En axel att luta sig mot i svåra tider

  • 28 mar 2024
  • 21 min

Helena von Zweigbergk och Camilla Lif. // Foto: Thron Ullberg

En axel att luta sig mot i svåra tider
Helena von Zweigbergk

Helena von Zweigbergk och Camilla Lif. // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

När författaren Helena von Zweigbergk berättade för en vän att hon börjat gå i kyrkan möttes hon av hån. Men för henne har samtalen med prästen Camilla Lif betytt mycket vid svåra tider genom livet. ”Jag tror att hon såg att jag höll på att gå sönder”, skriver hon.

Hur ska man hantera oro och rädsla när världen tycks galen?

Det känns som ett akut samtal att ha med Camilla Lif, präst i Katarina församling i Stockholm, känd också från Tankar för dagen och Spanarna i radions P1, där hon och jag medverkar båda två.

I svåra tider kan man vilja vända sig till kyrkan med hopp om ljus och tröst, men kanske också med en mer eller mindre genomtänkt ilska. Hur kan världen och människorna vara så onda?

– Man kan inte lägga på Guds skuldkonto vad vi människor gör med varandra, svarar Camilla när vi ses en kall vinterdag.

– Gud har givit oss en fri vilja och möjligheten att välja kärlek. Det enda vapen som Guds väsen är utrustad med är kärlek. För mig är det ett potent svar på frågan om Gud och ondskan. Jag kan vara galen av raseri och önska min fiende tusen bölder i ansiktet, och Guds enda svar är kärlek. Gud är kärlek, och förväntar sig att du ska göra något bra och gott med ditt liv. Oerhört provocerande, och svårt, fortsätter Camilla och lägger till:

– Men som jag ser det, den enda vägen.

Hon är 57 år och jag är 65, vilket innebär att vi båda har vuxit upp i ett fredligt Sverige med tillit och förtröstan om att krig inte bryter ut. Att civilisation och demokrati är den självklart segrande modellen. Så där är det ju inte längre. Camilla tror att vi har levt i ett lyckligt undantagstillstånd, men att världen är och har varit ett ställe där det alltid finns och har funnits oroligheter.

Men det är väl ingen tröst, utbrister jag.

– Nej, men vår tid är inte något historiskt bottennapp, säger Camilla och nämner en artikel med rubriken ”The suckiest year in history” (ungefär ”Historiens värsta år”), där många betydligt värre tider än vår finns beskrivna. Och vi i vår del av världen är mer ansatta av oro än akut lidande, påpekar hon.

– Jag är inte optimistisk, men heller inte utan hopp. Pendeln har svängt förut och kommer att göra det igen.

Så vad är det egentligen för fel på mänskligheten?

– Egot. Brist på ödmjukhet och förundran. Omättlighet när det gäller makt, ära och inflytande, vilket leder till hämnd och våld. Motorn i det är så stark.

Kan tro spela någon roll då?

Camilla suckar tungt, hon har garden uppe inför den typen av frågor. Vad ska tron vara bra för, med undertexten ”Vad kan den göra för mig?”. Som om det vore en transaktion, snarare än relation.

– Ja, du, vad ska tron vara bra för? Visa mig framgångsfaktorn med ateismen i stället.

Helena von Zweigbergk och Camilla Lif
Camilla Lif är sedan september 2020 kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm.
Helena von Zweigbergk söker sig till kyrkan för frid och mening. // Foto: Thron Ullberg.

Camilla och jag känner varandra sedan tidigare. För mig har hon varit betydelsefull. Hon har flera gånger sagt saker som jag burit med mig i livet, och rubbat mina tankecirklar när jag har behövt det.

Som till exempel en sensommardag 2014. Vi sågs på serveringen på Mosebacke torg. Jag hade sovit dåligt sedan en lång tid, var på djupet skakad över allt som hände i omvärlden. Ryssland hade attackerat Krim, rasistiska partier fanns i Sverige och i EU, IS grymheter exponerades för världen. Ett högljutt varnande alarm tjöt i mitt sinne och min tumme for konstant över skärmen på mobiltelefonen. På sociala medier spreds hånfulla kommentarer likt ett lömskt gift, och jag tog som uppgift att besvara dem så tålmodigt jag kunde, utan att attackera med samma sorts hatretorik. Det var svårt att släppa taget, jag trodde jag kunde ändra något.

Inför Camilla där med kaffet på torget snubblade jag på orden när jag hetsigt räknade upp alla katastrofer som närmade sig.

Hennes gensvar blev inte att haka på i oron. I stället frågade hon om jag hade läst filosofen Eckhart Tolles bok En ny jord, om smärtkroppen. Att man kan fastna i att göda sin smärtkropp med negativa tankar, få dem bekräftade om och om igen. En smärtkropp är som ett inre monster, en inre parasit som lever på skräck. Den innebär att man är fången i ett destruktivt ego som måste gödas med onda tankar för att känna igen sig. 

Jag tror att Camilla Lif såg att jag höll på att gå sönder.

En mörk psykologisk kullerbytta

Efter det samtalet vände det för mig. Det tog tid, men jag började resan ut ur den utmattningsdepression jag var fast i. Jag slutade hänga på nätet och vände mig ut i den fysiska tillvaron i stället.

Jag frågar Camilla nu när vi ses igen, nästan tio år senare, varför hon började prata om Eckhart Tolle den där dagen. 

– Jag minns att du hängde på Twitter, säger Camilla och liknar Twitter, numera X, vid allt möjligt fult. Ett avträde, till exempel.

– Det är så mörkt, så galet.

Camilla är över huvud taget skeptisk till att sprida åsikter på sociala medier.

– Sitt inte vid datorn, gör något i stället. Skänk pengar. Anmäl dig som frivillig till Röda korset. Gör något snällt, hjälp en annan människa som behöver det. Att markera åsikter på sociala medier kan vagga oss in i illusionen att vi är goda människor utan att egentligen ha gjort något.

Ett annat av våra möten som betytt något, var när jag intervjuade Camilla i researchsyfte. Det var 2005 och hon arbetade i Kungsholms församling. Jag skrev på en kriminalroman om en kvinnlig fängelsepräst. Vi satt en vårdag på en bänk på kyrkogården och diskuterade romanens misshandelstema. Och jag har aldrig kunnat glömma vad Camilla sa då: ”Den som gjort dig illa förlåter dig aldrig.”

– Ja, det där är det någon filosof som sagt, men jag har inte hittat vilken, kommenterar Camilla det i dag.

– Jag läste det i Dagens Nyheter för länge sedan. Men så är det. Man gör någon illa, och vid återseendet av den personen påminns man om sin egen uselhet. Då måste man rättfärdiga den inför sig själv, personen som man skadat får bära skulden. Det är en mörk psykologisk kullerbytta, säger hon och tar upp hur det gick till när Jesus skulle spikas upp på korset.

– De nöjde sig inte med att spika upp honom, de kastade hans kläder emellan sig, hånade honom, spottade på honom. Man vill förnedra sitt offer. Som till exempel när amerikanska militärer förödmjukade irakiska fångar i fängelset Abu Ghurayb.

Jag minns bilderna. Den kvinnliga militären med en fånge i koppel. Svarta huvor över huvuden, de nakna kropparna i sexualiserade situationer.

– Man håller ihop den onda strukturen. Det är en nedåtgående spiral i mörkret.

Camilla Lif och Helena von Zweigbergk
Helena von Zweigbergk och Camilla Lif växte upp i ateistiska hem. Men som barn bad  Helena ”Fader vår” innan hon somnade och Camilla upplevde att hon fick kontakt med Gud i Åbolands skärgård. // Foto: Thron Ullberg.

Att Camilla fastnade för citatet hade att göra med den mobbning hon utsattes för i skolan. Pappa Lif arbetade två år i Zambia, så när Camilla kom tillbaka till Sverige och började i femman, beskriver hon sig som ”socialt awkward”. Hon sysselsatte sig med att lista fåglar och djur hon sett i Zambia och satte pinnar för hur många gånger, medan klasskamraterna hade på sig Marilynjeans från Gul & Blå och var införstådda i det sociala spelet.

– Jag var mobbad i femman, sexan och sjuan. En lång och svår tid.

Camilla blev utfrusen, fick inte vara med, det spreds rykten om henne, eller så blev hon förhindrad att gå av bussen och fick en mycket längre sträcka hem.

– Men jag hade mina egna världar, mitt rum, naturen, musiken, vårt landställe.

När Camilla möter sina mobbare nu, som vuxen, tycker hon sig känna hur mobbarna hyser en sorts avsmak inför henne, att hon just aldrig kommer att bli förlåten av sina plågoandar.

Hur har mobbningen präglat henne själv?

– Den har bidragit till en typ av skamlöshet hos mig, som jag har lärt mig att ha användning för. Skamlösheten uppstår när man vet hur det är att bli avvisad. Jag fick skinn på näsan och förstod att man inte blir älskad av alla. Då är man fri att göra vad man vill.

Har du blivit en sån där kristen?

Vi stannar vid upplevelser i barndomen.

Camilla berättar om sina somrar i Åbolands skärgård. Där fanns myllan ur vilken hennes tro växte fram. I naturen hittade hon kärleken och tillhörigheten med Gud. Hennes föräldrar var ateister, så det kom inte därifrån.

– Längs stranden fanns en stor sten, röd, vågig, jag kommer inte ihåg vad stensorten heter. Men den blev min bönesten. Där föll jag på knä, ungefär som en muslim gör. Fingertopparna nådde vattnet och så tyckte jag att jag hade kontakt med Gud. Jag kände mig väldigt speciell och utvald.

Jag berättar att jag som barn bad Fader vår varje kväll innan jag somnade, utan någon som helst påverkan av min ateistiska mamma, och alltid lade till på slutet: ”Gode Gud, gör så att det inte blir krig, gör så att ingenting farligt händer mig eller min familj.” Gud var min beskyddare och samtalspartner när något oroade mig. ”Gode Gud, gör så att …” Som att liera sig med en lojal superkraft mot maktlösheten jag kände, skilsmässobarn vid tre års ålder och med en vag uppfattning om att det därmed blev min uppgift att se till att vi skulle klara oss. Eller så fyllde föreställningen om Gud hålet efter en förlorad hemmapappa och gjorde mig mindre ensam.

– Du var väl typen av barn som stannade hemma och försökte vara duktig, säger Camilla, och det stämmer ju.

 Jag säger till Camilla att jag nyligen berättade för en vän att jag ibland har sökt mig till kyrkan för att känna frid och mening, och han utbrast: ”Har du blivit en sån där kristen?” Tonfallet var sarkastiskt och ifrågasättande. ”Har du blivit sådär töntig?”, lät det som.

Och jag är själv inte helt befriad från hans fördomsfulla idéer om vad en kristen är. Att det är lite barnsligt att tro sig om att sitta inne med den enda sanningen och att vara frommare än andra, att vara intellektuellt oskarp, att smita från politik och verklighet, att göra det lätt för sig genom att blicka uppåt i stället för rakt fram.

Och så vidare.

– Jag känner igen allt det där, säger Camilla. Det är väldigt vanligt i Sverige. I de flesta andra länder är det inte konstigt att ha en tro. Många har bestämda tankar om vad den svenska kyrkan är, men går aldrig dit. Ändå beskriver man den som en grå koloss från medeltiden. De åsikterna tror jag har sitt avstamp i längtan efter att framstå som medveten, smart eller politisk. Men kyrkans liv ser inte ut som en grå koloss. Det är svårt att fajtas med en bild som inte stämmer.

Känner du dig som präst ifrågasatt?

– Absolut!

Själv har jag sedan barnåren känslan av att inte vara ensam, att ha en kraft inom mig att likna vid tillit. En ursprunglig kärlekskälla som jag försöker navigera efter. Jag kan uppleva myter och sagor som mer eller mindre förljugna, men att den kristna berättelsen känns sann. Att ett barn som föds är ett under, att Jesus som spikas upp på korset är berättelsen om alla som offrat sig för sin kärlek och tro, som utstått tortyr för den. Ändå värjer jag mig mot att bli sedd som kristen. Också inför mig själv. Varför gör jag det?

– Det finns en beröringsskräck inför kristendomen. Jag har aldrig sett en ängel eller hört en mullrande röst från himmelen, säger Camilla.

Hon beskriver snarare teologin som ett annat språk, till skillnad från det naturvetenskapliga, politiska eller ekonomiska. Att teologin är verklighetens poetiska språk och ett annat, men också ett sant, sätt att beskriva världen. 

Att kunna vara i världen med ytterligare ett språk, är en stor frihet, menar Camilla.

Camilla Lif och Helena von Zweigbergk
// Foto: Thron Ullberg.

Ingen av oss har tidigare känt en liknande oro som vi gör nu. Camilla tycker att det har varit svårt att sprida ljus och formulera hopp de senaste fyra åren.

– Det har varit tungt. Jag är en depressiv karaktär själv, jag hjälper också mig själv när jag i mitt arbete måste söka efter ljus och hopp.

Som till exempel med klimatförändringarna, som Camilla tycks vara mest rädd för. Att hennes dotter inte skulle fortsätta att tycka att det är fint att leva. Camilla berättar hur hon nyss var i Lund för att prata om dem i en kyrklig kontext.

– Jag ville inte bara komma med min förtvivlan. Så jag tänkte ut åtta punkter som en strategi. Den strategin kan man använda i andra sammanhang också, för att få sinnesro.

Den första är att se rakt in i svårigheterna och inte blunda för det svåra. Den andra är att formulera sig kring det, inte fly det tankearbetet. Den tredje att drömma nya drömmar.

– Det är svårt. Vi är slavar under konsumtionen. Hur ställer man om huvudet? Om man inte kan flyga iväg till London på en weekendresa längre, vad kan man drömma om i stället?

Den fjärde punkten är nykterhet.

– Hej, jag heter Camilla och är livsstilsmissbrukare, som leder till att vi kanske inte kan ha någon livsstil alls snart.

Femte, att bevara Gud och kärleken till skapelsen, att vara rädd om den. Den sjätte handlar om att sörja. Att ge oss själva utrymme att sörja det som gått förlorat. Djurarterna som inte längre finns, till exempel. Den sjunde och bästa punkten är tacksamhet. Tacksamheten över vad man har, att uppskatta det. Och den åttonde, ta en tupplur!

– Det är en fredshandling. Man blir snällare och tåligare om man är utvilad. Det här är sådant som alla kan göra, man behöver inga politiska beslut för det.

Att utnyttja sin rösträtt är däremot viktigt. Att ge av sina pengar gör skillnad. Att påminna varandra om ljuset, inte ha dåligt samvete för att man är glad. Det är en motståndshandling. Att kombinera det med subversivt kärleksarbete. Vi glider in i en tid när vissa grupper känner sig utpekade och rädda. Medverka inte till det.

– Jag tror på ett segt, ihärdigt mikromotstånd.

Men även om det är svårt att hitta ljus bland världens krig och miljökatastrofer, säger sig Camilla fortfarande vara kär i människan som fenomen.

– Människor kan vara så generösa, älskande, förlåtande, uppmuntrande, resa sig och resa sig igen.

Jag tänker alltid på Camilla som lugnet själv, en stabil och klok kvinna att luta sig mot. Samtidigt vet jag att hon inte alltid är trygg inombords. Hon är öppen med att hon bär på ångest och oro, att hon har en ”ångestsjukdom”, som hon liknar vid diabetes och måste medicinera mot. Det lugn hon sprider kan möjligen liknas vid ett orkanöga. Camilla inger ett genuint lugn som bara någon som blickat in i sin egen och andras djupaste smärta och storm kan ge. Hon har sett, hon vet, och hon står kvar.

– Min högsta dröm är att komma så långt med Gud och livet att jag blir transparent. Att jag inte bryr mig om att äga, göra avtryck, ta plats. Att jag inte bryr mig så mycket om att bli sedd, utan mer att se.

Camilla visar mig en bild på mobilen, som föreställer en glasål. En helt genomskinlig fisk.

– Sån vill jag bli.

Dagen börjar bli kväll och Camilla ska gå på hockey med sin man och dotter. Jag går hem och fortsätter grubbla.

Vet jag mer om att tro?

Det är i så fall mellan mig och Gud.

En envis tro om hopp, jävlar i mig

Några dagar senare hörs vi igen. Jag skriver ett sms: ”Känner mig fylld av hopp om det nya året. Fattar egentligen inte varför. Tror bara att allt ska ordna sig. Även om det inte gör det, är det en skön känsla.”

Camilla svarar: ”Jag känner också så på något sätt. Har chocken lagt sig? Har skinnet på näsan tjocknat lite? Har oskuldens fjäll fallit från ögonen och vi börjar göra oss redo för andligt och psykologiskt motstånd? I en podd hörde jag en nunna säga att hopp är en motståndshandling.” 

Jag svarar: ”Jag tror det. Känner mig redo att fajtas. Trött på mitt ämliga ojande.”

Camilla svarar: ”Hopp är alltså inte något blåögt och underdånigt.”

Och sedan jag: ”En envis tro om hopp, jävlar i mig.”

Några dagar efter vår sms-växling kommer det statliga budskapet om att det kan bli krig i Sverige. Att vi ska förbereda oss med mat, vatten och kontanter, och även mentalt. 

Ett segt, ihärdigt mikromotstånd. En envis tro om hopp. En motståndshandling. 


Ur Tidningen Vi #3 2024.

Läs mer av Helena von Zweigbergk:

”Jag är smittad, besinningslöst arg”

Helena von Zweigbergk har sin livsfilosofi tatuerad på armen

Fler utvalda artiklar