Don DeLillo: ”Humor kan vara ödesdigert”

För 50 år sedan skickade en nervös Bronx-yngling in sitt första manus. Det blev upptakten på ett av USA:s största författarskap. 2016 träffade Jerker Virdborg Don DeLillo för ett samtal om humorns svåra konst, Horace Engdahls USA-sågning och hallucinationen som drabbat halva landet. Nu kommer adaptionen av hans roman Vitt brus till Netflix

Ur Vi Läser #6 2016.

Ursäkta värmen, säger Don DeLillo med ett leende.

Vi träffas på agenturen på Upper East Side där väggarna täcks av bokhyllor och golven av tjocka heltäckningsmattor. Det är en varm dag och isbitarna i vattenglasen smälter snabbt. Don DeLillo blir lätt hes, så tiden är begränsad. Han är medellång, magerlagd och klädd i svarta jeans och grön skjorta. Ögonens uttryck är intensivt, han talar lugnt och behärskat. Framtoningen är ödmjuk och vänlig, men med integritet.

– Jag har alltid tyckt att jag haft tur, det har inte förändrats genom åren. Jag var osäker på min första bok Amerikana men lyckligtvis ville en förläggare ge ut den och sedan dess har jag flugit. Med det syftar jag inte på att jag blivit erkänd, utan bara på att här är jag, 50 år senare, och jag skriver än. Att jag är ett namn känns mest som en fantasi, som att det inte är på riktigt. Ju äldre jag blir desto mer blir jag på nytt den där grabben som växte upp i Bronx.

Don DeLillo föddes i New York av föräldrar som utvandrat från Italien. Efter studier på Fordham universitet, och flera år som copywriter, debuterade han 1971 och fortsatte sedan att publicera bok efter bok medan hans rykte som kultförfattare sakta växte. Efter hand nådde han större läsarskaror i många länder. Senare i höst fyller han 80. När jag nämner det säger han genast:

– Hyschhh!

Om du tittar tillbaka på ditt författarskap, vad är du stolt över?

– Små saker gör mig belåten, vissa intressanta ögonblick.

Kan du ge något exempel?

– Min pjäs The Day Room sattes 1986 upp av en teater i Cambridge, Massachusetts, och den fick pris av de lokala teaterkritikerna. Många år senare råkade jag läsa motiveringen, och det kändes bra. Nyligen fann jag en glömd låda i garderoben, fylld med tidningar från Texas, just efter mordet på John F Kennedy. Spröda, gulnade sidor. Som sagt, små saker.

Litteraturhistoriskt brukar Don DeLillo räknas som »postmodernist«, ihop med namn som Thomas Pynchon, Kurt Vonnegut, Vladimir Nabokov, Joseph Heller och Paul Auster. Och visst finns somliga karakteristika för postmodernismen hos DeLillo: Fascinationen för media, förkärleken för absurdistisk satir plus teman som populärkultur, kärnvapenhot och globalisering. Postmodernismen förklaras vanligen med att en ny generation författare, från sent 1950-tal och framåt, bearbetade en ny sorts desillusionerad livsupplevelse i ett efterkrigsamerika märkt av Hiroshima, presidentmord, Watergate och Vietnamkriget – en värld där modernismens idéer från 1910-talet uppfattades som hopplöst daterade. Själv förhåller sig DeLillo passiv till postmodernismen.

Du ser dig som modernist?

– Om jag någon gång kallat mig modernist så var det för att kunna placera in mig själv i det långa led av författare som har James Joyce som stamfader. Jag vet inte alls hur mina böcker ska klassificeras och jag upplever inte någon samhörighet med de författare du nämner. Den ende med mig samtida författare som jag känt ett släktskap till var Norman Mailer. Och jag tänker aldrig på tematik när jag skriver, scenerierna och karaktärerna kommer först, och sedan växer texten fram, mening för mening. Jag får ofta frågor om teman, och i Kroppskonstnären var temat att försöka förstå tiden. I den boken kom jag nog så nära det var möjligt.

DeLillos senaste bok Noll K (övers. Rebecca Alsberg) handlar om en miljardär som i en avlägsen rysk stad experimenterar med kryonik – att frysa ner avlidna människor för att senare uppliva dem. På nytt undersöker DeLillo här en galopperande teknikutveckling som erbjuder stora möjligheter men också väcker rädsla.

Tiden är ett tema även i Noll K?

– Boken tog nästan fyra år att skriva och krävde många omarbetningar. Skildringen av teknik och vetenskap är förstås ett tema plus konflikten mellan att avsluta livet på ett olagligt sätt och löftet om att förlänga det.

En väl dold AC-anläggning i rummet arbetar för högtryck, temperaturen blir allt mer behaglig.

Den svenska författaren Torgny Lindgren, också ledamot i Svenska Akademien, har berättat om något som liknar ett beroende av nyhetsuppdateringar. Vilken är din relation till media?

– Jag känner inget beroende. Som ung ägde jag ingen tv men jag lyssnade på märkliga radioprogram nattetid. Medan jag lagar lunch brukar jag höra på jazz på radio men det tar inte mer än 90 sekunder, för jag behöver inte så mycket lunch. Sedan äter jag, medan jag läser tidningen.

Vad tänker du om det amerikanska valet?

– Det är som en masshallucination, som att det inte händer på riktigt, som något hämtat ur en medeltida folksaga … Jag föredrar att inte kommentera valet offentligt. Men jag kommer att rösta.

Det är omöjligt att inte återkomma till ämnet Svenska Akademien. Efter sinsemellan mycket olika verk som den dokumentaristiska och thrillerartade Vågen, om mordet på JFK, de vilt satiriska böckerna End Zone, Amerikana och Vitt brus, det strängt återhållna berättandet i novellsamlingen Ängeln Esmeralda och ökenromanen Omegapunkten, de av den moderna terrorismen djupt färgade Spelare, Mao II och Falling Man, samt inte minst den väldiga skildringen av tomheten i det postmoderna USA, kanske författarskapets själva höjdpunkt, Under jord – efter allt detta, och ännu ett antal böcker, så hörs allt fler röster säga att ifall någon amerikan förtjänar Nobelpriset så är det inte Oates, McCarthy, Pynchon, Roth eller Ashbery, utan i stället definitivt Don DeLillo. Horace Engdahl, dåvarande ständig sekreterare, sa dock i en intervju 2008 att ­Europa var »den litterära världens centrum, inte USA« och att amerikanerna var för »isolerade och inskränkta« och att de »egentligen inte deltar i en större dialog om litteratur« eftersom de översätter så få böcker.

Kan du relatera till vad Engdahl sa?

– Amerikansk litteratur i sig är mycket dynamisk. Om Cormac McCarthy skriver om den amerikanska västern så kan man inte kritisera det, det är hans ämne, och en del av det amerikanska kulturarvet. Sedan finns det mer internationellt orienterade författare från New York, Philip Roth, Paul Auster, jag själv och många andra – och det här är vår bakgrund, vårt arv. Vi befinner oss nästan 8 000 kilometer från Europa, vi är i fysisk bemärkelse avskilda från Europa, vi är i Nordamerika! Å andra sidan är det sant att alltför få böcker översätts. Jag vet inte om det beror på förlagsbranschen här eller på ett amerikanskt temperament. Vi borde vara mer öppna inför andra sorters skrivande och andra sorters kulturer.

Don DeLillos olika litterära röstlägen skiljer sig åt, ibland kraftigt. Vissa passager präglas av utförliga, konkret visualiserande miljöskildringar. I andra koncentreras en egenartad och hårt stiliserad dialog, som tycks pågå bredvid de pratande karaktärerna, en autonom kraft i texten, som om samtiden diskuterade med sig själv. Åter andra fylls av abstrakta tankegångar med oväntade associationer och överklivningar. Intrigerna är i sin tur också ofta oförutsägbara, med nyckfulla vändningar och disharmoniska upplösningar. Den sammanlagda dynamiken när flera av dessa element läggs efter varandra blir otvetydigt typisk DeLillosk. Och ur undertexten stiger ett författarskapets grundmotiv fram, om och om igen: Hur vilsna individer, ofta förgäves, famlar efter identitet, kontakt och överblick i ett kaos­artat samtidsmyller skapat av fatala globala spänningar, en obönhörlig teknologisk framåtrörelse och ett tvingande behov att blicka tillbaka. DeLillos ständigt hyperregistrerande ögon hör till en som
står bredvid och iakttar, men som gör det genomträngande och envetet. Så här kan hans pregnanta stämningar ta sig uttryck, när berättaren i novellen Hammare och skära, en man dömd för ekonomisk brottslighet och fånge på en amerikansk anstalt, funderar över sig själv och sina barn:

”Det gamla livet omarbetar sig självt varenda minut.
Om fyra år kommer jag fortfarande att vara här, hopplöst klafsande bland allt detta skumma spill. Den fria fram­tiden är svår att föreställa sig. Jag har tillräckligt svårt att skönja konturerna av det förflutna jag vet något om.
Det finns ingen stabil grund, ingen tro eller sanning
förutom flickorna, som föds, växer, lever.”
(Översättning: Rebecca Alsberg)

– Jag bodde i Grekland på 1970-talet och eftersom jag inte kunde språket började jag betrakta bokstäverna som visuella enheter, värda att titta på i sig. Det fick stora konsekvenser för mitt sätt att skriva. Jag upplever ingen konflikt mellan språket i sig och bildskapandet, men en dynamik uppstår genom att jag blandar. Miljöerna kommer ofta till mig först men sedan tränger språket undan dem. Jag vill se det jag skriver om och kunna placera in karaktärer i miljön, jag vill befinna mig där texten utspelar sig, i en biograf, ett konstmuseum, en tunnelbanevagn … Flera gånger har jag åkt till öknen i Arizona bara för att se landskapet. Sydvästra USA är så filmiskt, platt terräng med berg i fonden, och så ser jag en man på en häst, han rider från den ena kanten av filmduken till den andra …

Delillo återkommer gärna till filmens betydelse. Som ett test visar jag en scen ur en italiensk klassiker från 1964 på min Ipad, vilket gör honom upplivad. Det tar bara två sekunder innan han består provet.

– Det är Monica Vitti i Den röda öknen!

Vi ser klart scenen där Vitti i en extremt långsam panorering blickar ut över det gåtfulla industriella landskapet utanför kraftverket i Ravenna, där marken är fylld av skräp, och giftig rök sipprar ut ur smala rör.

– Den röda öknen kan vara min favorit av Antonioni. Jag ska faktiskt hålla tal om den på Roms filmfestival snart. Jag gick väldigt mycket på bio när jag var ung. Jag vet inte exakt hur det påverkade mig, men det måste haft effekt. De där europeiska filmerna på 60-talet var så annorlunda mot filmerna jag såg som pojke i Bronx. Nu var det inte Randolph Scott på en häst längre, utan mer som en riktig utbildning. Antonioni och Bergman var två av de absolut vik­­­tigaste namnen, det var en ren uppenbarelse att få se deras verk.

Jag överräcker en lista med tio favoritfilmer.

Kan du skriva en likadan?

– Visst, ler han, och som det verkar inte helt missnöjd med uppgiften.

Under hösten har DeLillo för första gången varit i Sverige.

Hur känner du inför att uppträda på scen?

– Länge var det något jag aldrig gjorde. Sedan början av 1990-talet går jag med på det, ibland. Det är stor skillnad mellan att läsa ur sin egen bok och att delta i ett samtal. Det kan också vara intressant att svara på frågor från publiken, att höra folk skratta, det är sällan en författare är med om det.

Humor, ja, i vissa av dina böcker finns våldsamt skruvade ironier och drastiska oneliners. I andra för en avskalad röst historien framåt och humorn är slopad.

– Varje bok bestämmer själv om det finns utrymme för underhållande inslag eller inte. I End Zone försökte jag nog vara rolig, och i Vitt brus … I Under jord finns avsnitt med ståupplegenden Lenny Bruce där jag var tvungen att matcha min humor med hans, det krävde hårt arbete.

Vi jämför våra olika erfarenheter av skrivande ett tag, och jag vågar mig på en invändning:

Är det inte oftast riskabelt med humor? Det blir så lätt inställsamt och ängsligt.

– Jag håller helt med, det kan vara ödesdigert.

Å andra sidan har jag publicerat ett par tusen sidor prosa men inte lyckats vara rolig en enda gång.

– Säkert att du inte varit rolig?

Nästan säker.

– Well, there are writers who just aren´t.

Men är det inte sorgligt?

Vi småskrattar åt detta konstaterande, och samtalet rör sig vidare, på nytt tillbaka till uppväxten.

Det finns en rörande urscen i DeLillos liv som ständigt återkommer när hans unga år beskrivs. Sommaren innan han började på collage fick han under en månad jobb som ”parkie”, det vill säga vakt i en lekpark. Men i stället för att hantera bråkiga barn på gungbrädor ägnade han, den blivande världsberömde författaren, tiden åt att sitta på en bänk och läsa Joyce, Faulkner och Hemingway. Dag efter dag, tills sommaren var slut.

DeLillo har lite svårt att förstå min fascination.

– Åk inte dit, snälla! Jag vet inte hur det är där längre. Parken låg en bra bit bort från mina kvarter, men det var ett tryggt område, barnen var sällan stökiga. Jag tog med mig en bok varje dag och bara satt där. Efter fem veckor var det över. Jag har inte varit där sedan 1957. Eller när det nu var.

DeLillo beklagar sig över att hans minne inte riktigt är vad det har varit.

Planerna framöver?

– Jag skriver just nu en text på åtta, nio sidor om min per­­­sonliga erfarenhet av mordet på JFK. Sedan vill jag skri­­va en ny berättelse, det känns som att det blir en no­­­vell. Noveller är ju vad jag brukade skriva från början.

De borde lyftas fram oftare.

– Titelnovellen i Ängeln Esmeralda betyder mycket för mig. Nunnan, syster Edgar, figurerar ju även i Under jord. Hur hon möter folk från gatan, alla de underliggande farorna och våldet i södra Bronx.

DeLillos röst är lite svagare nu, dags att runda av.

En sista fråga, en svår. Ett tankeexperiment, som jag grubblat länge över: Om du tvingades välja mellan ett liv utan läsning men med skrivande, eller det motsatta, ett liv utan skrivande men med läsning, vad väljer du?

– Mycket teoretiskt.

Ja, men mycket intressant.

– Det måste bli skrivandet. Det vore omöjligt att tänka mig ett liv utan det. Jag vet inte vad jag hade gjort med mitt liv annars. Gått ännu mer på bio kanske. Men det är ju inget yrke.