Efter katastrofen – vi besöker skogarna som brann

Människan har kultiverat, civiliserat och utnyttjat skogen. Älskat och skött den. Men vi glömde att skogen är vild, och vår omsorg blev en riskfaktor. Tre av modern tids värsta skogsbränder rasade i Sverige, Grekland och USA under 2018. Vi har besökt brandhärdarna.

Det är sommar 2018. När det som en gång i tiden kallades industrisemestern börjar står luften stilla. Dag efter dag som i ett töcken; väderlåsningar tycks vara en möjlig konsekvens av det nya klimatet där låg- och högtryck rör sig längs med föregivna banor, närmast omöjliga att rucka på. Medan barnen plaskar i de allt varmare badsjöarna börjar många känna en oro komma krypande, ett slags paradoxal undergångsstämning utlöst av för mycket värme, för många ljumma kvällar utan mygg och knott, allt för vackra solnedgångar och silkeslena tropiska nätter. Det känns som om någonting är på väg att hända, men eftersom vi är svenskar förstår vi inte vad.

Ända sedan istiden har vi varit inbegripna i en process som syftat till att domesticera det vilda, bit för bit. Den slutgiltiga erövringen skedde i slutet av 1800-talet då timmerfronten åt sig genom Sverige från söder till norr i jakt på timmer till industrin och den blomstrande trävaru-exporten. Vi ville tämja skogarna, djuren och arterna, vi ville få utropa oss till segrare i en evolutionär kamp om tolkningsföreträdet. Det blev det svenska projektet.

Mati, strax utanför Aten, är en överblickbar ort. Längst nere vid vattnet ligger en nybyggd konferensanläggning och några hotell inklämda mellan tjusiga strandvillor och tavernor. Smala pinjeträdsskuggade gator löper längs den långa backen upp mot Neos Voutzas där husen ligger inbäddade i grönska. Medelåldern är hög, folk är hyfsat välbeställda. Det är en angenäm plats att bo på, man ser det blå Medelhavet från många tomter i backen, men allra mest hisnande är utsikten från villorna ovanför vägen till Marathon. Det mesta är som vanligt här i juli 2018. Långvarig värme och torka är inget ovanligt på det grekiska fastlandet.

Bränder är lite som cancer, det känns inte konstruktivt att gå omkring och tänka på dem. Här i Grekland har civilisationer kommit och gått, arméer dragit genom landet, välstånd följts av fattigdom, högkultur av marginalisering. Det här är en del av världen där människan präglat naturen i tusentals år. Av de gamla lövskogar som en gång täckte de öriken Homeros skrev om finns inget kvar, träden blev båtvirke och ved och resten har solen, vindarna och erosionen tagit hand om. Men invånarna är stolta över sina stora pinjeträd, och den svalka de erbjuder när solen står som högst på himlen.

Kaliforniens första nybyggare häpnade över storleken på sekvoja- och redwoodträden, ingen hade kunnat föreställa sig skogar i denna skala. Innan nybyggarna anlände brann skogarna med jämna mellanrum – analyser av gamla trädstammar visar att undervegetationen och de nedersta torra grenvarven brann vart femtonde år vilket gjorde att mängden brännbar materia sällan nådde en kritisk punkt.

De återkommande bränderna blev lagom dramatiska, och hettan så pass lindrig att den inte fördärvade rotsystemen och den skyddande barken. Med människorna kom boskapen, och när de rörde sig i skogen – trampade runt och gödslade – stimulerade de tillväxten av arter som tålde skugga och som kom att fungera som bränsle vid kommande bränder. När det moderna skogsbruket kom igång försvann de stora, brandresistenta träden först. Kvar blev de veka och mer brandbenägna. Dessutom kom bränderna i sig att bli ett problem. Träden hade nu ett ekonomiskt värde, och stora insatser påbörjades för att förhindra bränder, och för att släcka dem närhelst de uppstod.

Brandfrekvensen minskade, men de bränder som tog sig blev just därför potentiellt livsfarliga. Skogarna var nu fulla av bränsle.

Men amerikaner är ett romantiskt folk. Drömmen om Amerika är också drömmen om att återupprätta ett paradis på jorden. Det är därför ingen slump att människor bosatt sig i de stora barrskogarna vid Sierra Nevadas fot och döpt sin stad till Paradise. Det är vansinne att bo bland tallarna och granarna men ingen i Paradise är omedveten om vad som kan hända. Frågan är aldrig om det ska hända, utan när. Delstatens befolkning har nästan fördubblats på fyra decennier, och ökningen har framför allt skett i områden där risken för bränder är som störst. Ändå fortsätter den urbana expansionen ut i skogs- och prärielanden. Man räknar med att ytterligare 650 000 hus kommer byggas i riskzonerna fram till 2050.

Kalifornien har i november 2018 haft tio raka år av torka och elva månader helt utan regn. Det är torrt, ovanligt varmt, och väderlekstjänsterna varnar för särskilt kraftiga vindar. Minsta gnista kan få förödande konsekvenser.

Den 14 juli 2018 är det ordentligt varmt i Hälsingland. Hettan är tryckande, luften står stilla och villagräsmattorna är bruna som Afrikas savanner. Under eftermiddagen uppstår ett värmeåskväder i norra delen av landskapet, i utkanten av Ljusdals kommun. Åskan slår ned på flera platser, men det dröjer innan bränderna utvecklats så pass att de upptäcks.

Till en början inriktas släckningsarbetet på att få bukt med elden i Ängra. Byn evakueras och vattenbombningar inleds den 15 juli. Dagen efter står det klart att en brand i Enskogen redan rasar i full styrka, och invånarna ombeds lämna platsen. Den 18 juli evakueras Kårböle och de italienska brandflygen anländer. Några dagar senare rullar en karavan med polska brandstyrkor upp genom landet för att hjälpa till. Nu har branden blivit en nyhet i stora delar av världen. Inget regn är i sikte, och värmen håller i sig. Kvällshimlen i stora delar av Mellansverige färgas av rök och stoft och en stickande doft sprider sig.

Det brann på många håll 2018. En stor skogsbrand rasade under ett par veckor i norra Sibirien, flera allvarliga bränder bekämpades i norra England. Men de som krävde människoliv utspelade sig i Grekland och Kalifornien.

Ägaren till tavernan Ena i hörnet av gatorna Posidonos och Kianis Aktis visar en film han tog med mobilen den där eftermiddagen den 23 juli. Först såg de röken, sedan lågorna uppe vid Neos Voutzas, men sedan blev allt overkligt. Hundra meter höga brinnande gasmoln störtade ned för sluttningen, vindarna drev vågor av hetta framför sig. Elden hoppade mellan pinjeträdens toppar, gnistorna flög.

Folk flydde i panik, kastade sig in i sina bilar och körde mot havet där vägarna snart blev för trånga, trafiken för tät. Fordonen fastnade och många brann till slut upp inne i sina bilar. Andra sprang till fots mot vattnet. Ett tiotal personer dog i havet – de hade att välja mellan att drunkna eller dö av kvävning när elden konsumerade allt tillgängligt syre i luften. Förkolnade rester av över tjugo personer hittades dagen efter branden på en klippa nära den pittoreska strandrestaurangen Argyra Akti. De satt i en klunga, som i en stor omfamning.

”Det var ingen normal brand”, säger taverna-ägaren. ”Den var för snabb, för explosiv. Något var fel med den där branden.”

PG&E, som äger elnätet i Kalifornien, ligger efter med underhållet. Infrastrukturen är gammal och sliten och det blir ofta överslag och kortslutningar i transformatorer. Det var med stor sannolikhet det som hände i Paradise. Den kaliforniska brandmyndigheten Calfire hävdar att ett överslag i Pulga, nordöst om Paradise, antände skog och mark någon gång på morgonen den 8 november. Vindriktningen var den värsta tänkbara.

Även erfarna experter häpnar över den snabba utvecklingen. Gnistorna från branden steg mot skyn men fångades av stormvindarna som tryckte ut dem över ett stort område i en hisnande hastighet. Hundratals bränder uppstod nästan en mil från Pulga inom loppet av en halvtimme efter att branden inrapporterats, och när elden väl fått fäste började den leva sitt eget liv.

Trots att räddningstjänsten reagerade snabbt – redan klockan åtta samma morgon hade ungefär 1 200 brandmän kallats ut och evakueringen var igång – gick i princip ingenting att rädda. Bara 5 procent av husen i Paradise klarade sig, drygt 30 000 personer förlorade sina hem. Branden beräknas ha kostat ca 160 miljarder kronor.
85 personer miste livet.

Nu ser Paradise ut som ett postapokalyptiskt paradis. Under de stora svarta träden ligger ruinerna av hus och stora villor. Längs huvudgatan ligger nedbrunna butiker, restauranger och bensinmackar.

Det talas ofta om att svensken omhuldar sin skog. Att den har en särskild plats i våra hjärtan. Ändå är den ganska öde. Kerstin Ekman skriver i förordet till sin bok Herrarna i skogen att hon under sina år med dagliga hundpromenader i skogsbygderna bara mött människor vid sex tillfällen. Det kan bero på att skogen, trots allemansrätt och brist på avspärrningar, är rätt svårforcerad. Svensk skog består till övervägande del av trädodlingar i olika stadier av mognad. Skog för rekreation finns mest i reservat och nationalparker. Ändå kan skogens metafysiska betydelse tydligen inte överskattas.

Den skog som brann i Hälsingland i juli 2018 var till övervägande del produktionsskog, ägd antingen av stora skogsbolag eller lokala privatpersoner. Men plötsligt var den liksom allas. Vårt arv, vårt hem, vår identitet. Sverige är ett urbaniserat land, ungefär 85 procent av befolkningen bor i städer och tätorter. Men vi gillar att tänka på oss själva som ett folk som strövar i skogen, och stora skogsbränder hotar denna självbild. Så engagemanget är stort, och givmildheten till brandmän och drabbade är enorm.
Debatten i Sverige sommaren 2018 handlar också till stor del om vår bristande beredskap. Branden i Västmanland 2014 var en första större påminnelse om vår utsatthet. Besparingar, bristande samordning och dålig kommunal ekonomi har gjort den svenska landsbygden sårbar.

Klimatfrågan ligger implicit i de flesta resonemang när bränderna diskuteras. Att det blir varmare och torrare är symtom vi får vänja oss vid, rätta oss efter. Få talar om de systemfel som finns inbyggda i den svenska skogsnäringen och i vårt förhållande till skogen som resurs. Fram till det moderna skogsbrukets införande brann mellan 1 och 3 procent av skogsarealen varje år – alltså flera hundra tusen hektar om året. Men när skogen blev värdefull infördes bevakning – brandtorn på strategiska berg runt om i landet, brandövervakningsflyg och informationskedjor – och varje ny brand släcktes i sin linda.

Varje utebliven naturbrand gör ironiskt nog kommande skogsbränder potentiellt mer explosiva. Ytterligare en bidragande faktor är att näringen har gått emot ekologin, planterat tall och gran där det tidigare växte blandskogar, besprutat och gallrat bort lövträd för att gynna tillväxten av barrträd.

När skogsbruket mekaniserades och blev allt mer storskaligt trodde vi att naturens regler inte längre gällde. Maskinerna gjorde det möjligt att upprätthålla monokulturer och bilda stora föryngringsytor, och skapade en förrädisk känsla av kontroll. Som en konsekvens av detta är dagens svenska skogar känsliga för både insektsangrepp och bränder.

Amerikanska Butte County FireSafe Council har i åratal försökt sprida information om hur man skapar brandsäkra zoner kring sitt hus, talat om vikten om att hålla rent i undervegetationen och att avstå från att ha stora träd precis intill huset. Men det sista rådet är det nästan ingen som brytt sig om. Att leva i barrträdens skugga är själva anledningen till att bo i Paradise. Därför tvekar också många inför tanken på att flytta tillbaka.

Folk i Paradise pratar om att så få som 20 procent av invånarna vill komma tillbaka. De flesta tar helt enkelt försäkringspengarna och flyttar någon annanstans där träden står kvar och det går att intala sig att naturen vill oss väl. Att bo i skogen har alltid varit förknippat med faror; vilda djur, kyla, mörker – och skräcken för det otämjda.

Men den moderna människan är bortom allt det där. Kyla och mörker kan vi hantera, de vilda djuren hålls i schack i den mån de tillåts finnas och de gamla sagorna om oknytt och skrämmande varelser är sedan länge glömda. Nu består hotet av den verklighet vi själva skapat.