Plötsligt vräkte mannen ut hennes älskade Mixie över relingen och ut i mörkret. När Vi:s litteraturbåt fyllde 20 år bad vi några av Sveriges främsta författare att skriva en novell som utspelar sig till sjöss.

Majgull Axelsson dramatiska bidrag publicerades i Vi 2018.

Det konstiga var att jag inte kände igen dig. Det borde jag ju ha gjort, associationen till dig och din familj borde ju ha legat bara en mikrometer bort.

Det kan i och för sig bero på att jag bara orkade öppna ögonen till hälften när du kom in i sjukhytten. Jag kisade mot dig ett par sekunder innan ögonlocken slöt sig igen, men jag hann definitivt se din svarta page, ditt bleka ansikte och dina mörka ögon med ett litet veck vid näsroten, men utan att det sa mig någonting, vilket visar hur groggy jag faktiskt var. Jag borde ju ha känt igen dig direkt, trots att du hade blivit en vuxen kvinna och var klädd i styrmansuniform. Tjugo år tidigare hade jag ju sett dig vareviga dag, hade dessutom sett dig nästan varje dag under många år dessförinnan, ända sedan du som pytteliten bebis låg i Lisbeths famn och betraktade världen med sträng uppsyn, allt medan Roger stod bredvid och vaksamt öppnade och knöt nävarna, fullkomligt beredd att slänga sig fram och rädda ditt liv för den händelse Lisbeth skulle få för sig att släppa taget och låta dig falla mot stenläggningen utanför huset. Inte för att Lisbeth någonsin skulle ha fått för sig att släppa taget, det vet vi ju båda, men han var en rätt ängslig typ, din pappa, även om han dolde det genom att tala med barsk röst och avge många svordomar.