Susanna Alakoski skriver om Elsa som just hade fyllt 100 år och kunde se tillbaka på ett liv med två världskrig, hårt arbete, förfärliga tider – och reformer.

Det här novellen publicerades ursprungligen i tidningen Vi 2014.

Agnes gick bort1998, så nu är det bara jag kvar i kvinnoklubben. Jag fick ett telegram från kungahuset, men jag har egentligen aldrig tyckt om prinsesstårta. Det där med ”prinsess” är överskattat. Precis som det är att fylla hundra år.

När jag föddes påminde jag om en kort tjock flodhäst. Jag sög och saglade på mors haka. När jag var ett år lärde jag mig att gå och äta mat med bitar i. Sedan kom första världskriget. Det började 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Vi bodde i en liten by utanför Malmö. Männen var inkallade. Väskorna packade, skulle vi evakueras. Skulle det smälla? Allt var på kort. Mor födde upp kaniner. Hon plockade backtimjan, torkade den och sålde till apoteken. Skogen tömdes på bär och svamp. Det fanns inga jobb på 30-talet. Det var förfärliga tider. Förfärliga. Folk kallade Hammarskjöld för Hungerskjöld. Kvinnorna skurade golv så att skinnet lossnade från händerna.