En hund begraven

Plötsligt vräkte mannen ut hennes älskade Mixie över relingen och ut i mörkret. När Vi:s litteraturbåt fyllde 20 år bad vi några av Sveriges främsta författare att skriva en novell som utspelar sig till sjöss.

Majgull Axelsson dramatiska bidrag publicerades i Vi 2018.

Det konstiga var att jag inte kände igen dig. Det borde jag ju ha gjort, associationen till dig och din familj borde ju ha legat bara en mikrometer bort.

Det kan i och för sig bero på att jag bara orkade öppna ögonen till hälften när du kom in i sjukhytten. Jag kisade mot dig ett par sekunder innan ögonlocken slöt sig igen, men jag hann definitivt se din svarta page, ditt bleka ansikte och dina mörka ögon med ett litet veck vid näsroten, men utan att det sa mig någonting, vilket visar hur groggy jag faktiskt var. Jag borde ju ha känt igen dig direkt, trots att du hade blivit en vuxen kvinna och var klädd i styrmansuniform. Tjugo år tidigare hade jag ju sett dig vareviga dag, hade dessutom sett dig nästan varje dag under många år dessförinnan, ända sedan du som pytteliten bebis låg i Lisbeths famn och betraktade världen med sträng uppsyn, allt medan Roger stod bredvid och vaksamt öppnade och knöt nävarna, fullkomligt beredd att slänga sig fram och rädda ditt liv för den händelse Lisbeth skulle få för sig att släppa taget och låta dig falla mot stenläggningen utanför huset. Inte för att Lisbeth någonsin skulle ha fått för sig att släppa taget, det vet vi ju båda, men han var en rätt ängslig typ, din pappa, även om han dolde det genom att tala med barsk röst och avge många svordomar.

”Vi har inte fått hennes identitet bekräftad”, sa sjuksköterskan eller matrosen eller vem det nu var som hade skött om mig. ”Ja, vi har ju hennes körkort och så, men hon har inte kunnat svara på några frågor än…”

Det blev tyst ett ögonblick innan du svarade.

”Jag vet vem hon är.”

Sköterskan eller matrosen eller vem det nu var lät lite förvånad:

”Jaså.”

Ännu en kort paus. Kanske började du minnas och kanske fick dina minnen dig att börja tveka. Det lät så på rösten, plötsligt talade du mer dämpat och med längre mellanrum mellan orden.

”Jo. Det är en av författarna. Jag känner henne. Vi var grannar när jag växte upp. Hon hade ihop det med …”

Du tystnade. Det är jag tacksam för. Även om jag vid det laget inte riktigt mindes vad som hade hänt, så tror jag inte att jag hade stått ut med att höra hans namn. Men kanske tänkte du inte ens säga hans namn, kanske tänkte du bara säga att han var en släkting.

”Jaha?”, sa sköterskan eller matrosen eller vem det nu var. Du harklade dig och bestämde dig uppenbarligen för att tiga om din morbror, i stället fick du ett litet leende i rösten:

”Jag brukade passa Molly. Hennes hund.”

Molly! Du stod här och pratade om min allra första hund! Orden nådde in genom illamåendet, förvirringen och den lockande medvetslösheten, jag visste att jag mindes Molly, Majsan och Mixie och att jag borde minnas än mer, men tanken hann bara glida som hastigast genom min hjärna, sedan snurrade världen till och jag måste kräkas igen.

”Åh, se upp … ”

Någon lade en sval och professionell hand på min panna medan magen krampade. Jag hörde ett äckligt litet plask. Bara magsafter, förmodligen. Det kunde inte finnas några matrester kvar i min spya, jag hade ju redan kräkts upp varenda bit av den hastiga middag jag hade tryckt i mig medan jag jagades av skuldkänslor inför Mixie som låg ensam i hytten och väntade på att få gå ut på däck.

Jo, jag vet. Jag visste det visserligen inte när jag låg i sjukhytten, för då visste jag knappt ens vad jag hette, men dessförinnan. Man får naturligtvis inte ha hunden med sig på litteraturkryssningar, men vad skulle jag göra? Min hundvakt blev sjuk i sista stund och jag ville inte lämna återbud, alltså stoppade jag ner Mixie i en svart gammal hundväska och bar ombord henne i hemlighet. Hon skötte sig förstås exemplariskt, det var som om hon begrep att hon varken fick skälla eller morra så länge det fanns folk i närheten. När jag sedan lämnade hytten lade hon sig bara helt lugnt i min säng och knoppade in, fullkomligt förvissad om att jag snart skulle komma tillbaka.

Ett minne fladdrade till bakom pannbenet när jag sjönk tillbaka mot kudden. Mixie? Någon hade gjort något med Mixie … Men vem? Och vad?

Jag slog upp ögonen och försökte fästa blicken på dig.

”Varemixie”, sa jag och hörde själv hur jag sluddrade.

Det blev tyst ett ögonblick innan sköterskan eller matrosen eller vem det nu var drog efter andan:
”Tror du att hon är full?”

Du skakade lätt på huvudet:

”Tror jag inte. Var hittade ni henne?”

”Ute på däck. Det var glashalt …”

Jag blinkade till när minnet rullade in. På däck? Ja, nu mindes jag. Mixies klor som rasslade mot durken. Frosten som glaserade hela fartyget. Kölden som kröp ända in i skelettet. Och så plötsligt den där rösten, den röst jag en gång älskade och sedan lärde mig frukta …

Han kom bakifrån, grep tag i mitt hår och drog mig tätt intill sig. Under ett ögonblick kände jag hans andedräkt mot min kind och mitt nervsystem reagerade på samma sätt som för tjugo år sedan. Jag rös, men om det var av lust eller rädsla, det kunde jag först inte avgöra.

Sekunden senare tog skräcken överhanden, för plötsligt visste jag vem det var som nu ytterst välformulerat berättade att jag skulle dö och hur det skulle gå till. Det var samma varma stämma som för många år sedan strömmade ur en mycket elegant ung lärare i svenska med litteraturhistoria, en man med förkärlek för fiskbensmönstrade tweedkavajer och invecklade resonemang, en man som redan då var så säker på den framgång som skulle komma så snart han skrivit färdigt sin första roman, att han redan solade sig i glansen av sin framtida roll som succéförfattare. Han blev lite häpen när han fick veta att jag också skrev, men inte värre än att han kunde skratta lite nedlåtande när jag vägrade att låta honom läsa det jag skrivit. Vi delade ju säng och ändå insisterade jag, en futtig lärarvikarie, på att ha hemligheter! För honom! När det visade sig att min roman blev antagen blev han än bittrare, för att inte säga rasande. Jag låg på sjukhus i tre veckor efteråt och han satt i fängelse en hel hösttermin.

Och nu stod han alltså här med mitt hår i ett stadigt grepp och tryckte sin högerarm mot min strupe allt medan han berättade vad han skulle göra. Först skulle han slå mig, men bara halvt medvetslös, sedan skulle han vräka mig överbord. Jag skulle drunkna och dö i vintervattnet! Eftersom jag trodde att jag var något! Eftersom jag hade stulit hans yrke och förminskat det! Kärringslask var vad jag åstadkom! Fattade jag det? Och kärringslask som inte hade det minsta med litteratur att göra!

Och sedan började det. En knytnäve mot hakan, som spräckte upp den gamla skadan i käken. En knoge mot höger öga. Näsblod. Fläskläpp. Slutligen dunkade han mitt bakhuvud mot relingen. Men han kände inte Mixie. Han visste inte att jag numera hade en ytterst lojal vän med korta ben, men med en käft som en rottweiler och ytterst begränsat tålamod med folk som gjorde hennes matte illa. Hon skällde först, morrade sedan hotfullt och visade tänderna innan hon högg ett rejält tag i hans smalben. Jag skulle ha velat le när minnet gled in, men jag aktade mig noga, både för att du och vem det nu var stod där och iakttog mig, men också för att jag mindes vad som hade hänt sekunden efteråt. Hur mannen som jag en gång hade fått dömd till fängelse, böjde sig ner och slet loss min lilla terrier, min bästa vän i världen, och lyfte henne på raka armar innan han vräkte henne rakt ut i mörkret.

Det tog tre sekunder innan hon slog i vattenytan. Tre mycket långa sekunder. Under den första såg jag vad Mixie såg: vårt liv tillsammans. Tröst, glädje, vänskap. Långa skogspromenader. Fnissiga låtsasslagsmål i soffan. Dragkamp om gamla sockor. Och nu stod jag här med hennes mördare, den missunnsamma och avundsjuka figur som inte hade kunnat motstå frestelsen att åka med på den här kryssningen bara för nöjet att få klå upp mig. Under en tiondels sekund var jag beredd att sjunka ihop av ånger och förtvivlan, ånger över att jag alls hade valt att åka med på den här kryssningen, förtvivlan över Mixies öde, sedan blev jag med ens en annan. Jag växte. Min gamla plågoande lutade sig just över relingen, smålog rentav i väntan på plasket som skulle komma, och under denna, den andra sekunden, var han inte det minsta på sin vakt. Två händer på hans rygg och hela min kroppstyngd därefter var allt som behövdes. Han skrek gällt medan han föll och han föll mycket snabbare än Mixie. De måste ha nått vattenytan i samma ögonblick för det hördes bara ett plask. Å andra sidan var det ett rätt rejält plask.

Jag slog upp ögonen och såg på dig:

”Kim?” sa jag med min mildaste röst. ”Är det du Kim?”

Och du böjde dig fram, lade din hand över min:

”Ja. Det är jag. Hur är det med dig?”

Jag slöt ögonen igen.

”Inget vidare.”

”Vet du vem det var som gjorde dig illa?”

Jag svarade utan att se på dig:

”Nej. Tyvärr. Jag har inte en aning.”

Du gav min hand en lätt tryckning. Bra, betydde den. Fortsätt så.

”Vi lägger snart till i Åbo”, sa du sedan. ”Och då ska du få komma till sjukhus.”

”Tusen tack”, sa jag och slöt ögonen igen.