Emmanuel Carrère: ”Jag är inte så modig som folk säger”

Han har kallats ”den viktigaste franske författaren du aldrig har hört talas om”. Efter att ha vänt ut och in på sitt eget liv i flera romaner väntar nu ett ryskt kraftprov.

Jag sitter stelt i soffans ena kant, lutad mot ryggstödet men med fötterna hängande någon deci­meter över golvet. I hörnet har Emmanuel Carrère placerat sig betydligt mer bekvämt, med vänstra benet vikt och huvudet vilande mot högra handen. Bostaden ligger i Paris andra arrondissement, i en av de där passagerna som byggdes på 1800-talet för att borgerskapet skulle slippa befatta sig med det växlande vädret och som inspirerade Walter Benjamin till att skriva en tusensidig bok i två band.

Nu befinner vi oss några våningar upp. Lägen­heten, med nivåskillnader och sneda takfönster, är oväntat modern. Mindre förvånande är mängden böcker. Jag har gått fram till en av bokhyllorna och studerat ryggarna. Efter ett tag ser jag att det står ett inramat foto ovanpå hyllan, där Emmanuel Carrères tredje och betydligt yngre fru ligger utsträckt naken på en filt i grönskan. Hennes torso döljs av en svart katt som råkar gå förbi kameran. Det är en vacker bild, ”fransk” om man så vill.

Att träffa författare vars böcker man tycker om är alltid nervöst. Tänk om de visar sig vara så hemska att man inte kan läsa dem mer! Jag betraktar en underbar bukett med pioner som står framför mig och dricker lite vatten. Den här gången, slår det mig plötsligt, träffar jag dessutom en romankaraktär. Emmanuel Carrère debuterade som författare redan 1983 med L’Amie du jaguar, men hans senaste traditionella roman Vinterskola gavs ut för trettio år sedan.

I de sju böcker som har kommit efter det använder han i stället, i olika grad, sina egna erfarenheter och sitt eget jag. Inledningen till hans första bok i genren, Doktor Romand från år 2000, är representativ: ”På förmiddagen lördagen den 9 januari 1993, samtidigt som Jean-Claude Romand mördade hustru och barn, var jag och min familj på ett klassmöte i Gabriels, vår äldste sons, skola.”

De föregående veckorna har jag läst och läst om Emmanuel Carrères böcker, befunnit mig nära hans tankar och i någon mån – som man gör när man läser –identifierat mig med textens jag. När jag har den verklige författaren framför mig vet jag däremot inte alls vad som pågår inuti honom. Alltså bäst att ställa en fråga. Ja, kanske fråga om just det.

Finns det en skillnad mellan Emmanuel Carrère i dina böcker och den verklige Emmanuel Carrère?

–Man kan inte säga att det inte är någon skillnad alls, men jag försöker vara så uppriktig som möjligt. Om jag ger mitt namn till en romanfigur är det jag. Jag kan ha fel, men jag ljuger inte. Det betyder inte bara att jag inte ljuger för läsaren, utan jag försöker att inte ljuga för mig själv. Sedan är ju en del av skrivandet att organisera materialet. Det är som att redigera en film, där man har spelat in trehundra timmar fastän det i slutändan ska bli två. Men jag försöker vara trogen min erfarenhet.

Jämförelsen bör förstås konkret. Emmanuel Carrère har varit filmkritiker, skrivit en bok om Werner Herzog och flera manus, regisserat fyra filmer och suttit i juryn på filmfestivalen i Cannes.

–Med litteratur är det inte så lätt att göra skillnad på fakta och fiktion. Med film är det enklare. Där finns i alla fall det kriteriet att i en dokumentär är karaktärerna som visas verkliga personer. I en spelfilm är det skådespelare som spelar roller. Vi kan säga att i mina böcker spelar jag mig själv.

Resonemanget är typiskt för det som har kommit att kallas verklighetslitteratur. Till skillnad från i 80-talets autofiktion strävar författarna numera inte efter att förvilla läsaren, via spel med verkligheten och jaget. I stället vill man återge saker som de var och som de faktiskt hände. Emmanuel Carrère gör det med ovanlig elegans.

–För memoarförfattare, som jag tänker att jag är i någon, marginell mån, finns det alltid en lockelse att beundra sig själv, att framställa sig i bästa möjliga dager. Och det motsatta, att berätta det värsta tänkbara om sig själv. Ibland säger folk att jag är modig som skriver om sådant som kan anses skamligt. Men det krävs inte mycket mod, eftersom jag bestämmer själv och är helt fri. Det är skillnad att skriva om andra. 

Emmanuel Carrère ber om ursäkt för att han nu upprepar sådant som står i Yoga. Där jämför han att skriva om andra med att tortera dem. Ändå har han gjort just det i flera av sina böcker. I En rysk roman avslöjar han, mot modern Hélène Carrère d’Encausses uttryckliga vilja, att hans morfar Georges Zourabichvili var kollaboratör under andra världskriget. Han skildrar också uppbrottet från flickvännen Sophie i detalj, på ett sätt som är mindre smickrande för henne. Under deras relation blir hon gravid till­sammans med en annan man.

–Det finns en del jag ångrar med En rysk roman. Den ledde inte till någon katastrof, men den var väldigt våldsam, både mot min mor och min ex­flickvän. Förhoppningsvis gör jag inte så igen.

Men du är inte säker?

–Jag kan inte vara säker. Men jag tror inte att jag kommer göra det.

I romanen Andra liv än mitt eget berättar Carrère om hur han låter alla som skildras i boken läsa och godkänna det som skrivs om dem. Nu säger han att den boken är honom särskilt kär just därför. Med Yoga är det mer komplicerat. Den berättar om tiden före, under och efter uppbrottet från Emmanuel Carrères fru nummer två. Samtidigt blir han genom skilsmässo­domen förbjuden att nämna henne eller deras gemensamma dotter i sina böcker framgent, Yoga inkluderad.

–Jag läste om Yoga nyligen och insåg hur jag borde ha skrivit den, rent tekniskt. Jag skulle ha strukit alla övergångar. Inte försökt förklara hur jag gick från att vara lycklig och harmonisk till att bli helt utslagen. Jag skulle ha gjort jump cuts och haft tre separata delar: en om yoga, en om den psykiatriska avdelningen och en om de unga killarna på ön. 

–Det hade varit en skarpare bok utan alla dessa försök att förklara det jag var hindrad från att förklara av att min exfru inte ville vara med i boken. Jag skrev om något som involverade två personer och samtidigt bara om den ena av dem, som var jag. Det var en omöjlig situation. Det är enda gången jag har behövt skriva med den typen av begränsning.

Emmanuel Carrère säger att han egentligen är en tålmodig person men att Yoga skrevs under en kaotisk tid i hans liv. Han ville publicera boken snabbt, för att bli av med den. I dag önskar han att han hade väntat lite, hunnit få distans till materialet. Då hade det blivit en bättre bok. 

Nu liknar mitt förhållande till psykoanalysen det en före detta kommunist har till kommunismen

Kanske har han rätt. Samtidigt finns det en speciell laddning i Yoga som får mig att tänka på en ofta citerad mening av Freud: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” Så skildrar boken bland allt annat hur Emmanuel Carrère överger psykoanalysen för psykiatrin. I dess andra del – den som utspelar sig på en psykiatrisk avdelning – hamnar han i en djup depression, får elchocker och diagnosticeras som bipolär.

–Jag gick i psykoanalys länge, till och från i nästan trettio år. Nu liknar mitt förhållande till psykoanalysen det en före detta kommunist har till kommunismen. Man har trott på något och trott på det så mycket. Kommunister brukar påstå att det faktum att alla kommunistiska stater har varit diktaturer beror på att fel personer fick makten eller att tiden inte var rätt. Så fungerar psykoanalysen. Är man inte hjälpt efter femton år säger de att man ska gå tre gånger i veckan i stället för två. Jag är väldigt skeptisk till det numera.

Nu talar Emmanuel Carrère sakta och med eftertanke, tar långa pauser mitt i meningarna.

 – Fast såklart, man vet inte. Jag har inte tagit livet av mig. Jag mår ok. Men jag undrar varför ingen av mina tre psykoanalytiker, som var intelligenta personer, sa att jag borde träffa en psykiater och få medicin. Det är blasfemi för dem.

Upplever du att du blir hjälpt av medicinen?

–Det gör jag. Egentligen tycker jag inte om det, för jag tror på ansträngningen, att man måste anstränga sig för att må bättre, bli en bättre person, få ett bättre liv. Att i stället få allt det via ett kemiskt preparat, det verkar inte rättvist. 

Mina frågor är, misstänker jag, lite för närgångna. En yrkesskada från min tid som anställd i psykiatrin? Eventuellt. När man talar med Emmanuel Carrère är det dessutom lätt att glömma att han är en av Frankrikes mest uppburna och lästa författare. Han är liksom chosefri i sitt sätt. Och så tycker jag mig ju veta så mycket om hans liv. Men Emmanuel Carrère påpekar att de flesta av hans böcker från senare år inte handlar om honom själv.

–Jag är inte ämnet för Doktor Romand, Limonov eller Himmelriket. Om man betraktar dem som romaner eller historiska skildringar, då är berättaren väldigt närvarande, kanske för närvarande. Men om man ser dem som självbiografiska böcker är min närvaro mycket diskret.

Det är sant. Förutom om mördaren Jean-Claude Romand som i åratal ljög för alla, inklusive sina föräldrar och sin fru, om att han var läkare har Emmanuel Carrère skrivit böcker om flera färgstarka män. Limonov handlar till exempel om den osannolike ryssen Eduard Limonov som i tur och ordning är aspirerande dissident i Moskva, hemlös och betjänt i New York, firad författare i Paris, eventuell krigsförbrytare i Bosnien och politisk fånge i Ryssland. Han har också skrivit en biografi över sci fi-författaren Philip K. Dick som blev galen mot slutet av sitt liv, Je suis vivant et vous êtes morts. Och Himmelriket handlar om de första kristna, med Paulus och Lukas i spetsen. De framställs som instiftare av en gigantisk fiktion.

–De har alla ovanliga förhållningssätt till verkligheten. Philip K. Dick är den upplösta verklighetens, den alternativa verklighetens, stora diktare. Vi lever i hans verklighet nu med figurer som Donald Trump och Elon Musk. De kunde ha varit tagna ur hans romaner. En person som Limonov trivs bra i verkligheten, har på sätt och vis ett sunt förhållande till den. Och de tre huvudpersonerna i Himmelriket, som är Paulus, Lukas och Jesus, kommer närmre och närmre något som kan kallas den ultimata verkligheten. Den mystiska verkligheten, för den som tror på den.

Emmanuel Carrère går och hämtar en bok Gallimard gav ut för ett par år sedan: Vers le réel, som samlar flera av hans böcker och texter.

–De är i färd med att ge ut en samlingsvolym med Je suis vivant…, Himmelriket och Limonov. Där vill jag ha ett citat av psykoanalytikern Jacques Lacan på baksidan: Le réel, c’est quand on se cogne, ”verkligheten är när man slår sig”. Verkligheten är något man kämpar med eller mot. Det är vad de har gemensamt.

Han stöter armbågen i bokhyllan bakom oss, för att understryka sin poäng. Om förhållandet till verkligheten är ett av Emmanuel Carrères huvudteman är det mänskliga lidandet ett annat. Förutom författarens egen olycka berör hans böcker samhälleliga katastrofer som tsunamin, terrordådet mot Charlie Hebdo och flyktingkrisen. Andra liv än mitt eget skildrar hur Emmanuel Carrères unga svägerska dör i cancer. Hon lämnar make och tre små barn efter sig.
Vad intresserar honom med sådana händelser?

–Vårt sätt att lida är vårt sätt att existera. Men Freud skiljer på vanligt lidande och neurotiskt lidande, där det förra är en oundviklig del av livet. Man kan råka ut för olyckor. Man kan bli sjuk. Man kan förlora dem man älskar. Sådant är livet och det går inte att undkomma. Det neurotiska lidandet skapar man däremot på egen hand, genom sin psykiska struktur. Jag har varit relativt skonad från vanligt lidande men haft en stor benägenhet för neurotiskt.

Emmanuel Carrère säger att hans föräldrar till exempel levde till hög ålder och att han aldrig har haft ekonomiska problem.

–I Doktor Romand finns ett fruktansvärt neurotiskt lidande, som tar över hela Jean-Claude Romands liv och även drabbar hans närstående. Andra liv än mitt eget handlar däremot om vanligt lidande, om människor som jag beundrar och älskar. Jag tror att det är därför jag tycker bäst om den av mina böcker. Den är mer drabbande, har en större humanism. Den handlar om normala människor och inte om dårar.

Med rättegången ville man göra reklam för demokratin, och det fungerande

Detsamma gäller för V13, Emmanuel Carrères senaste bok på franska. Den följer rättegången efter terrorattackerna i Paris 2015, där 130 människor dog och 416 skadades. Fokus i berättelsen är inte jihadisterna på de anklagades bänk utan de drabbade och deras anhöriga. Boken utgörs till två tredjedelar av de veckovisa krönikor som Emmanuel Carrère skrev under det år rättegången pågick.

–Med rättegången ville man göra reklam för demokratin, och det fungerande. Den var fascinerande att följa, även när den var tråkig. Ibland var det skrämmande, outhärdligt, omöjligt att dela med andra. Man delade det bara med dem som var i rummet. Jag blev imponerad av styrkan och skönheten i vittnesmålen.

Han säger att skrivprocessen var behaglig, att det var bekvämt att få lämna in en lagom lång text varje måndag. Nu har han precis avslutat en ny bok som
ska komma ut på franska i september.

–Mina föräldrar dog 2023 och jag började skriva om deras död, sedan om deras ungdom. Det utvecklade sig till en större berättelse. Boken handlar om min familj, om Ryssland och min mor.

Det verkar bekant. Men varför skriver Emmanuel Carrère aldrig om sin far? Han skrattar och säger att han gör det i nya boken, men att faderns bakgrund var genomsnittlig och att han dessutom levde i skuggan av sin briljanta fru. Hélène Carrère d’Encausse hade ryskt, preussiskt och georgiskt påbrå, var historiker specialiserad på Ryssland och ständig sekreterare i Franska akademien från 1990 och framåt. 

Och hon hade en intressant släkt. Moderns kusin Salome Zourabichvili var Georgiens president mellan 2018 och 2024 och leder nu landets Europavänliga opposition. Emmanuel Carrère tror att Georgien riskerar att drabbas av samma öde som Ukraina.

–Jag har älskat Ryssland väldigt mycket, men det är svårt att älska Ryssland nu. De senaste två åren har jag tillbringat mycket tid i Ukraina. Första gången åkte jag dit tillsammans med Pen, och sedan åkte jag tillbaka för att träffa vänner jag fick första gången. Vi begav oss till fronten i en minibuss, till Charkiv och sådana platser. Jag ska åka dit igen om ett par veckor.

Emmanuel Carrère har nyligen gjort en dokumentär som skildrar tågresor i det samtida Ukraina: Des trains dans la guerre. Han säger att ukrainarna gärna ville låta sig filmas och intervjuas. De känner sig bortglömda av väst. Själv hade han aldrig besökt Ukraina före kriget. Jag frågar på nytt om hans bok. Hur hänger den ihop?

–Min nya bok har två olika tidsplan. Det ena börjar 1921 med att Sovjetunionen går in i Georgien och sträcker sig fram till samtiden, så det blir ett århundrade. Det andra utspelar sig i nuet, då jag skriver boken och reser till krigets Ukraina.

Jag säger att det låter väldigt intressant, för det tycker jag att det gör. Och som en typisk bok av Carrère, samtidens främste författare av verklighetslitteratur.

–Ska man kalla det en form eller ett fält? Jag vet inte. Det är mitt sätt att arbeta nu, sedan 25 år tillbaka. Men det är inget ­ideologiskt ställningstagande, jag hävdar inte att romanen är död. På sätt och vis är det jag skriver romaner, det är samma process. Och vem vet vad som händer i framtiden. Kanske skriver jag en roman igen.

Ur Vi Läser #3–4 2025.

Läs mer:

Dag Solstad: ”Jag lider med mina nya yngre kollegor”

Inte bara Norén och Lundell – här är sex dagböcker du kanske missat

Smala, smarta & störiga – är gänget i Gästabudet finkulturens framtid?