråkar ett införande. Torsten Mossberg själv tycker att en utredning vore bra, men framhåller att det är hans personliga åsikt. Läkarförbundet motsätter sig en utredning.

– Genom att vända på alla stenar och beskriva hur frågan utvecklats i Beneluxländerna och USA kan vi få en bättre debatt än den vi har i dag. SMER:s rapporter fokuserar på Oregonmodellen, som enligt de flesta uppgifter fungerar ganska väl. Men de berör bara sparsamt den typen av ren eutanasi som tillämpas i Beneluxländerna, och som resulterat i en glidning med en allt större mängd av människor som man tar livet av.

Han menar att frågan om dödshjälp ofta får slagsida genom mediernas bevakning av olika behjärtansvärda fall där döden framställs som enda utvägen. Ensidigheten i bevakningen gör att många människor inte känner till de möjligheter som finns att lindra lidande vid livets slut, säger han.

Torsten Mossberg har en bakgrund som intensivvårdsläkare. Han beskriver hur han mött patienter som fått sin livssfär starkt begränsad efter olycka eller sjukdom och ändå upplever mening.

– Människan hänger sig kvar vid livet. Även om man råkar ut för svåra saker och tror att livsviljan skulle försvinna, gör den sällan det. Visst finns det de som blir deprimerade, men inte sällan går depressionen över.

Han är orolig för att dödshjälp blir en alltför enkel utgång och menar att frågan om beslutsmässighet måste utredas noga. Hur säkert är det att bedöma en människas beslutskompetens? Och med vilka instrument ska det göras?

– Det måste finnas förtroende för läkarkåren som helhet. Det får inte råda någon misstanke när man lämnar ut sitt innersta till doktorn att det kan användas för att uppmana till dödshjälp, säger Torsten Mossberg.

Trots de många gånger vida avstånden mellan förespråkarna och motståndarsidan präglas den svenska debatten på det stora hela av nyans. Ingen påstår något annat än att frågan har många bottnar och att införande av dödshjälp kan medföra komplicerade gränsdragningssituationer.

När Liberalerna i höst lägger fram sin motion om en parlamentarisk dödshjälpsutredning kan man se det som ett tecken på hur Sverige närmar sig trenden internationellt. Ökad liberalisering har gjort att dödshjälp införs i allt fler länder.

Sett till de ökande idealen om oberoende och rädsla för att tappa kontrollen har förespråkarna tidsandan på sin sida. Samtidigt vilar motståndet mot dödshjälp på en djupt liggande övertygelse, inte bara inom läkarkåren. Den om att det är fel att läkare medverkar till att släcka en annan människas liv. 

Fler utvalda artiklar