Ensamheten släpper inte taget om Nora

Vad hände egentligen med Nils Holgersson när han fyllde 50? Och Kitty eller Nasse i Nalle Puh? Vi bad några skribenter fundera över hur livet blev för några fiktiva figurer efter att de lämnat rampljuset. Agnes Lidbeck skriver om Maria Gripes Agnes Cecilia och vi förstår att huvudpersonen Nora fortfarande känner sig ensam, nu som enhetschef på redovisningsbyrån.

Det är märkligtmed saker man tror man lyckats lägga bakom sig, men som kommer upp igen, gång på gång. Inte på något våldsamt sätt, utan bara som en doft som blir starkare och starkare tills man till slut inte förstår hur man någonsin inte känt den. Eller när en huvudvärk spänner som mest, och man glömmer hur det är att inte känna den.

För Nora har det alltid varit ensamheten, som kommer och går på det där viset. Ibland, i särskilt mörka stunder, undrar hon om hon blev ensam redan innan mamma och pappa dog. Om hon föddes ensam, vid sidan av.

Inte för att hon alltid är en dysterkvist, det ska ingen säga. I långa perioder kan hon lyckas lägga ensamheten åt sidan, eller förklä den till något annat. Som åren efter gymnasiet, då hon reste ut i världen, och lärde sig franska, och kunde sitta på sin särskilda bänk, i kanten av parken i Strasbourg, av alla tråkiga städer hade hon hamnat just där, och en skugga från fasaden mitt emot föll över bänken men värmen ändå räckte hela vägen in, och hon kunde känna… ingen särskild längtan, eller bitterhet, eller övergivenhet.

Kanske var det just rörelsen bort från allt hon vetat innan, som gjorde att hon inte var ensam då. Hon kunde köpa bröd och bryta i långsamma bitar. Hon kunde fylla kvällarna med att promenera runt i stan, och inga av de mörka hörnen var mörka hörn med särskild betydelse för henne själv. I breven hem, till Karin och Anders, beskrev hon ett liv som hon visste, redan när hon formulerade det, skulle göra dem lättade. I slutet av varje brev bad hon dem om att hälsa till Dag. Inget att se där, inget att våndas över, ingen lämnad utanför på ett anmärkningsvärt vis.

Senare, år senare, kom hennes egna barn. Just kom, kan hon känna ibland: plötsligt landade de i hennes liv, utan någon riktig… intention, från hennes egen sida. Hade hon tänkt igenom det mer noggrant, hade hon kanske förstått att barnen skulle sätta igång allt igen: rädslan för att de var så små och hjälplösa, rädslan att lämna dem på samma sätt som mamma och pappa lämnat henne.

Då hjälpte det knappt med Anders och Karins stora glädje: så naturliga de var med barnen, sådana naturliga morföräldrar, kanske ännu mer naturliga eftersom det inte såg ut att bli några barn för Dag. Istället var det som att deras uppenbara och naturliga värme, med Fias teckningar på deras kylskåp, Ossians höga stol ställd i garderoben i Noras gamla rum, färdig att lyftas fram till bordet, gjorde det ännu tydligare vad som varit fel på henne själv, alla år, brukade hon tänka. Här fanns ju tillgängligheten, samhörigheten. Hade den legat där hela tiden, och det var hon själv som inte förmådde sträcka ut handen och ta den?

Men även om det var svårare, och Johannes inte gick att säga något till, inte på allvar om det som låg längst in och skavde, höll Nora samman. På ytan hade ingen kunnat ana tankarna som fyllde henne, skräcken för varje knäpp i golvet, varje susande av eken utanför villafönstret: där mitt i kladdiga bananer och ringande telefoner, kunde allt vara ett tecken på att ensamheten var på väg att äta upp henne igen. Att klockan skulle gå baklänges, eller snarare, att hon skulle uppleva att klockan gick baklänges. Meddelanden? Hon ville inte ha meddelanden, hon ville ha det enkelt greppbara fysiska livet och ändå låg allt det hon visste, om sig själv och världen, alldeles vid kanten av synfältet.

Hon kallar det ensamheten, för att hon inte har andra ord för det. I samtal med terapeuten har hon kommit så långt att hon satt detta begripliga namn på det: under en period i mina tonår, slogs jag mycket med känslor av ensamhet. Det fick mig att, jag kom in i… under en tid upplevde jag att världen var laddad av betydelser och kommunikation från… från… från andra platser. Jag tror det var min längtan efter att känna mig både utvald och samhörig, som skapade den här laddningen för mig. Men jag mår bättre nu.

Hon mår bättre sedan så många år: hon har levt med rädslan för ensamheten men den har aldrig ätit sig lika djupt in igen som då. Slamret av vardagen kanske hjälper; på redovisningsbyrån sitter hon tillsammans med andra i ett öppet landskap, det suger och gurglar från deras liv, från den stora blanka kaffemaskinen, deras telefoner som plingar med meddelanden från förskolan, deras låga röster om sina nya cyklar och när hon blir chef för enheten, kommer flera mail än tidigare i hennes inkorg, hon kan följa i detalj, hur de planerar sina sommarsemestrar, hon godkänner allt, hon tycker om att tänka på hur de tar med sig sina kroppar ut från kontoret, till ärvda stugor. Ändå, trots att hon mår så mycket bättre, kan hon inte sitta på kontoret de där sommardagarna när allt blir tyst och stilla.

Hon kallar det ensamheten, och räds den. Hon står med läpparna pressade samman i sitt gamla rum, dagen då de dricker kaffe efter Karins begravning. Hon står stilla så länge att Fia, gänglig i svart, med telefonen i handen, kommer och lägger armen om henne.

Det är nog första gången hennes dotter är vuxen. Centimeter längre än hon själv, hennes hår doftar bananschampo, hennes naglar är svarta som klänningen, en röd blemma rider högt på hennes kindben och hon har täckt den, inte alls barnsligt klumpigt utan som en vuxen kompetent hand, med ett tunt lager smink som tar ner färgen och får henne att verka äldre.

Jag saknar också mormor säger Fia. Kom nu mamma, säger Fia, kom ut till oss andra.