Ekelöf anlände berusad, klädde av sig naken och låste sig ute på balkongen

I ett utdrag ur Jesper Högströms nya biografi om Gunnar Ekelöf möter vi en författare som brottas med alkoholproblem, äktenskapsbekymmer och en önskan om att få sin mammas kärlek.

Det här är ett utdrag ur Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf av Jesper Högström (Weyler Förlag).

Men om Nun (Gunnar Ekelöfs fru, vår anmärkning) föreställt sig att Ekelöf i grunden skulle ta itu med sina ”svagheter” var det en fåfäng förhoppning. ”Gunnar söp sig full nästan varenda kväll på min tid”, hävdade hon senare enligt Olof Lagercrantz, och även om det är en uppenbar överdrift är det lika uppenbart en överdrift grundad i verkligheten. Samme Lagercrantz antecknade i sin dagbok om ett sammanträffande på sommaren 1943 där Ekelöf, på tillfälligt besök i stan, sitter i en gungstol och dricker groggar på brännvin, lingondricka och vichyvatten mitt på ljusa dagen: ”Jag stannade ej länge då jag hade arbete, men han satt kvar i gungstolen och såg ut som tänkte han sitta där och supa hela sommaren.” Samma sommar fick Ekelöfs gode vän Johannes Edfelt en dotter som gavs namnen Lisa Ulrika. Ekelöf uppvaktade henne med en sprallig och berusad födelsedagsdikt i den pastischerande stil han numera gärna odlade: ”Nöjsamt att Du blef en flicka/ För Ulrika will jag dricka/ Namnet Lisa will jag prisa/ Med en liten Dryckeswisa.” Edfelt tillhörde en av Ekelöfs mest pålitliga dryckesbröder och födelsedagsbarnet Lisa har bevarat minnet av hur han senare kunde dyka upp utanför villan i Rönninge med en portfölj bågnande av flaskor. Fadern brukade rygga tillbaka med ett förfärat utrop. Han visste vad som väntade. Lisa Berg Ortman, som hon senare kom att heta, har också berättat om verkligheten bakom de ”små dryckeswisorna”, hur skrämmande de berusade sammankomsterna mellan diktargenierna var för ett barn: de höjda rösterna, vredesutbrotten, stolar som vältes och möbler som slogs omkull. Detta var miljön där Ekelöfs dikter och den därmed sammanhängande personligheten formades – en värld där diktarna var profeter och siare, höjda över mänskligheten, och samtidigt stora barn vars kvinnliga uppvaktning tilldelats uppgiften att städa upp de nedkladdade tallrikarna och de kringslängda leksakerna.

Framåt jul var Ekelöfs bjudna på middag hos Erik Lindegrens nya flickvän, Irmgard Pingel, i hennes etta i Råsunda. Ekelöf anlände berusad, klädde av sig naken och låste sig ute på balkongen i vinterkylan. Irmgards son, den då tolvårige blivande poeten Lasse Söderberg, mindes senare hur han väckts av upprörda röster som uppmanade Ekelöf att för Guds skull komma in och inte dra på sig lunginflammation. Den magra gestalten stod envist kvar och trotsade snön och kylan. Tolvåringen
var imponerad, men Ekelöf skämdes som en hund efteråt, enligt ett ursäktande brev till värdparet. För Tora Dahl förklarade han sig med att stämningen varit så tvungen.

Nuns förhållningssätt till det hela var, tills vidare i alla fall, att efter förmåga delta i festandet. Det försvårades av att Ekelöf, enligt vittnesmål från Olof Lagercrantz, inte drog sig för att låta sitt dåliga ölsinne gå ut över henne offentligt. ”Hans äktenskap tycks ej heller vara det allra bästa. I vart fall har Gunnar en underlig lust att förödmjuka och reta sin hustru. Om det nu beror på att han känner sig otillräcklig som man eller på något annat. Det kan jag inte avgöra.” Nuns enda diktsamling, utgiven 1945, innehåller följande strof:

Jag sticker huvudet i en buske och låter vad som helst
ske med den fula dumma kroppen som blir kvar.
Jag möter färger utan form och
finner musikens påtaglighet.
Jag glömmer dig och mig
och tillvaron som är för påträngande
för att jag ska orka ta upp tvisterna
när det nu finns rus.

Nun hade själv bohemiska drag – hennes diktsamling heter Sång till lättjan – och i familjen uppfattades hon och hennes man, enligt systersonen Peter Mosskins bok om systrarna Flodqvist, som likasinnade outsiders i det borgerliga samhället. I en dagboksanteckning från november 1943 berättar Nuns syster Ingrid om en påringning från Nun och Ekelöf som just druckit ur en flaska portvin och bad henne komma dit naken – ”när jag tackade nej hånade de mig för anständighet”. Med tanke på den
senare händelseutvecklingen kan man undra hur allvarligt menat förslaget var, och redan då fann Ingrid attityden hos ”de här två dimmiga fribytarna” som en ljuspunkt i den trista tillvaron. De ”ger sjutton i allt och är nöjda med nästan ingenting bara de får göra som de vill”, skrev hon beundrande. Parets jul 1943 skildrades också i Ingrid Flodqvists dagbok: ”De tänker låsa in sig och koppla ur telefonen i tre dar och bara sova och äta och dricka och läsa.” De hade också, meddelade Ingrid med
vördnad i rösten, börjat dela ut julklapparna redan dagen före julafton.

Det var en variant av Gunnar Ekelöfs själviscensättning. En annan gav han i en julenkät i tidningen Arbetaren, där han förklarade att han inte firade jul och varken fick eller gav julklappar.

Det omnämnda julfirandet ägde rum i ett nybyggt förortsområde i Stockholm, på Fregattvägen 73 i Gröndal. Det var visserligen trivsamt och naturskönt, med storslagen utsikt över Klubbfjärden och Mörtviksparken, men ändå ett apart område för Ekelöf att hamna i. Olof Lagercrantz talade efter ett besök om hur besynnerlig vännens ”underligt kantiga gestalt med det toppiga huvudet” tedde sig i en hypermodern omgivning. Ekelöf förklarade för mamma Valborg att folk i Gröndal hade ”en otrevlig barackmentalitet”. Motviljan mot folkhemmet och den sociala ingenjörskonst som tagit sig uttryck i bebyggelsen i Gröndal hade existerat ett tag hos Ekelöf, men i hans brev och texter tilltar uttrycken för främlingskap i det moderna Sverige. I ett brev till modern från sommaren 1943 deklarerar han att han betraktar sig som landsförvisad – ”det är inte i detta land jag hör hemma”. Kriget med dess restriktioner och känslan av att vara fängslad i Sverige bidrog, särskilt för en människa som Ekelöf som redan från början var disponerad för att känna sig utestängd från Paradiset. Som Carl Olov Sommar påpekar spelade dessutom de återkommande konfrontationer med dörrvaktmästare och polismän som Ekelöfs levnadssätt utsatte honom för en betydande roll för att forma hans livsinställning. Olof Lagercrantz berättade för Sommar om ett tillfälle under kriget när en vinglig Ekelöf hejdats i Hamngatsbacken och blivit utsatt för den dåförtiden obligatoriska frågan från en passerande polis: ”Hur var det här då?” Ekelöf svarade uppkäftigt och förpassades genast till häktet. Polisen sällade sig i Ekelöfs föreställningar till alla människor i bekantskapskretsen som klandrat hans supvanor – Tora Dahl, Sven Grönvall och Eric Grate är några exempel – och blev föremål för samma trotsreaktion.

Allt detta tog sig uttryck i några ”Dikter om förstaden” Ekelöf på hösten 1943 publicerade i Tidningen Vi. Där offentliggjorde han för första gången dikten om de fyrkantiga molnen, de tyst hygieniska barnen och sopaeroplanet (som det fortfarande hette) som brummar från port till port. En ”nattvandrare” gick mellan likadana hus som bara skildes åt av numren på fasaden. ”O sene nattvandrare!” utbrister dikten. ”Du som aldrig förstått/att skaffa dig nummer och namn!/Var i vida världen/äger du hem?”

Ekelöf var inte den ende som reagerade mot den funktionalistiska arkitekturen i fyrtiotalets Sverige. Även bland arkitekter fanns det ansatser till att ompröva den renläriga modernismen, och faktum var att paret Ekelöfs hus i Gröndal var en något mer gammaldags och hemtrevlig variant av trettiotalets ”smalhus”. Men för Ekelöf handlade det om hans gamla romantiska främlingskap i världen, tydligt placerat i ett igenkännligt nutids-Sverige. Det var ett genomgående tema i de dikter han sin vana trogen arbetade på och arbetade om. Där spelade Ekelöf sin allt vanligare roll som excentrikern och konnässören, den kulturhistoriskt kunnige särlingen. Redan på trettiotalet hade Olof Lagercrantz blivit förbluffad över att Ekelöf, vid deras första sammanträffande i en stökig ateljévåning, gärna ville tala om deras gemensamma adliga bakgrund. Det var annars något ingen gärna skyltade med i deras
miljö på trettiotalet.

Hur ogärna Ekelöf än ville erkänna det var hans adliga arv samtidigt ett arv från modern. Hans nya civilstånd gjorde överhuvudtaget att han blev mer och mer indragen i sitt gamla familjeliv igen. Mamma Valborg hade hälsat giftermålet med en glädje som speglade oron hon dittills känt för sin vinddrivne son och var angelägen att lära känna sin nya svärdotter. Nun visade å sin sida större intresse än Ekelöf för att uppehålla kontakten, kvinnor emellan. Inflyttningen i Gröndal ledde till besök och presenter från föräldrahemmet: Valborg berömde en av Ekelöfs Ragnar Sandberg-tavlor och Ekelöf ifrågasatte, typiskt nog, om hennes uppskattning var riktigt ärlig: ”Jag trodde inte mamma hade intresse för så pass modernistisk konst.” Sakkunniga synpunkter utbyttes mellan antikvitetshandlaren och hennes son om guldramar, mattor och huruvida hans gamla barnkammarsoffa passade in i det nya hemmet – ”188 cm skulle visserligen passa precis till köksnischen men där är några värmeledningsrör i vägen”.

På den vägen kom de också in på sin gemensamma släkthistoria, som de båda ägnade ett antikvariskt intresse. Ekelöf berättade för Valborg, ”eftersom jag brukar meddela mamma sånt”, att hennes farfars far Anders von Hedenberg fanns nämnd i en visa av Bellman och informerade om en passage som rörde von Hedenbergs hustru Anna, firad skönhet under den gustavianska tiden – ”jag vet inte om jag visade mamma den där lilla passusen i Bernhard v Beskows minnen ang fru Hedenberg”. Valborg tipsade i sin tur Ekelöf om en bok med publicerade anteckningar av Anna von Hedenbergs bror, Gustaf Lewin, som varit officer på ett slavhandlarfartyg. Ekelöf blev så pass intresserad att han lät båda syskonen kliva in i den eviga En Mölna-elegi. Han lät deras berättelser ligga i munnen på ”Tant Skelögd” som ”besynnerligt leende ser allt från sidan”, uttrycker sig med meningslösa artighetsfraser (”–Tack bra! Förträffligt!/Alldeles utmärkt! Eller dåligt, mycket dåligt!”) och klagar (”Mig har för längesedan tiden gått ifrån”). Det kan mycket väl ses som en elak karikatyr av mamman, den förvirrade och konventionella gamla societetsdamen. Men Ekelöf identifierade sig mer och mer själv med det främlingskapet i nutiden, och i just En Mölna-elegi med dess anslag – ”Jag sitter på en bänk i det förgångna/Jag skriver på ett blad av det förgångna” – försökte han vända sig mot ett förflutet han delade med modern.

Det kunde inte låta bli att aktualisera hans kluvna inställning till detta förflutna. När nu Ekelöf hade ett hem där det fanns plats för möbler kunde det också bli tal om arv och därmed också om de typiska infekterade frågor som dyker upp i sådana sammanhang och kan utlösas av de mest triviala föremål. Ekelöf och Nun tyckte om att skåda fåglar i Hölö och behövde en kikare, Valborg kom att tänka på en som den döde Gerhard Ekelöf ägt och som fanns på Regeringsgatan. Men Valborg var själv bortrest och styvfadern lämnade bara över kikaren med förbehållet att den måste lämnas tillbaka om lillebror Lennart behövde den. Därmed var det gamla familjedramat igång. Ekelöf skrev till mamman om saken i utstuderat passiv-aggressiva ordalag:

Jag tycker nog att det är en smula egendomligt eftersom kikaren var pappas men han [Gunnar Hahr] tänker inte långt och helst inte längre än till sig själv. Det verkar som om han skulle bli förvånad om jag gjorde anspråk på en tråd eller ett stolsben av det gamla hemmet en gång. Jag har tänkt på det många gånger men jag har ju varit ensam i livet och det är inget roligt ämne. Så jag har ingenting velat säga. Nån gång borde man kanske tala om det, inte för annat än för det praktiska uppklarandets skull. Vi har ju aldrig dragit jämnt, om det också funnits ett slags undvikande vänlighet på ytan. Men till roligare ämnen! …

Valborg svarade indignerat: hon bedyrade för sin son att kikaren var hans och ingen annans, och att hon skulle se till att arvet efter henne delades lika mellan sönerna. Hon tog i ganska klara ordalag avstånd från maken, som var bortskämd, självisk och aldrig ”bidragit till hushållet så mycket som han egentligen bort” samt berättade om ett bokskåp i valnöt som Ekelöf skulle få i födelsedagspresent. Och på den underförstådda anklagelsen att hon övergivit sin son, svarade hon på ett i sin tur ganska inlindat och ändå tydligt sätt: ”Lilla Gunnar du skrev att du varit ensam i livet. Det gjorde mig ont att höra kanske, men så är det nog att de flesta av oss människor innerst inne känna oss ensamma, kanske även de som blivit mycket älskade.”

Det bör på sätt och vis ha varit brevet Ekelöf alltid drömt om: ett bevis på att han nu hade mamman på sin sida mot styvfadern. Som tiden skulle utvisa var det inte en tillräcklig eftergift för honom. Han må ha framställt sig som fri från sitt förflutna, men fri i den bemärkelsen att han lämnat det bakom sig och försonat sig med det var han minst av allt. Det här hörde till sånt som Nun talat om, det som Ekelöf skulle klara upp och befria sig från. Men det var inte sånt han nödvändigtvis ville, eller kunde, befria sig från. Ekelöfs senare fru Ingrid förklarade i samband med en senare arvstvist att hans ”plågsamma intresse för dessa förflutna förhållanden” hade direkt med hans skapande att göra – ”(hans) arbete lever på hans eget liv, han söker allt som går att få veta om hans bakgrund”. De ambivalenta känslorna inför allt som hade med modern att göra – en kikare, ett bokskåp i valnöt, en förfader på slavhandlarskeppen – var det som hans poesi levde på. Modern hade också, på förälderns sorgsna sätt, känt av en annan grundläggande paradox i Ekelöfs personlighet, hur känslan av att vara ensam i livet hängde ihop med känslan av att ha varit mycket älskad: av att vara förvisad ur ett paradis. I breven från denna tid försöker hon om och om igen, på ett rörande och lite taffligt sätt, påminna Ekelöf om denna lyckliga barndom när han var så söt och snäll, när mormor klippte pappersdockor åt honom av styvt blått Nykvarnspapper och när barnjungfrun Ester talade till honom med sin snälla och övertalande röst: ”Käre gosse.” I ett brev till systern Hanna jämförde hon sina känslor för de båda sönerna, den robuste och duktige Lennart som vid denna tid lämnade hemmet för att slå sig fram som civilingenjör i USA och den sköre poeten: ”Så kolossalt håller jag av mina bägge barn jag är mycket stolt över dem också, hoppas att jag ej skryter för mycket över dem så andra hör på. G står nog mitt hjärta allra närmast som den som skulle det gälla mest behöver mig, inte andligen, men rent materiellt sett.” När Valborg något år senare fick tas in på sjukhus efter ett nervsammanbrott på grund av det dåliga äktenskapet var hon ändå mest orolig för att sonen skulle ha svårt att hantera hennes upprörda känslor: ”Nej, jag är inte ledsen på Gunnar, han blev nog litet nervös i telefon av att jag inte kunde behärska rösten. Ja, stackars Gunnar är nog till övermått känslig, arv både från fäderne och möderne.” Man kan nog se det som symboliskt att hon ville förmå honom att ta emot den gamla barnkammarsoffan. Och att han inte tyckte sig ha plats för den i sitt nya hem.

Känslan av att vara älskad finns paradoxalt nog i botten av Ekelöfs diktning. Man kan se det som en känsla som Tora Dahl tyckte sig se hos honom – att vara ”utvald” eller determinerad till saligheten, hur mycket han än sölade ner sig. Eller som rikemansbarnets självklara känsla av att vara privilegierad, som den buttre proletärförfattaren Ivar Lo tyckte sig skönja hos kollegan. I de dikter Ekelöf nu skrev tog det sig uttryck i en återkommande känsla av att flyta i havet, att vagga i dyningen, att vara en drunknad som ”vajar i havet, av och an”, att se med ”sepiabläckfiskarnas ögon, de milda inåtskådande”. En oceanisk känsla som han i ”En julinatt” rentav formulerar med en överraskande klinisk term: ”Låt mig behålla min värld/min prenatala värld!” Det är samma oceaniska känsla som alkoholen kan erbjuda och som är så omöjlig att stå emot för alkoholister. Och när Ekelöf använder en term som ”prenatal värld” visar det att han anade att den hade med modern att göra: att den, som en freudian skulle insistera på, hade att göra med längtan tillbaka till moderlivet.