En vecka med Stig Lindberg

  • 18 okt 2021
  • 10 min

Stig Lindberg, 1955. // © Stig Lindberg

En vecka med Stig Lindberg
Stig Lindberg

Stig Lindberg, 1955. // © Stig Lindberg

Lyssna på artikeln

Den mångsidige och obegripligt flitige formgivaren Stig Lindberg (1916-82) är aktuell med en utställning på Millesgården. Våren 1968 skrev han en veckodagbok i Vi som vi här återpublicerar. Lindberg var vid den tiden huvudlärare vid Konstfack.

Ur Vi nr 22/1968

Söndag

Vilken infernalisk intuition ligger bakom VI:s begäran om en dagbok just denna vecka. En del dagar och veckor längtar man fram emot, men i sanningens namn, en del möter man med ohåga – som det hette i min barndoms nordliga bygder – en gruvsam olust alltså. Så finns det veckor som känns ödesbestämmande. Jag undrar om inte denna vecka blir en sådan.

Jag kliver in i den med stor tveksamhet. Sover dåligt, vaknar tidigt. Åker över till min verkstad på Gustavsberg tillsammans med Lasse (5) och jobbar. Det är många, många år sedan söndagen var en vilodag för mig. Jag älskar söndagar för då får jag så mycket gjort. Lasse sitter bredvid mig och modellerar hela förmiddagen. Så beslutar han sig. Han skall inte bli polis, han vill bli drejare. Skönt. Men jag då? Läser morgontidningen när jag kommer hem kl 12. Det är besvikelse i världen. De fattiga marscherar, studenterna i Berlin och Paris gör uppror, världensungdom demonstrerar, tjeckoslovakerna prövar nya vägar inom östgemenskapen, men nu rör ryssarna på sig. Rykten bara? Vad blir det av allt detta?

Och mitt lilla öde? Jag har blivit erbjuden en gästprofessur i keramisk industridesign i Ahamebad i Indien. Jag måste nog ha beslutat mig innan veckans slut. Det går att ordna så att jag bara tjänstgör fyra månader per år. Men jag måste lämna Konstfack och leva några månader i varmt och fuktigt klimat. Får ta Gunnel och Lasse med. Men orkar hjärtat med. Vi är ju inte helt överens, jag och hjärtat.

Åker in till Stockholm kl 2. Jobbar med Eje och eleverna på konstfackutställningen. Hemma 6 (jag har aldrig kunnat acceptera det där med 18). Äter och jobbar med ridån till Gustavsbergs teater hela kvällen. Avbryter ett tag för att höra Abba Eban intervjuas i TV. Tänk så man beundrat lilla Israels hjältemodiga kamp för sin existens, omringat och ständigt hotat av blodtörstiga, efterblivna, reaktionära arabiska diktaturstater. Är det hela ett exempel på politisk indoktrinering – inte minst effektivt odlad av Vi. Kärleken till Israel har jag kvar, men det är svårt att känna entusiasmen längre.

Tyg av Stig Lindberg,
Tyg, ”Pottery”, 1947. // © Stig Lindberg

Måndag

Vad har jag nu den här veckan? Genomgång av examensarbeten (exjobb), betyg, stipendier, elevutställning, ta ställning till vilka utländska hospitanter som skall få börja i höst, ugnarna som vi utvecklat tillsammans med Holger Blomskall vara klara tisdag natt senast, allt utställningsmaterial till min utställning av uteköket på Gröna Gården skall kompletteras, prissättas och packas i dag och skickas i morgon till Hälsingborg. Fotografier för den italienska tidningen Domus måste tas i dag. En rad nyheter till nästa veckas kollektionssammanträde skulle vara klara denna vecka. Hinner ej, saknar en eller två assistenter på denna sektor, annars sliter jag ihjäl mig. Dekorerna hinner jag nog, där har jag utmärkt hjälp nu. Och viktigast av allt, skall jag åka till Indien?

Himmel, vilken underbar vårmorgon. Tidigt uppe. Hinner med massor innan tio, men telefonväxeln på Gustavsberg klappar ihop, tar bilen till Konstfack och fortsätter. Går igenom de bästa förslagen till ny julljusstake åt Luma1969 och delar ut priser, sänder materialet till Luma Mjölby. Nu har dom bollen, Uppvaktas av Bilå-Cup i Halmstad om engångsserviser i plast för 1970. Elevjobb. Kanske. Jobbar på elevutställningen hela dagen.

Lugn hemma kväll. Jobbar ett tag på en plastförpackning för EVE. Tidigt i säng.

Tisdag

När jag slår upp dom ljusbruna på morgonen vet jag redan att i kväll blir ingen dagbok skriven. Jag stiger upp kvart i sju till årets antagligen djävligaste dag. Ringer Bredaryd. Plastbenen till uteköket i Hälsingborg försenade. Pressvisning fredag. Dom lovar jobba dag och natt. Det kanske går. Sundin och Forsman lovar att ha tre ugnar klara i kväll. Monteras i natt. Det kanske går. Bilderna till italienska Domus dåliga. Får göras om. Får dom plastade affischerna till Hälsingborg. Felgjorda. Måste göras om. Hinner vi?

Klarar av en massa på Gustavsberg och är inne på Konstfack kl 10.30.I kväll måste utställningen i stort vara klar, pressen kommer i morgon f m. I dag skall också betygen vara inskrivna. Det är lika. varje år. Jag tycker inte om betyg. Jag gjorde det inte som elev, och jag gör det inte som lärare. Ännu mindre förresten. En människa är ett komplex av förtjänster, begränsningar, av kunnande och okunnande, av mänskliga kvalitéer och brister. Det går inte att ringa in en människas insatser och innehåll i en siffra (mellan 1 och 6). Ingen är idealelev eller ideallärare. Och vi har alltför vaga värderingsnormer. Det går att räkna stavfelen i en uppsats men det väsentliga, det innehållsliga och förmågan till kongenialitet mellan form och innehåll, hur graderas det? Vad är revolutionär upproriskhet värd? Oförskämt egensinne? Känsla för tradition, oportunistisk fräckhet? Logisk klarhet?

Utställningen blir klar. Kl 2 på natten åker jag hem.

Fajansmålande Stig Lindberg, cirka 1940-tal.  // © Stig Lindberg
Fajansmålande Stig Lindberg, cirka 1940-tal. // © Stig Lindberg

Onsdag

Allt blev fint. Hela Konstfack-utställningen vital, engagerande. Sitter i huvudlärarekollegium hela em. Är hemma i Gustavsberg redan vid 6-tiden, packar bilen och beställer telefonväckning. Gunnel och jag bilar i morgon bitti kl 4 ner till Hälsingborg. Sover lugnt.

Torsdag

Vi kommer inte iväg förrän närmare fem. Kl 1 är vi i vår underbara gård i Domsten, äter och byter, och sedan jobbar jag hela kvällen med mitt utekök på Ulla Molins ”Gröna Gården”. Vi är tio formgivare och arktitekter som försöker ge en vision av hur ett sommarkök skall se ut.

Fredag

Pressvisning. Mitt förslag kanske inte så småcharmigt som de andras, men jag visar ju ett industriellt projekt, som för övrigt inte bara skall användas till utekök. På kvällen ligger Gunnel och jag och pratar om Indien. Skall vi resa?

Tyg av Stig Lindberg,
Tyg, ”Melodi”, 1947. // © Stig Lindberg

Lördag

Så är veckan snart slut; Så här borde det inte få vara ”mellan hägg och syren”. Världsbilden lika oklar. Min egen likaså. Skall· jag åka till Indien? Vädret svinkallt. Jag tar min fantastiske vän Nils Poppe med mig in till Hälsingborg och visar utställningen. Säljer min grill till honom. Träffar en masa folk. Eva von Zweigbergk har kommit ner från Huraöd. Hon berättar att det snöar inne i Skåne. Jag börjar slappna av. Vi äter lunch på nya Domusrestauranten. Friterade havsräkor, massor, för 3:50, otroligt gott, och billigt, och vilken ljuvlig serveringspersonal. Gunnel säger att hon skall sluta laga mat hemma. En god och rolig kväll hemma hos gamla vännerna Maja och Sven Staaf. Vi diskuterar formgivning, politik, recensenter, klickgrupperingar och allt mellan himmel och jord. Sitter vid flygeln en stund och spelar för första gången på hela denna hemska vecka. Så känns till slut allt rätt skönt. Men ska jag resa till Indien?

Fler utvalda artiklar