En kyrkogård går på tvärs mot resten av samhället

  • 16 apr 2022
  • 11 min

Meditationsplatsen Almhöjden på Skogskyrkogården i Stockholm. // Foto: Johan Dehlin

En kyrkogård går på tvärs mot resten av samhället
Pontus Dahlman

Meditationsplatsen Almhöjden på Skogskyrkogården i Stockholm. // Foto: Johan Dehlin

Lyssna på artikeln

På kyrkogården härskar inte modernitetens framåtlutade hets. Tvärtom, här ska vi bli stilla och minnas. Begravningsplatsens arkitektur kan underlätta detta. Eller inte. Vi har tittat närmare på en gigant på området.

I ungdomen vandrade jag bland de döda. Och det har jag egentligen fortsatt med. Då, under några somrar i Smålands inland, jobbade jag på bruksortens kyrkogård. Det var ett bra arbete, där allt från ogräsrensning till förberedandet för det som kallas urnsättning ingick: alltså att med spett och spade hugga och gräva ur markihåligheten där kärlet med askan skulle sänkas ned. Det hände att jag också fick byta om från overall till finbyxor, skjorta och svart slips och ta emot de sörjande. Visa dem fram till lunden där de vresväxta tallarna med de sega rötterna stod.

Kyrkogården låg avskild från kyrkan i samhällets utkant. Där fanns en klockstapel täckt med spån och ett litet men pampigt kapell komplett med antika kolonner i trä.

Och så gick sommardagarna. På det där gravfältet där jag, när jag sträckte på ryggen, kunde ana glittret från sjön. Nu finns mina föräldrar där i jorden, min faster, farbror, farfar, farmor. En efter en anlände de. Till platsen där jag en gång klippte markens gräs, innanför en tung svart, gnisslande smidesgrind, som jag fortfarande, när jag kommer på besök, är mycket noggrann med att stänga.

En kyrkogård är egentligen ett märkligt ställe, vars funktion går på tvärs mot resten av vårt hetsigt framåtsträvande samhälle. En plats där tiden inte bara tillåts att stå meditativt stilla, utan också ­uppmuntrar besökarna att röra sig bakåt i den, via minnen av dem som levt och stunderna man en gång tillbringade tillsammans. Även om namnen på stenarna och skyltarna i minneslundarna är obekanta så uppstår ett sådant existensens tysta tempusskifte. Vilka var de där människorna? Hur såg deras vardagar ut? Hur var det att leva då? Om man stannar där tillräckligt länge ­vågar man kanske till och med fråga sig: Hur kommer de som överlever mig att minnas den jag var? Allt detta har begravningsplatsens formgivare att försöka gestalta. En av dem kan man djupstudera just nu.

Året är 1970 och arkitekten Sigurd Lewerentz sitter i sitt ”silverrum”. Han är 85 år, den lilla ateljén i Lund som han nu flyttat in i saknar fönster och för att ta vara på minsta ljusglimt har väggarna täckts med skimrande aluminiumfolie. Han ska leva i fem år till, men har redan börjat döstäda. Samla ihop över trettontusen ritningar och saker som hört till hans verksamhet. För att donera alltsammans till Arkitekturmuseet – som numera heter ArkDes – i Stockholm.

Jag läser om den åldrande mannen i det ­märkliga rummet och ser det på bild i början av detta ­museums massiva, fram till den 28 augusti ­pågående, utställning om Sigurd Lewerentz verk och liv. Ja, själva känslan i den speciella ateljén har som en entréfoajé återskapats med blänket och allt. Utställningen man sedan träder in i gör allt för att nyansera bilden av honom, genom att visa upp också andra grenar av hans verksamhet: kommersiella lokaler, villor … Men det är begravningsplatserna för de döda och byggnaderna för livets alla avgörande ritualer, alltså kyrkorna han ritade, som gör att han vilar tryggt i arkitekturens panteon.

Länge bodde jag i närheten av hans mest kända verk: Skogskyrkogården i södra Stockholm, som Sigurd Lewerentz ritade tillsammans med en annan arkitektgigant, Gunnar Asplund. Det var bara några hundra meter dit och som frilansare med hemmakontor brukade jag, efter att ha dukat undan familjens frukost, och innan jag satte mig att skriva, ta en lång promenad i det trädsusande, vidsträckta området som inringats av muren som Lewerentz ritat. Ibland korsade jag begravningsplatsen på cykel eller till fots på väg in till och tillbaka hem från stan. Jag har sett den genom alla årstider och på alla tider av dygnet. I vinterns nattmörker och i sommarkvällars björklövsrasslande bronsgula ljus.

Skogskyrkogården tillhör Unescos världsarv och på den ofantligt stora ytan finns några av de vackraste byggnader jag sett, och ett landskap där den glesa tallskogen bildar hisnande pelarsalar. Otaliga gånger har jag stannat till vid Uppståndelsekapellet, som Lewerentz ritade, med dess grupper och långa rader av vackert ornamenterade kolonner. Jag har aldrig varit inne i byggnaden, men på utställningen visas den svindlande takhöga kapellinteriören upp; mosaikgolvet, ljuset från det enda, stora fönstret, det pelaruppburna altaret som kröns av en fris med framhuggna, romerskt togainsvepta figurer.

Och så är det Almhöjden, den gräsbevuxna kullen på Skogskyrkogården som sorglösa barnfamiljer ­börjat använda som pulkabacke. Kullens strama trappa som ligger liksom insjunken i marken, och den kvadratformade trädoasen den leder till på toppen, är också de Lewerentz skapelser. ”Vägen upp till kullen”, läser jag, ”är avsedd att ­förbereda ­besökaren andligt och mentalt för mötet med ­gravarna.”

På utställningen visas också Lewerentz tävlingsförslag för den enorma kyrkogården i Kviberg, ­Göteborg. Tävlingen vanns av forne kollegan Asplund, men Lewerentz vision syns i en rad uttrycksfulla tuschteckningar. ”Monument ägnat de dödas minne”, står angivet i snirklig stil intill en teckning där en skulptur, som ser ut att föreställa en ängel som försöker famna ett väldigt kors, står på en skyhög pelare.

Lewerentz sägs ha varit en tillsluten och ”fåordig” person, men vad mer utöver hans ofta symboltunga skapelser och visioner finns egentligen att uttrycka? Själv ligger han begravd tillsammans med sin fru Edith på en annan av begravningsplatserna han ritade: Östra kyrkogården i Malmö, ”på ett anonymt gräsbevuxet område framför kapellen”. Tala om att skapa för livet, inklusive sitt eget träd­susande slut.

Men begravningsplatser är inte alltid stillhets­säkrade oaser.

En kylig senvinterdag tar jag bilen till ­förorten Husby norr om Stockholm. Går en sväng och ställer mig intill den så kallade Granholmstoppen, ett grönsketäckt berg skapat av bland annat avfall och schaktmassor från det stora tunnelbanebygget. Nedanför dess kullar och toppar har ett stort område hägnats in och arbetet påbörjats för första etappen av Järva­fältets nya begravningsplats.

”Tanken är att skapa en plats som är öppen för alla, oavsett tro eller livsåskådning”, informerar kyrkogårdsförvaltningen. Men en ­ilsken aktionsgrupp motsätter sig bygget på grund av mängden träd som fälls, för att det inkräktar på en rikskänd bana för så kallad discgolf. Och för att begravningsplatsen, menar de många motståndarna, riskerar att göra att gifter i kullen sprids ut i miljön. Runtikring mig står mängder av träd där människor fäst vita band med sina namn. ”Det är för att adoptera dem och hindra att de fälls”, upplyser en man i keps och solglasögon.

Bygget av det första ceremonihuset är snart igång; en enligt förhandsbilderna ljust gråvit, ornamentslös träbyggnad. Dess portal kommer, om den tänkta estetiken behålls, att bestå av en väldig triangel. En geometrisk form som går igen vid entréerna till de ”öar” av gravområden som skapas enligt det danskritade, vinnande förslaget. Men det är ett annat av tävlingsbidragen som gjort att jag tagit mig hit. För att försöka tänka mig hur det skulle kunna ha tett sig om det blivit verklighet.

På arkitekten Malin Perssons oförverkligade förslag för Järva begravningsplats är gräset röjt och ­grönskan tuktad endast där det är nödvändigt. Där vajar ­belysningen i form av i långa stråk utplacerade, två meter höga metallstänger med ljuskällor i ändarna. Men det är de tre byggnaderna hon tänkt sig kring kullen som verkligen förbluffar mig. De kallas naturtempel och består av mycket höga, liksom utsträckt äggformade byggen med fasader i form av en genombruten träkonstruktion och inre trappor eller ramper som för besökaren uppåt ovan mark. Två av dem är helt öppna för utsiktens väder och vind. Ett av templen har fågelholkar i toppen, ett annat ett inbyggt vindspel. Bara huset för begravningsceremonierna har ett inre skal, av glas. I hennes ekoradikala vision lyser byggnaderna ”likt lyktor efter mörkrets infall”.

Det skymmer på där jag står i kanten av Järvafältet. Maskinerna innanför byggstängslet står stilla och jag tänker på alla dessa platser för de döda, färdigställda och tänkta. Och på namnet som Malin Persson gav sitt begravningsplatsförslag. Allt kommer att bli bra, heter det.

Fler utvalda artiklar