En pappafeminists kärleksförklaring: ”Därför älskar jag Frost”

Peter Hammarbäck älskar att kolla ”Frost” tillsammans med sin dotter. Han tror att han är en duktig pappa när han gör det. Är han det? På juldagen har uppföljaren ”Frost 2” biopremiär i Sverige.

För snart sju år sedan föddes min dotter Lo.
Två och ett halvt år senare såg hon, och jag, filmen ”Frost” första gången. Det var inte för att hon hade bett om att få se den, utan för att jag och min fru ville. Vi var trötta på Babblarna och Alfons. ”Håhåjaja”, tänkte vi, ”ge oss nu det fetaste Hollywood har att erbjuda i form av action, top of the line-animering och mäktiga powerballader”. Vi hade helt enkelt en craving för Disney. Fast, vi ville absolut inte ha Disney, för är det något vår Nina Björk- och Naomi Klein-skolade generation ogillar så är det Disney. Fråga valfri Guy Fawkes-maskerad reclaim the streetareom vem som åsamkat världen mest skada: Walt Disney eller Josef Stalin – svaret är inte givet. Företaget Disney är en amerikansk, kapitalistisk urkraft vars enda syfte är att marinera barn i osofta könsroller och unkna värderingar.

Men det gick ett rykte bland dagisföräldrarna: just ”Frost” skulle tydligen vara något helt annat.
Kompisar med äldre barn viskade: ”Frost klarar Bechdel-testet.”
”Elsa är faktiskt en bra förebild.”

Det var fredagkväll. Popcornen var poppade. Pyjamasen på. Filmen köpt på Itunes.
Förtexterna rullade igång. En suggestiv, nordisk folksång fyllde vardagsrummet.

En snabb rekapitulation av ”Frost”, inklusive spoiler alert: två små prinsessor, Elsa och Anna, växer upp i riket Arendal som är en hittepå-version av Norge förr i tiden.

Den unga prinsessan Elsa har en superkraft, en ”magi”: hon kan trolla fram is ur tomma intet. Tyvärr står inte sådana partytricks högt i kurs i Arendal. Hennes pappa, kungen, förklarar att om hemligheten kommer ut så kommer alla tro att hon är en häxa. Elsas och Annas föräldrar, kungen och drottningen, dör när deras skepp förliser under en resa på ett stormigt hav.
Unga prinsessan Elsa lyckas hålla sin hemlighet dold under flera år, men dramaturgiskt lämpligt kommer den ut till sist, i samband med hennes kröningsdag. Nervositeten gör att hon råkar frysa hela kungariket till is – mitt i sommaren. Oops.

Nu kommer filmen loss rejält: snömonster, dubbelspelande elaka prinsar, vargjakter, musikalnummer, fängelsehålor och troll tar oss till crescendot: Anna håller på att förfrysa, att bli en isskulptur för evigt. Bara en äkta kärlekshandling kan rädda henne. Kärlekshandlingen blir inte en kyss av en ädel och modig prins (någon sådan finns inte i ”Frost”) utan en akt av systerskap, när Anna använder sina sista krafter för att rädda Elsas liv.
Anna tinar upp och Elsa blir drottning. Hon lär sig att kontrollera sin superkraft och använder den för att göra mysiga skridskobanor till barnen på palatsets borggård.

Elsa har en själ djup som Marianergraven

Elsa är på papperet en traditionell Disneyprinsessa: hon är smal, vacker, vit och rik. Det som gör ”Frost” unik är att Elsa-karaktären inte stannar där. Till skillnad från många andra Disney-prinsessor har Elsa en själ djup som Marianergraven: hon är en grubblare, hon bär på en hemlighet och ett inre mörker. Hon är villig att skada andra för att skydda sig själv. Hon är självisk. Hon är mänsklig.

Lo, två och ett halvt år, gillade Frost. Jag älskade Frost. Och älskar fortfarande Frost.
Jag: ”Visst var det coolt när Elsa gjorde det där isslottet?!”
Lo: ”Det var helt okej.”

Jag får gåshud när Elsa slår sig fri från omvärldens förväntningar. När Anna sparkar bort de fradgatuggande vargarna som jagar hennes släde med sin ena känga. När Elsa dundrar ner sin stilettklack i marken i crescendot av ”Slå dig fri”, när hon släpper ut sitt hår och förvandlar sin klänning till en isblå galablåsa. Hon är trött på att trycka ner sig själv. Hon tänker blomma ut till den hon är: en isdrottning.

Hon har, för att tala med Mia Skäringer, ”no more fucks to give.”

Detta har gjort Elsa till en ikon hos tjejer och kvinnor. Hos gaypubliken. Och hos en hel del pappor med döttrar, uppenbarligen. ”Frostpappan” har blivit ett fenomen som bland annat The GuardianFotnot: Stäng[The Guardians Frostpappa](https://www.theguardian.com/film/2019/nov/09/dad-who-watched-frozen-50-times-prepares-for-sequel-tom-lamont?CMP=Share_iOSApp_Other) uppmärksammade nyligen.

Jag har alltid haft väldigt svårt för Lalehs musik. Tills jag hörde min dotter sjunga låten ”Goliat” första gången.

Vi ska göra jorden hel, och vi ska göra vattnet rent.
Och vi ska aldrig, skada varandra mer.
Vi ska slåss, ja vi ska slåss mot Goliat.

De banala orden fylls av mening först när en barnkör sjunger dem. Då blir det vackert och starkt. Det finns en enorm lockelse i att tänka att dagens barn kommer att göra saker bättre än vi vuxna har gjort, kanske till och med rätta till våra misstag. Göra jorden hel, till exempel.

Det är helt enkelt befriande och en stor lättnad när en bestämd och arg Greta Thunberg, Zara Larsson eller Drottning Elsa dyker upp med en agenda som jag kan skriva under på: stoppa klimatförstöringen, uppnå jämställdhet, låt alla människor få vara den de är innerst inne.
Phew. You go girls! Jag kan stå bredvid och lajka Gretas inlägg på insta, visa ”Frost” för min dotter och lyssna påLush life så är allt löst.

En pappafeminist är en man som visslat sig genom livet

Jag älskar att köpa Frost-grejer till Lo. Hon äger: Elsa-skor, Elsa-handskar (tunna, för utklädnad), Frost-actionfigurer, Frost-lego, Elsa-handskar (vinterhandskar), ett Elsa-trollspö (ja, det är konstigt eftersom Elsa inte har något trollspö), samt en affisch för Frost 2 som hon helt nyligen fick av sin farfar.

Min fru är den som håller emot: ”nej, hon får inte ha för mycket fula Frost-grejer, hon kan väl ha vanliga kläder?”.
Jag tänker: ”Men om hennes lycka är avhängig att bära en tiara med nån sorts iskristaller på förskolan – är inte det en härligt enkel väg till lycka?”

Men jag minns när Lo först började önska sig prinsess-saker. Då var det jag som sade nej. Jag ville inte att Disneyprinsessorna skulle bli hennes skönhetsideal och beteendeförebilder.
Min fru sade att jag inte fick nedvärdera det traditionellt kvinnliga. Varför är prinsessorna sämre än de manliga förebilderna? Det är männen som borde ändra på sig, inte kvinnorna.

Det går inte att skriva den här texten utan att prata om pappafeminism. En pappafeminist är en man som visslat sig genom livet, obrydd och omedveten om saker som könsmaktsordning och glastak. Tills han plötsligt får en dotter och då inser det sjuka i patriarkatets förtryckande mekanismer, utseendemässiga krav och tjejers utsatthet. Jens Liljestrand och Joakim Lamotte är kända svenska pappafeminister. Barack Obama en internationell galjonsfigur.

”Pappafeministens filosofiska tankegods har samma djup som en ordinär sandlåda. En decimeter alltså. Pappafeministens tankar har liksom bara uppstått vid mötet med BR-katalogen”, krönikerade Nina Asarnoj i P1 Kultur hösten 2016.

Är jag en pappafeminist? Jag antar det. En vanlig invändning mot pappafeministerna är:

Varför har du inte brytt dig om hur tjejer i din omgivning haft det hela ditt liv? Dina flickvänner, dina klasskompisar, för guds skull: DIN MAMMA!? Jag fattar att det hade varit snyggare om jag varit engagerad i jämställdhetsfrågor sedan sexårs, men tänker att alla uppvaknanden är bra, oavsett när de sker.

En annan invändning: pappafeminismen bekräftar mannens position som beskyddare, räddare. Det är därför pappafeministernas favoritfråga ofta är sexuella övergrepp.

”Vi måste skydda våra döttrar”. Men, det är som bekant män och pojkar som är problemet. Tjejer har redan bättre betyg, begår få våldsbrott, är mindre ensamma, startar inga krig. Killar däremot… ”Bli inte pappafeminst när du får en dotter – bli det när du får en son” som Patrik Lundberg skrev klokt i en krönika i Aftonbladet. Skydda inte din dotter – uppfostra din son.

Jag har aldrig kört en istapp genom ögat på någon. Aldrig ens velat göra det.

Jag visar inte filmen ”Bilar” för min son. Jag är inte bilintresserad och vill inte att han ska bli det heller. Han gillar fordon väldigt mycket just nu. Han får ändå inte se filmen ”Bilar”. Och frågar inte efter den heller, om sanningen ska fram. Vad är jag rädd för ska hända om han ser ”Bilar”?

Kanske att han ska bli en oskön kille som blir medveten om jämställdhet och könsmaktsordning först när han får en dotter. Hemska tanke. Min kulturella diet under uppväxten bestod främst av ”Våra värsta år”, hockeyfilmen ”Youngblood” och ”Die Hard 2”. Jag har trots det aldrig kört en istapp genom ögat på någon. Aldrig ens velat göra det.

Jag tycker att ”Slå dig fri” är en mäktig låt, men på ett dansgolv är den värdelös. Allt man kan få till är nån sorts kontemporär Dansens Hus-balett där man med yviga rörelser försöker att levandegöra och ”bli ett med texten”. Tänk Kate Bush i ”Wuthering Heights”-videon möter Benke Rydman. Det ser aldrig bra ut när jag dansar till ”Slå dig fri”, jag inser det.
Men eftersom ”Slå dig fri” spelats på alla barndiscon jag någonsin varit på kommer jag med all sannolikhet att dansa till låten många, många fler gånger. Jag kommer knyta näven, hålla den mot hjärtat, höja armen mot taket och stampa med min inbillade stilettklack i golvet på mitt ispalats och sjunga med i refrängen. Vad vore jag annars för Frostpappa?

”Slå dig loss, slå dig fri,
Bana väg, låt ske det som sker,
Slå dig loss, slå dig fri,
Hon som fanns här finns inte mer,
Och här står jag, en förändrad själ,
Släpp den storm du bär,
Snö har väl aldrig stört mig”