Enastående om irisk klagosång

  • 30 sep 2023
  • 4 min

Doireann Ní Ghríofa. // Foto: Bríd O'Donovan

Enastående om irisk klagosång
Peter Fröberg Idling

Doireann Ní Ghríofa. // Foto: Bríd O'Donovan

Lyssna på artikeln

Den irländska poeten och essäisten Doireann Ní Ghríofa har skrivit en roman som tar avstamp i klagosången Eibhlín Dubh Ní Chonaill komponerade efter att hennes make Art Ó Laoghaire hade dödats 1773. Resultatet är enastående.

Ett spöke i strupen
Roman
Författare: Doireann Ní Ghríofa
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Rámus förlag


Den 4 maj 1773 faller den karismatiske men eldfängde irländaren Art Ó Laoghaire offer för ett bakhåll. Mordet blir slutpunkten i konflikten mellan katoliken Ó Laoghaire och protestantiska makthavare på Irland (som i praktiken då styrs av London). Det är också inledningen på den klassiska Klagosång för Art Ó Laoghaire, som hans änka Eibhlín Dubh Ní Chonaill komponerade. Kvädet traderades muntligt tills det skrevs ner några decennier senare. Det anses i dag vara det främsta iriska verket av sin tid.

Den nutida irländska poeten Doireann Ní Ghríofa mötte den gamla klagosången första gången i skolundervisningen. I tonåren drabbades hon sedan av dess tragiska romantik. Tredje gången är som småbarnsförälder och då utvecklas läsningen till en besatthet, inte minst av upphovskvinnan vars liv skyms av historiens manliga skuggor.

I sin prisbelönta Ett spöke i strupen tecknar Ní Ghríofa denna besatthet – under kudden förvarar hon en suddig fotostatkopia av diktverket. Bokens första och sista mening är ”Detta är en kvinnlig text”. Och Ní Ghríofas text är oskiljaktig från hennes liv som mor, ”uttänkt medan jag vek någon annans kläder” – hon sjunger de oräkneliga småsysslornas lov, älskar hur spädbarnen tar henne i anspråk.

Att det är en poet som håller i pennan är tydligt från första sidan. Bildspråket är lika vackert som originellt.

Ett spöke i strupen är en särpräglad blandning av essä, autofiktion, litteraturhistoria och självbiografi, skimrande av lyrisk lyster. Men det som gör hennes bok så enastående är hur hon suddar ut gränserna mellan tiden och de levande och de döda och litteraturen och vardagslivet – de blir alla trådar i samma vackra väv som vecklar ut sig när man slår upp bokens pärmar.


Ur Vi:s septembernummer 2023.

Fler utvalda artiklar