Elin Wägner och kulturtanten: ”Tomheten utan dem vore total”

  • 6 jul 2023
  • 21 min

// Foto: Åsa Sjöström

Elin Wägner och kulturtanten: ”Tomheten utan dem vore total”
Lisa Boda

// Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

Utan kvinnokraft, inget kulturliv. En sanning överallt, men tydligare i småländska Berg än någon annanstans. Här har de skapat en kulturmetropol i Elin Wägners anda.

”Det tar tid för en människa att gå med på en ny plats.” Det sa författaren Elisabeth Rynell en gång när jag intervjuade henne och de orden har följt med mig genom flyttar och resor.

När jag som vistelsestipendiat försiktigt tassar runt på Lilla Björka i raggsockar som kulturtanten Eva Bünger stickat tänker jag på orden igen, och på att de inte alltid stämmer: Lilla Björka tycker jag mycket om från första stund.

Istället grunnar jag på det omvända. Tar det inte också tid för en plats att gå med på en ny människa?

För att göra mig värdig Lilla Björka, inser jag, måste jag först lära känna Elin Wägner.

Så är Lilla Björka också väldigt präglat av dess berömda ägare. Journalisten, författaren, fredsaktivisten och kvinnosakskvinnan Elin Wägner var rektorsdottern som inte tilläts studera men som genom hårt arbete och orädd framåtanda blev en massmedial makthavare och firad författare. När hon 1923 fick Samfundet De Nios stora pris investerade hon prissumman i en bit mark i utkanten av Berg, en by tre mil norr om Växjö, nära morföräldrarnas hem i Tolg och där morbrodern varit prost. Hon anlitade Carl Bergsten, arkitekten på modet, för att rita huset.

Symptomatiskt för den hyperproduktiva Wägner har Lilla Björka två arbetsrum. Nej, tre, efter att skrivarstugan i trädgården tillkom. Arbetsrummet på nedervåningen är mörkt, med öppen spis, stadiga sammetsklädda möbler och silverfärgat tak.

Det på ovanvåningen är ljusare, med en knyppeldyna vid fönstret, skrivbordet placerat mitt i rummet och cerise väggar (tjärblomsterfärg heter kulören, den som kan sin flora ser den framför sig). Det känns som att kliva in i en intellektuell syrénberså.

Här står också en skyltdocka klädd i en kopia av den midnattsblå klänning som Wägner bar när hon blev invald i Svenska Akademien som andra kvinna efter Selma Lagerlöf, och på väggen hänger ett inramat porträtt på en äldre Elin Wägner med huvudet på sned, lite vänligt sådär. Eller? När jag går närmare ser jag att blicken bakom glasögonen är skarp och uppfordrande: ”Varför dräller du omkring här?”, tycks Wägner tänka, ”Har du inte en bok att skriva!”

Hua.

Men visst har hon rätt, jag är i Berg för att arbeta med boken De kallar oss kulturtanter. Efter att i många år ha skrivit om utövare och makthavare vill jag lära känna kulturlivets fotfolk, de som ömsom hyllas som kulturfrälsare, ömsom anklagas för att utgöra en medelklassig jättepropp, men som sällan själva får ordet.

Huset Lilla Björka.
Lilla Björka, eller ”smålandshus utslängt i en fårahage” som Elin Wägner kallade hemmet. // Foto: Åsa Sjöström

Jag flyr till köket och matsalen. Linnéas domäner. Linnéa Johansson var Elin Wägners trotjänarinna som det hette när en piga blev kvar hela livet hos samma arbetsgivare. Elin Wägner själv var aldrig i köket, men när hon fyllde 50 fick hon en hypermodern Agaspis av sitt kompisgäng. Och vilket gäng! Poeten Karin Boye, författaren Ellen Key, hela den brokiga skaran från kvinnliga medborgarskolan Fogelstad, alla tillhörde de Elin Wägners krets.

Sannolikt var spisen lika mycket en gåva till Linnéa; dessa pionjärer förstod nog bättre än de flesta att det så kallade lilla livet måste fungera för att de stora tankarna ska få fritt spelrum.

Nästan alla jag träffar under vistelseveckan reagerar likadant när de hör att jag bor på Lilla Björka. Först: ”Åh, vad underbart!” Sedan: ”Är du inte rädd helt ensam i huset på natten?”

Underbart? Absolut – det är en nåd, ett pågående inre jubel att som utsjasad mitt-i-livet-människa få rå sig själv i detta ”smålandshus utslängt i en fårahage”, som Elin Wägner kärleksfullt kallade hemmet.

Om jag är rädd? Nej, det går fint, ljuger jag.

Den första natten på Lilla Björka drar en höststorm in, med mulleråska och regn som piskar mot fönsterrutorna. Järnsängen som Elin Wägner möjligen sovit i är hård och smal och bakom väggarna – dovt kornblå – hör jag hur mössen ilar runt likt ångestridna mellanchefer som tränar inför ett maraton.

Under täcket googlar jag fram att möss avskyr doften av pepparmynta och i en chatt tipsar någon om att placera ut använda tepåsar runt sängen. Jag skriver upp pepparmyntate på inköpslistan, tänder en lampa och läser Ulrika Knutsons biografi Den besvärliga Elin Wägner tills gryningsljuset bryter igenom de vita linnegardinerna.

Nästa dag kommer Birgitta Hansson, ortens mest tongivande kulturtant. Med sig har hon något som är viktigare än musfällor denna höst med skenande elpriser – dagstidningar.

Nu dröjer det inte länge förrän veden brinner.

Brinner gör också världen.

Jag eldar med artiklar om iranska unga kvinnor som mördas av moralpolisen för att de inte döljer sitt hår. Jag eldar med uppföljningarna om hur deras medsystrar fortsätter att kasta sina slöjor och demonstrera för frihet. Brinner bra gör också nyheter om hur aborträtten inskränks i USA och om hur ukrainska flyktingar i Sverige som förväntas klara sig på en löjligt liten dagersättning prostituerar sig.

Vad rör sig i dessa kvinnors huvuden? I de svenska männens som förgriper sig på dem? Och varför lär vi oss aldrig?

Elin Wägner
Elin Wägner, troligen 1917. // Foto: Okänd

När natten kommer står skrumpna tepåsar i sovrummets hörn men mössen och jag är likväl vakna och i Väckarklocka (1941), Wägners mest furiösa idéskrift och den som blev minst väl mottagen, erbjuder hon ett möjligt svar på mina frågor:

”Männens kamp för herraväldet på jorden har gått jämsides med deras kamp för herraväldet över kvinnan. Segern måste vara en dubbelseger för att bli fullständig. Den blev så fullständig att hela jämviktsförhållandet på jorden rubbades. Den sortens segrar har det med sig att de tvingar till ny strid igen.”

Elin Wägner lät inte sitt engagemang lösas upp som rökpustar genom skorstenen.

I Berg var hon med och grundade hembygdsföreningen, startade rentav ett lokalt parti.

Och hon reste ut i världen; förändrades i grunden av det hon blev vittne till i ett krigshärjat Europa.
Sedan återvände hon till sina arbetsrum på Lilla Björka. ”Shh, frun arbetar!” hyssjade Linnéa det barn som Elin Wägner hämtat hem från Italien efter att brodern haft en romans och ingen av föräldrarna kunde eller ville ta hand om pojken. Elin Wägner ville gärna ha egna barn, stannade längre än hon velat med den otrogne litteraturvetaren John Landquist för att i alla fall få ett barn med sig ur det svajiga äktenskapet, men det ville sig inte.

Men medverka till att Rädda barnen etablerades i Sverige gjorde hon. Alltmedan Linnéa såg till att lille Giovanni, Vanni, fick det han behövde dagligdags.

Det stora livet och det lilla, igen.

Ju mer jag läser desto mer hänger det samman: Elin Wägners kamp för barnens och kvinnans rättigheter, för själva jordens rätt: Hon var tidigt förespråkare för ett hållbart ekologiskt jordbruk – vilket inte gjorde henne särskilt populär bland bönderna i Berg vars arbete förenklats av konstgödslets intåg.

Att vara före sin tid innebär att vara besvärlig.

”Nu råkar vi i detta lilla land vara så lyckligt lottade att här har levt en kvinna som tänkte längre, mer originellt och djärvare än de allra flesta samhällsfilosofer. Sedan länge har Elin Wägner för mig varit ett namn, som ger mig styrka när jag är pessimist, när jag fruktar att ingen väg finns ut ur – eller genom – detta samhälle”, som författaren Göran Greider, mottagare av Elin Wägner-sällskapets pris Väckarklockan 2022, sammanfattar hennes gärning.

Men också djärva tänkare girar fel. Under 1920-talets rasbiologiska debatt beklagade redaktör Wägner sig i tidskriften Tidevarvet över att ”de sämre folkskikten föröka sig mest”, och att samhället fick ”tyngande, improduktiva element att släpa på, och rasen försämras.

I Bergbornas ögon var Elin Wägner en udda fågel. På kyrkans stickkafé möter jag kulturtanter och bonddöttrar vars föräldrar berättat om hur författaren kunde stå och stirra ner i sjön i timmar utan att hälsa på förbipasserande.

Men hon hade också vänner i byn. Som Marita Perssons pappa. Han var taxichaufför och köpte med sig tidningar till Elin Wägner när han varit i stan. Marita och brodern slogs om att få leverera dem till Lilla Björka. Inte för att få en skymt av byns celebritet, utan för att Linnéa bjöd på glass i köket.

Idag står Linnéas Agaspis stadigt i Lilla Björkas stall medan Elin Wägners ande svävar över Berg.

Men det är inte bara Elin Wägner som sätter Berg på kulturkartan. Dagens kraftkvinnor i Berg är inte kända, men utan deras arbete hade inte Elin Wägners arv varit lika tillgängligt och byn inte lika levande.

För vilka är det som sett till att göra Lilla Björka till ett kulturcentrum? Vilka tar emot besökare och stipendiater, delar ut priser och bidrar till att sprida Wägners tankar och böcker?

Och det är inte bara i Småland som kulturtanten verkar. Utan kulturtanten, inget svenskt kulturliv.

Statistiken talar sitt tydliga sifferspråk men ordkonstnären Emil Jensen säger det bäst:

”En kulturkväll utan kulturtanter skulle bli en kväll utan själva arrangören som gör den, och dessutom helt utan någon som ser eller hör den. Det hade inte funnits någon publik för all dramatik, lyrik och smal musik, all den scenkonst som inte redan är känd musikal eller sänd melodifestival. Tomheten utan dem vore total.”

Flera av kvinnorna jag intervjuar i Berg lyfter Elin Wägner som en källa till inspiration.

– Hon hade så mycket att kämpa emot. Det var så förbjudet att vara kvinna med åsikter på den tiden. Jag kan inte annat än beundra dessa kvinnor som gått före och banat vägen, säger Eva Brinkestam som är med i en bokcirkel som träffas på Lilla Björka.

Bara det faktum att Elin Wägner bott i byn för med sig en minimal feministisk bildning, menar Maria Richter Simsek, ordförande i Bergslunds bygdegårdsförening.

– ”I det huset bodde Elin Wägner” fick vi alltid höra när vi körde förbi Lilla Björka. Elin Wägner är del av vårt arv här. Att en feministisk föregångare bott här i byn har präglat kvinnorna – vi vet att vi får ta plats. Och vi kvinnor på orten syns, vi tar täten, säger hon.

Det stämmer. Kvinnorna i Berg syns. Männen hör jag liksom mer på avstånd, deras traktorer och gräsklippare och lövblåsare som röjer och gör fint i Lilla Björkas trädgård och i hagarna bakom huset. Äh, en och annan kulturtantsman går säkert att finna här, för den som letar ihärdigt.

Det är som det brukar.

Vem skulle annars göra det?

Det jag inte räknat med är alla kulturaktiviteter i Berg. Det är sångcirkel, stickkafé och bokcirkelträff. På lördagen gästar en Kristina Lugn-föreställning Bygdegården och när Växjö konstrunda pågår passar socknens konstnärer på att hålla öppet hus.

”Grejer varje dag! Är det en kulturmetropol jag kommit till”, frågar jag Birgitta Hansson i ett sms.

Svaret kommer omedelbart: ”Precis rätt uppfattat!”

Mest nyfiken är jag på Go Bach to sleep i Bergs kyrka, till vilken åhörarna ombeds ta med sig kudde och täcke då vi ska ligga nedbäddade i kyrkbänkarna och lyssna. Dessvärre blir konserten inställd; att värma upp kyrkan är för kostsamt och musikerna kan inte spela i vantar.

Elen är dyr men kvinnokraften är gratis.

Vad som driver dem? De svarar alla samma sak: deras förvärvade yrkeskunskap måste fortsätta att komma samhället till nytta, strunt samma att de gått i pension.

– Vem skulle annars göra det? undrar Marianne Enge Swartz, initiativtagare till Elin Wägner-sällskapet och dess ordförande de första 20 åren.

Eva Bünger som stickat raggsockorna berättar att hon var väldigt politiskt engagerad som ung.

– Sedan blev jag bibliotekarie och kulturen blev mitt område. Det är en plikt att ta ansvar, och ett sätt att betala tillbaka för uppväxtens privilegier, resonerar hon.

Då det redan fanns ett tiotal kulturföreningar på orten gick hon med i Sockenrådet och Hembygdsföreningen när hon flyttade från Göteborg till Berg efter pensionen.

Hur många föreningar Birgitta Hansson är med i är svårt att hålla reda på. Och ladan hemma på gården har maken byggt om till en kombinerad konsertlokal och konsthall. I den spelas alltifrån nyskriven kammarmusik till pop. I ett av uthusen är ett litet barnboksantikvariat inhyst.

Min sista dag i Berg håller Birgitta Hansson och kulturtantskollegan Eva Persson en visning av Lilla Björka för 40 pensionerade lärare. Jag räknar till 38 (kultur)tanter och två män. Solen tittar fram när vi samlas på verandan. Där vi sitter stod Elin Wägners kista innan den bars till Bergs kyrka. Linnéa gjorde sin sista insats för frun och bjöd besökare och bybor på hemgjord buljong, bröd och pastejer.

Fram till koret bars kistan av åtta flickor från Berg och grannbyn Lädja – såklart var det flickarmar som bar Elin Wägner in i evigheten!

Kommer dagens unga vilja axla rollen som kulturfrämjare när de blir äldre? Vad händer med plikten som motor i ett samhälle som drivs framåt av individens varumärkesbyggande och den snabba tillfredställelsens klick?

Elin Wägners böcker.

Innan de pensionerade lärarna kommer städar jag Lilla Björka. Och något händer av att dra runt en dammsugare, rengöra toaletter och plocka bort vissna blomblad på de ännu blommande pelargonerna i matsalsfönstret. Genom att röra mig i spåren av Linnéas sysslor är det som att jag till slut dammar ner hennes husmor från eftervärldens piedestal.

Istället för patos och priser tänker jag på livets baksida: på hjärtekross, besvikelser och depressioner. Jag tänker på Bergsjön jag promenerat till en dag, på hur svart vattnet var men att det säkert var förrädiskt blått den sommardag då Elin Wägner och hennes halvsyster gick ner dit för att bada. På hur det plötsligt blev strömt, hur systern drogs med i virvlarna och Elin försökte men inte kunde rädda henne från att drunkna.

Det var inte den första sorgen. Elin Wägners mor dog när hon var tre år.

”Det är möjligt att döden gjorde mig till författare. Döden som så tidigt kom in i mitt liv och gav mig en sådan chock att jag förvandlades från en glad och livlig unge, till en som gick för sig själv och undrade över tillvarons obegripliga beteende”, förklarade hon valet av yrke i ett radioinslag 1938.

Samtidigt: ”Sorger kan man få så många av, men livet är bara ett och så dyrbart” står att läsa i hennes debut Från det jordiska museet (1907).

Det sistnämnda citatet ska visserligen läsas som fiktion, inte tas för författarens sanning. Ur en roman kommer också min favorit-Wägnerism, som så väl fångar den där inspirerande låt-oss-kavla upp-ärmarna-andan:

”Man kan få mycket gjort mellan tårarna.”(Pennskaftet, 1910)

Bara behovet av tröst är konstant.

Favorit av det jag läst hittills, borde jag skriva. För vistelsen på Lilla Björka får mig att sälla mig till dem som lär söka upp Elin Wägners ord genom det egna livet.

– Jag brukar säga att relationen med Elin Wägner är den längsta jag haft, som Marianne Enge Swartz – gift tre gånger, skild två – uttrycker det.

Det sista jag gör innan jag lämnar Lilla Björka är att sätta mig med gästboken i den sinnrikt konstruerade trappan. (Trappor var arkitekten Carl Bergstens specialitet, han står även bakom två som nötts flitigt av kulturtantsfötter, de på Göteborgs stadsteater och Liljevalchs konsthall.)

En stipendiat skriver i gästboken att när hon är på Lilla Björka är det som att en maska går upp i tidsväven. Det svindlar till i huvudet, jag lutar mig mot väggen, läser orden långsamt en gång till. Som en maska i tidsväven.

Jamen, precis så! På Lilla Björka får allt på något märkligt vis plats i nuet: Elin Wägners skarpsynthet, Linnéas omsorger, de outtröttliga kulturtanterna och de dödsföraktande iranskorna. Allt förändras och allt kommer igen.

Bara behovet av tröst är konstant.

Också Elin Wägner sökte den. I ett brev till vännen Barbro Alving skriver hon: ”Jag finner som många andra stöd och tröst i att läsa om hur allt växlar och stolta riken och idéer faller. Det är till slut kvinnan och daggmasken som avgör det hela.”


Marianne Enge Swartz

Marianne Enge Swartz, 82 år.

Om hon kallar sig kulturtant: ”Jag känner mig inte alls som en tant, det är fortfarande jag som ger bort min plats på bussen. Men kulturtant kan jag gärna vara, det är en ärofylld titel. Ibland blir jag bara så trött på att släpa med mig folk. Nu säger jag: Vill du gå på bio i kväll? Så får de följa med om de kan. Jag går ju ändå.”

Bor: Halvårsvis i Stockholm och halvårsvis i Berg, i ett hus hon köpte 1980. Dagen efter att hon fick nyckeln flyttade hon till Botswana.

Yrkesliv: Journalist som bland annat var med och startade magasinet Vi föräldrar. Har även arbetat i Kenya, Botswana och för Röda Korset i Geneve med hälsoprojekt samt varit folkhälsochef i Landstinget.

Initiativtagare till: Elin Wägner-sällskapet. ”Under 1990-talet bildades många litterära sällskap. Jag tänkte: Vilhelm Moberg har sällskap, Pär Lagerkvist har sällskap, varför inte Elin Wägner? Sen var jag ordförande de första tjugo åren.” Idag sitter hon i styrelsen för stiftelsen, producerar utställningar, skriver artiklar och föreläser.

Också initiativtagare till:Elin Wägner-statyn av Siri Derkert/Rune Rydelius som står vid Sankt Eriksplan i Stockholm sedan 2014. En kopia av den invigdes vid kvinnliga medborgarskolan Fogelstad 2022.

Ny karriär: Tröttnade på att föreläsa och uppträder numera med en monolog om Elin Wägners liv, iklädd en kopia av den klänning Wägner bar när hon trädde in i Svenska Akademien. ”Jag arbetar jättemycket ideellt, men monologen vill jag ha lite pengar för.”

Folkhälsoteori: ”Jag tror att orsaken till att kvinnor lever så mycket längre är för att de är aktivt engagerade i kultur. Många män faller i bitar när de pensionerar sig. De har inga intressen! De är inte ens engagerade i sin familj!”

Om sitt eldröda hår: ”Jag syns, folk känner igen mig och jag har inget emot det. Många äldre kvinnor ser likadana ut, väger tio kilo för mycket, har grått hår och prydliga kläder. Jag färgade inte håret under ett år men det gjorde mig deprimerad. Jag tror på att vara flärdfull, man blir gladare då. Kulturtantsgäng som tar plats, som sitter ute på stan och dricker vin, flabbar högt och har färgglada Gudrun Sjödén-kläder gör mig glad.”

Om en period då kulturen varit särskilt viktig: ”När min man dog… bara ett par dagar efteråt var jag i Matteuskyrkan för att gå på konsert som jag brukade. Men det var inställt eftersom pandemin börjat. Jag bröt ihop. Totalt. Jag satt på en bänk och bara hulkade. Då kom en trevlig präst fram och frågade om jag ville prata. Vi kom in på Elin Wägner och då samlade jag ihop mig. Efter makens död kunde jag inte heller läsa. Det har aldrig hänt mig förut, jag har en väldig förmåga att koncentrera mig på läsning. Istället lyssnade jag på författaren Per Olov Enquist och hans inläsning av Ett annat liv, det tog mig genom sorgen. Det var något med hans röst, sättet han läste på, det var underbart. Efter det kunde jag läsa igen.”

Eva Bünger
”När jag flyttade hit trodde jag att jag skulle åka in till Växjö jämt för att gå på kulturgrejer. Men nu skiter jag i Växjö för det händer så mycket här.” // Foto: Åsa Sjöström

Eva Bünger, 69 år.

Om hon kallar sig kulturtant: ”Jo, det gör jag ju … Men man vill ju gärna vara lite unik, att det inte ska synas på en direkt. Men det gör det ändå, vi kulturtanter identifierar varandra. Hur då? Det kan vara frisyren eller någon liten piffig scarf som avslöjar en. Nu har jag också sett att högertrollen börjat använda ’batikhäxa’ igen, det är ett skojigt ord!”

Bor: I Lädja, ett par kilometer från Berg dit hon flyttade från Göteborg efter pensionen. Född och uppvuxen i Alvesta utanför Växjö.

Yrkesliv: Bibliotekarie, var länge barnbibliotekarie i Partille kommun, sedan bibliotekschef där och i Ale kommun. Har besökt bok- och biblioteksmässan 32 gånger.

Engagerad i: Sockenrådet, lokala Röda Korset-gruppen och hembygdsföreningens styrelse. I sistnämnda ingår att jobba med skriften Bergkrönikan, som Elin Wägner skrev i, samt att grädda våfflor till förbannelse. Deltar i stickkaféet och i bokcirkeln som träffas på Lilla Björka.

Granne med: En strutsfarm. Den queera strutshannen fick hon fin kontakt med, men han var ointresserad av honorna och byttes ut.

Har svårt för:”Kulturtanter av typen ’påfåglar’. De som går på allt och som blir deprimerade om de inte får stå i centrum, som klär sig förutsägbart, kräver att bli igenkända, vill ha gratis inträde och förmåner. Sådana som behandlar bibliotekarier som sina slavar.”

Då räddade kulturen hennes liv: ”Vad är det för fråga?! Men okej, ett starkt och omtumlande minne är från hösten 1967. Då gick jag som 14-åring ensam på bio, på Centrumbion i Alvesta. Ingen av kompisarna var intresserade. Det var kallt ute och kallt på bion. Filmen var Troells film Här har du ditt liv och jag satt uppslukad hela filmen. Böcker hade förstås gett inblickar i andra verkligheter tidigare men filmen var totalt drabbande för en tonåring från en skyddad borgerlig miljö. Jag var ju i samma ålder som huvudpersonen Olof är i början av filmen. Det som mest berörde mig var att filmen handlade om att bli vuxen, om att inte riktigt höra till, frigöra sig, ge sig av – och om solidaritet. Jag visste också att jag skulle någon annanstans än mina kompisar. Vår familj var annorlunda – fast med motsatt bakgrund – mot Olofs. Jag hörde inte till, för till skillnad mot grundskolekompisarna visste jag att jag skulle vidare till gymnasiet och universitetet. Syskonen läste redan i Lund och en av dem var med i studentvänstern.”

Birgitta Hansson

Birgitta Hansson, 77 år.

Om hon kallar sig kulturtant: ”Nej, jag ser bara skulpturen Den svenska tanten av Susanna Arwin framför mig, någon med handväska, hatt och kappa. Det finns en viss nedlåtenhet i ordet: ’Är du en sån där kulturtant?’ Nidbilden är ju en kvinna i foträta skor och en stickad väst i växtfärgat garn. Men som kulturtant tillhör man en privilegierad grupp, som vill och vågar ta del av sådant man inte hört eller sett förut. Det är en träningssak, första gången är svårast.”

Bor: I barndomshemmet Söreskog sedan drygt tio år. Som ung ville hon som alla flickor bara bort, men hon klarade inte av att sälja gården till någon utanför familjen. Bodde många år i Gustavsberg, utanför Stockholm. ”Jag är sällan där nu, det går att få hit intressanta personer istället. När jag såg att författarna Fatima Bremmer och Hana Al-Khamri varit på Kulturhuset i Stockholm ihop bjöd jag in dem att göra samma sak på Elin Wägner-veckan”.

Galleri på gården: Den gamla ladan är ombyggd till konsertlokal och galleri. Där uppträder musiker som gör alltifrån minimalistisk nutida konstmusik till pop. I sommar gästar bland annat Love Antell.

Yrkesliv: Bibliotekarie i grunden, sedan kulturchef, VD för Gustavsbergs Porslinsmuseum, näringslivschef i Värmdö kommun.

Om att skapa kulturtillfällen i Berg: ”När det arrangeras saker väcks solidariteten och många går på teater eller konserter som de kanske inte är så intresserad av för att stötta och bidra till att det händer saker. Möjligen blir de intresserade. Eller så går de för att det är trevligt att träffa folk.”

Engagerad i: Ordförande i Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka samt i Bredband i Berg. Var med och startade föreningen Musik i Berg som arrangerar musikprogram, folkmusik, kammarmusik, barnkonserter. Projektleder Elin Wägner-veckan och deltar i bokcirkel.

Hur hon ser på den kulturella återväxten i Berg: ”Så länge jag är pigg kommer jag förhoppningsvis fortsätta. Jag ser alltid framåt, framåt, framåt – men den framåtblicken börjar gå mot en vägg. Vi har en som är 48 år i Lilla Björka-stiftelsen, men i övrigt är vi alla 70 plus. Så är det i nästan alla föreningar. För unga idag är det väldigt mycket det privata livet som gäller, och barnen går före i alla lägen. Men några tar med sig barnen på konserterna, som Maria.”

Ett tillfälle då kulturen betytt mycket: ”Lena Hoel är en operasångerska som bor i Berg och hon och hennes man ordnade konserter i kyrkan i många år. Min mor älskade sång och musik. Det här minnet är från när mor var gammal och inte orkade särskilt mycket men dit, till den konserten, ville hon. Vi satt där i kyrkan och Lena sjöng otroligt vackert men det var framförallt att jag visste att mor tyckte det var så fint… tårarna bara rann på mig.”

Maria Richter Simsek

Maria Richter Simsek, 39 år.

Om hon kallar sig kulturtant: “Nej, jag tycker att det finns en inbyggd föreställning om klass i ordet, det är så tydligt kopplat till finkultur, och det exkluderar många. Och jag blir irriterad på “tant”, varför måste en kulturintresserad kvinna ha ett eget begrepp? Utifrån ett queerperspektiv är det också störigt. Att jag inte identifierar mig med begreppet har också att göra med föreställningen om hur hon ser ut – modet har kidnappat kulturtanten!”

Yrke: Illustratör och projektledare som arbetar med “graphic recording”, mötestecknare på svenska, vilket till exempel innebär att fånga samtal genom att teckna live under digitala konferenser.

Bor: Uppväxt i Berg. Bott i Malmö, Köpenhamn, Shanghai med fler ställen innan hon gav Berg en ny chans. Bor i dag i ett hus, innan bodde hon med sin partner i en vagn som paret själva byggt.

Om att återvända: “Jag har jobbat med olika typer av samhällsförändrande projekt i olika städer men systemet var så stort, det var svårt att få syn på sitt lilla bidrag. Att jag trivs här är för att så många verkar på platsen, inte bara bor här. Det skapar liv och en känsla av hem.”

Engagerad i: Ordförande Bergs Bygdegård. Har varit projektledare för ett EU-stött projekt med syfte att utveckla socknen. “På framtidsmötet fick invånarna rita socknen som en person. De flesta ritade medelålders eller äldre personer. Den lokala utveckling som drivs av äldre är helt essentiell och jag tänker ofta på hur samhället undervärderar deras engagemang och ideella arbete.”

Andra kvinnan på posten: “Min mamma var den första kvinnliga styrelseordföranden. Traditionellt har bygdegårdsföreningarna varit väldigt mansdominerade, kvinnorna följde mest med för att göra kaffe. I dag är det fler kvinnor, men vi är alla supervit medelklass, det är väldigt få med utomnordisk bakgrund i socknen. Att det saknas hyreslägenheter och busstrafik gör dessutom att det är svårt att bo här om du inte äger ditt hus och har bil.”

Om bredd och bryggor: “Det är lite olika personer som går på teatern i Bygdegården och Lilla Björkas evenemang. Bygdegården har en tradition av lättsamma arrangemang, teater för barn och vuxna, kafé och växtbytardag. Vi har också haft en kunskapsfestival där personer i byn delat med sig av hur man ystar ost, binder krans och spelar trummor och vi har ordnat nattarrangemang vid Singoallas grotta med läsning av Viktor Rydberg. Det är knepigt att tala om fin- och populärkultur, men jag vill försöka utmana och bredda perspektiven, skapa bryggor mellan akademikers och jordbrukares världar. I mig som hos många här i bygden finns intresse för båda.”

En kulturupplevelse hon minns: “Det som kommer upp i mig är en flamencokonsert i Växjö, som jag såg när jag var tonåring. Jag hade tvingat mina föräldrar att gå, jag tror det var under kulturnatten, och jag minns hur jag blev totalt ut- och invänd av det emotionellt synliga och verbala i sång, dans och musik. Jag blev väldigt berörd utan att förstå det språkligt. Jag tror att det var två flamencosångare och en symfoniorkester. Det ledde mig till att lyssna på massor av flamenco och sevillanas. Jag har fortsatt att söka den starka känslan av emotionell närvaro som det skapar i mig. Och yes, jag tvingar mina barn att lyssna på det också!”


Ur Tidningen Vi #7 2023.

Fler utvalda artiklar