”En tacksamhet så stor att jag nästan svimmar”
Stina Jofs

Stina Jofs

Senior Editor

”En tacksamhet så stor att jag nästan svimmar”

  • 15 nov 2023
  • 5 min

Lyssna på artikeln

Man kan ju undra hur man mår. Mina tre senaste rubriker i denna spalt lyder som följer: En härva är tiden, Med kvasten mot döden, Mot undergången… Dags att boka tid hos företagshälsovården? I-or, som den åsna han ändå är, framstår ju som den gladaste lax jämfört med mig … Men här kommer paradoxen, den mänskliga: Jag har inte mått bättre på länge! November ska jag hälsa med hoppsasteg i närmaste gyttjepöl och den rytande nordan möter jag med näsan vänd mot stormen. Jag har gjort budget, minsann. Tidiga mornar har jag legat och räknat. Pengar spelar roll – bara den omåttligt rike har råd att förneka det – men jag har inte låtit kronor och ören dominera kalkylen. Nä, efter mycket dividerande kan jag konstatera att jag på samtliga punkter i livet har det lysande. Jorå. Familj, vänner, trevliga arbetskamrater, bostad, mat, hälsa (så vitt man kan önska i min ålder) – allt på plus! Mina gamla föräldrar lever, även barnen, de älskade, fina bröder finns, en svägerska som en syster, vänner som mjuka kuddar i både glädje och sorg, barnbarnen som lystet griper tag i livet med en nyfikenhet som bara små har. Jag vill även räkna fantasi och förmåga till dagdrömmeri till intäktssidan. I min trädgård växer under rätt årstid äpplen, päron, körsbär, plommon, vinbär, krusbär, rabarber, där bor familjen rådjur och räven stryker förbi. Jag själv är en gren i ett ständigt växande träd … den insikten kom sent och är hisnande.

Förvalta den här vinstlotten

This too shall pass myntade de gamla suferna, fast på medeltidspersiska då. Visst, allt ­försvinner – lycka som olycka – men kunde jag stoppa tiden skulle jag göra det exat nu, vid datorn med Jacques Brels Vesoul i lurarna. En liten oro – eller snarare insikt – för att denna eufori ska försvinna gnager i mig. Det krävs sannerligen ett visst mått av mod för att våga hävda lycka under årets sämsta tid, 30 dygn av mörker.

Men vad är det här för krönika? Vilket skrävel, en proppmätt Karlsson på taket, bäst av alla? Kanske ändå dags att ringa företagshälsovården för vidare transport till någon låst avdelning? Vad vill hon, skribblaren, kanske du tänker? Inget annat än att försöka beskriva att jag äntligen, i just detta ögonblick nåtts av en omstörtande insikt. Sorger, stora som naturkatastrofer, har drabbat mig som alla andra men just nu lyser den berömda solen i Karlstad även över en ö alldeles utanför Stockholm. Och jag vänder ansiktet mot det bleka och korta novemberljuset, njuter, njuter. Men slutsatsen då, utöver mitt eget ointressanta navelskådande?

Jo, kan det hända mig kan det hända dig!

Låter jag lyckobegreppet omfatta mer än min lilla plätt framstår denna omständighet än mer orimlig. Jag är en av de rent ohemult förmögna. Enligt Röda Korset dör tre miljoner småbarn varje år till följd av brist på mat. Ungefär var tionde person i världen går hungrig. Jag är inte en av dem, inte heller någon som jag älskar. Insikten får mig att känna en tacksamhet så stor att jag nästan svimmar i novembergeggan. Nu återstår att tänka ut hur jag ska förvalta den här vinstlotten. Inte kan jag behålla all lycka för mig själv. Jag får ta månaden på mig att fundera. För november *too shall pass *…

Sedan får vi se.

Ur Tidningen Vi 2023 #11.

Fler utvalda artiklar