En stol är mer än en sittmöbel

Människan har suttit mer eller mindre vackert på sina stolar i minst 3 400 år. Modellerna kommer och går – några blir klassiker. Vår skribent sitter på en av dem.

Också grå dagar lyser den gryningsgul vid mitt arbetsbord. Alltid redo att stödja och hålla mig upprätt medan timmarna går. Dess namn är Myran och den skapades år 1952 för att tjänstgöra i ­personalmatsalen på ett ­läkemedelsbolag. Snart tog den sig in i mängder av institutioner och hem. I sin första inkarnation hade den inte fyra ben som min nyare variant, utan förbluffande nog bara tre. Ben som bär dess liksom insektsformade sits och uppåtböjda rygg, bestående av lager på lager pressgjuten fanér.

En ikon ritad av den skandinaviska modernismens kung, dansken Arne Jacobsen. En sittmöbel som tycks skuren ur en halvabstrakt målning och som jag bestämde mig för att beställa med kromade ben i den färgstarka kulören True Yellow. Och som jag håller av minst lika mycket som familjens svartvita katt.

Är det rimligt? Ja, det tycker jag. Det är dessutom hög tid att ge stolen och dess designhistoria plats på dessa sidor, med fokus på några exempel i vår geografiska närhet. Hur många gånger drar vi inte bara tanklöst ut den från bordets kant och låter dess tassar släpa över golvet, som vore den ett kreatur vilket som helst, baxat ur sitt bås? Jag talar inte om dess ombonade broder fåtöljen, eller för den delen dess blaserade hotellsläkting loungemöbeln. Utan om stolen i dess urform: ben, sits, möjligen armstöd och så en rygg. Men för historieskrivningens skull börjar vi med en som saknar det sistnämnda. I samma land som den där Myran en gång kom till.

Det är i Guldhøj, Jylland, Danmark år 1891. Männen som grävt sig igenom en mäktig gravhög från bronsåldern har lyckats frilägga tre kistor gjorda av stora ekstockar. I en av dem vilar liket efter en man. Denna mansgrav är ”osedvanligt välbevarad”, berättas det i fyrbandsverket Danmarks Oldtid. Den dödes huvud är täckt ”av en elegant mössa formad som ett halvklot”. Hjärna och hårbotten noteras vara ”bibehållna”. Bara det här är ju spöklikt nog. Men det är ett av gravens föremålsfynd som får mig att haja till: ”Vid foten av graven fanns en fällstol.” Alltså ungefär en sådan där utan rygg som brukar fällas upp med det utspända tyget att sitta på under en campingtur. Stolsbenens sammanlänkande spikar saknas, ”men man kunde se att sitsen hade gjorts av utterskinn”. Nationalmuseet i Köpenhamn fyller i sin tur på med fler designmässiga detaljer: att sittpallens träslag var ask och att den dekorerats med ”snidade mönster”.

Fällstolen i graven har åldersbestämts till andra hälften av 1400-talet före Kristus. Det gör den till den ”enda helt bevarade stolen från bronsåldern i Europa”. Dock har fragment av stolar av samma sort från samma era hittats på annan plats i Danmark, och även i ­Sverige och norra Tyskland. Till formen liknar de i hög grad det slags fällstolar som användes väldigt långt därifrån: i det forntida Egypten.

Hur i hela friden har de då uppstått i den kalla nord? Svaret: ”de ­kopierades”. Det ­menar en tysk arkeolog som intervjuats av Der Spiegel. Likheten är helt enkelt för stor för att de skulle kunnat uppstå parallellt. Men hur har något sådant ”industrispionage” kunnat ske, sådär 3 400 år före charterflyget och andra moderna långfärdsuppfinningar? Jo, dåtidens egyptiska vapenmakt sträckte sig ända fram till det som i dag är ­Turkiet, vilket ”förändrade flödet av varor och gods” kontinenterna emellan. Vid precis den här tiden, spekulerar texten, kan en ”budbärare från Nordsjökusten” ha dykt upp i det fjärran landet och helt enkelt ”kopierat stolens design på papyrus”.

Lika historievetenskapligt osäkert och estetiskt likhetsförvirrande ter sig frågan om hur en annan sittklassiker kommit till. Men spåren börjar i varje fall vid en pampig äga, intill en sjö i Smålands granskogsdunklaste inre.

Journalisten och grafiske formgivaren Mats Palmquist är besatt av pinnstolar. I minst tre årtionden har han fascinerats av den massiva trämöbeln som i sitt standardutförande, ja ni vet ju hur den ter sig: fyra mer eller mindre rakt upp och ner svarvade ben, som via borrhål och lim applicerats på undersidan av en kraftig figurutsågad sits, på vars bakre ­ovansida det fästs pinnar som tillsammans med ett ovanstycke bildar stolens rygg. Därutöver: ett underbart ­estetiskt kaos av varianter, där pinnstolen på ett mystiskt sätt ändå alltid går att identifiera som just en pinnstol. Ett virrvarr som Palmquist klarlägger i sin bok, fyndigt döpt till Träsmak.

Storyn börjar på Hooks herrgård i Jönköpings län. Det är 1850-tal och ställets fru, Henriette Killander, skissar fram en stol som ser ut just som de pinnstolar som överflödar loppisarna i dag. Fru Killanders ritning innebär den svenska pinnstolens födelse, slår Palmquist fast. Men hur har hon kommit fram till dess form? Sannolikt har hon inspirerats av den så kallade windsorstolen. Möjligen fascinerats av varianten som tar emot ryggarna och ­rumporna på dåtida kurorten Medevi brunn; en med sina avlastande armstöd ”avancerad pinnstol som är behagligt formad efter kroppen”. Herrgårdsfrun ger uppdraget till snickaren på bruket som tillhör gården. Som i sin tur anlitar byns snickare Daniel Ljungqvist för att svarva fram och snida dess delar. Alltsammans inspirerar andra hantverkshugade i trakten att dra igång sin egen småskaligt trampsvarvade pinnstolsproduktion. En viss Thunander får så en snilleblixt och låter vattenkraften driva svarvarna och sågarna. ”En industri är född”, med en lång rad efterföljande aktörer och uppsjö av modeller som boken redogör för.

De småländska tillverkarna faller undan en efter en. Men till exempel Stolab – som producerar storfavoriten Lilla Åland – finns kvar. Pinnstolen håller ställningarna i hemmen och dess design genomgår fortfarande förändringar. Med ett av de mest radikala sentida exemplen är formgivaren Lina Nordqvists serie av sinsemellan varierade pinnstolar, Family Chairs, som kom i produktion 2009, och där rygg­pinnarna ­plötsligt kan korsa varandra. Ja, till och med på blasfemiskt vis gå nedanför sitsen.

Tingen och möblerna som omger oss speglar tiden vi lever i, brukar det sägas. Och visst. Ta till exempel stolen Bam Bam från 1970, ritad av Tom Ahlström och Hans Ehrich. En stapelbar karamelligt högblankt lackad stol, med minimalistiskt stiliserade former. Den var ”en av de allra första i världen som göts i enbart hård uretanplast”, berättar Dan Gordan i sin för stolnördar oumbärliga bibel Svenska stolar. Grejen var bara den att det där materialet som symboliserat en av modernitetens masstillverkningstriumfer några år senare plötsligt blev hopplöst dyrt för en helgjuten möbel som den här. Eftersom plastens råvara är olja föll denna Bam Bam, trots sitt explosiva namn, ”offer för den första oljekrisen”.

Men våra stolar kan också spegla de olika ­stadierna i våra egna liv.

Det var någonstans i Bromma. Pappan som jag köpte stolen av efter annonsen på Blocket verkade utmattad där han stod utanför villan och sa helt kallt: ”Skaffa aldrig unge nummer tre, folk säger att det är samma sak som att ha två, men det är minst dubbelt så mycket jobb.”

Jag tog leende med mig hans råd och lastade i bakluckan in möbeln som hans familj inte längre behövde, men som skulle få fortsätta sin tjänst hemma hos oss: trästolen Tripp Trapp, ritad av norrmannen Peter Opsvik, lanserad år 1972. En stol vars gavlar och ben, eller snarare mot golvet anlagda fötter, bildar två bakåtlutade L. Och vars inskjutna skivor, som bildar sits och fotstöd, kan varieras till passande höjd och nivå. I takt med att barnet blir längre, och längre – tills hacken inte längre räcker till, och den intensiva kaotiska vardag man aldrig trodde skulle ta slut med ens är oåterkalleligt förbi.

Vår Tripp Trapp var varianten i lackad bok. Annonsen sattes in. Någon kom och köpte den, en femhundring i handen. Vem var det? Jag minns inte. Tiden går. Men min solgula Myran-stol står kvar. Jag sitter i den nu och tänker att jag borde meddela mina närmaste att den efter mitt sista skrivpass nog bör monteras ner. Och läggas likt den där danska fällstolen vid mina fötter i min grav.

Ur Tidningen Vi #8 2023