Ester Duva är huvudperson i hans sista bok

36 år efter sin död får en besynnerlig och fattig gumma en grandios upprättelse. Samtidigt märker en författare att språket håller på att tas ifrån honom. Följ med till Lycksele.

En vecka innan jag ska ta tåget till Umeå för att träffa Kent Lundholm får jag ett mejl. I ämnesraden står det: ”Hysteri i Lycksele”.

I mejlet berättar Lundholm att det föredrag han den 1 september ska hålla i Lycksele medborgarhus har rönt rekordstort intresse. Biljetterna tog slut i ett nafs och de som blivit utan är desperata. Facebookgrupper startas, krav ställs på att han dubblerar sitt föredrag; räcker inte det måste han tredubbla det.

”Det går inte”, kvider Lundholm till svar.

Vad är då ämnet för ett föredrag som skapar ett sådant engagemang?

Det handlar om en sedan 36 år avliden kvinna som var lite ”eljest”, som man säger i Norrland. Ett original, en outsider, en särling som inte gjorde en fluga förnär och vars mest framträdande egenskap var en påtaglig långsamhet i såväl tal som rörelser.

Ester Nilsson (1896–1985) kallades ”Ester Duva” eller ”Allestädes närvarande” och var under många år en profil i Lycksele. Alla visste vem hon var och det finns otaliga historier och skrönor om henne. Dessa, plus en hel del egna påhitt, har Kent Lundholm sammanställt i romanen Älskade Ester som kom ut i somras och som har orsakat rena Ester-febern i Lycksele med omnejd.

– Möt övre Norrlands sjukaste författare, säger Kent Lundholm med ett snett flin när vi tråcklar in oss bilen för att åka till Lycksele och det så emotsedda föredraget.

Och så börjar han räkna upp sina diagnoser: diabetes, parkinson och en stroke. Därtill bipolär sjukdom typ 1, adhd och dyslexi. Han medicinerar 14 gånger om dagen.

– När jag fick parkinson-diagnosen 2019 insåg jag att jag bara skulle kunna skriva en bok till. En av flera följder av sjukdomen är ju att språket tas ifrån en. Det är inte bara det att hjärnan blir trög och fingrarna inte lyder vid tangentbordet; kroppsspråket försvinner och ansiktets mimik stelnar gradvis. Till sist kommer jag att stå där som en runsten!

En sista bok alltså. Vad skulle den handla om?

– Det var min särbo som sa de förlösande orden: ”Ska du inte äntligen skriva om Ester?” Där föll allt på plats. Och så kom pandemin, och jag – som verkligen tillhör alla riskgrupper – fick isolera mig totalt och skriva i fred. I vanliga fall tar det mig ungefär tre år att skriva en roman – Älskade Ester tog mig bara ett.

När vi kommer fram till Lycksele står oppositionsrådet Lilly Bäcklund (S) vid kyrkogården och väntar på oss. Hon har lovat att visa oss Esters grav, som är oansenlig och inte helt lätt att hitta.

Lilly Bäcklund vill även släppa en nyhet:

– Idag på morgonen har jag lämnat in en motion till kommunfullmäktige där jag föreslår att Lycksele kommun ska hedra Ester Duva genom att resa en staty över henne och även gärna döpa en gata efter henne.

Vi talar en stund om statyers signaleffekt, saken har ju diskuterats flitigt på sistone, inte minst i samband med Black lives matter-rörelsens framväxt.

Vad skulle en staty över Ester signalera?

– Den skulle påminna om ett väldigt speciellt människoöde, men även om människovärdet, som ju ska vara okränkbart och lika för alla.

Får du som du vill, tror du? Blir det någon staty?

– Ärligt talat så vet jag inte hur motargumenten skulle se ut.

Vad majoriteten av Lyckseleborna tycker, tror jag inte vi behöver sväva i tvivel om. Kent Lundholms bok kom ut den 1 juni och sålde snabbt slut (den är nu inne på tredje tryckningen), och redan den 10 juni hade några driftiga personer ordnat en ”Ester-dag” i stan. Kent var förstås där och signerade böcker.

– Jag har aldrig varit med om maken till gensvar. Det här är en glömd historia som fått liv igen. Folk tackar mig för att jag ”gett dem Ester tillbaka”.

Tidsmässigt sammanfaller Älskade Ester med Sveriges remarkabla resa – från att ha varit ett utfattigt, nersupet land varifrån folk emigrerade i massor, till att bli ett av världens mest välmående samhällen och som peakade ungefär vid tiden för Esters död.

Esters föräldrar Kristina och Gustav föds båda 1851. Att deras liv ska levas i fattigdom är skrivet i sten; något annat än att de ska bli piga och dräng finns inte. Båda är analfabeter och förblir så livet ut. De möts sent i livet och Kristina är 45 år när hon föder parets enda barn, som döps till Ester.

Efter några år får Gustav möjlighet att arrendera ett småbruk som ligger helt isolerat, tre mil från Lycksele. Det finns inte ens en väg till gården. Marken är hopplöst stenig och svårbrukad, och den lilla familjen har under goda år precis så att de klarar sig. Dåliga år är det fråga om ren och rå svält.

Redan tidigt märker föräldrarna att allt inte är som det ska med dottern. Hon är sen med både talet och det motoriska, är inbunden och ryggar till vid beröring och höga ljud.

– Under arbetet med boken talade jag med flera experter i neuropsykiatri, säger Kent Lundholm. Jag beskrev Ester för dem, och samtliga sa att Ester sannolikt led av någon form av autism.

Esters problem väcker, framför allt hos fadern, en stark instinkt att skydda henne. Han vet vad ­samhället gör med dem som är eljest och hans stora skräck är att dottern ska hamna på ”idiotskola”.

Han lyckas förhindra det, men någon vanlig skolgång att tala om blir det inte heller. Familjen Nilsson går länge under samhällets radar, och Ester är tolv år när myndigheterna får veta att det bor ett barn i ett torp mitt i skogen, en flicka som inte går i skolan, trots skolplikt. Det upptäcks också att hon är sen i utvecklingen men att hon ändå på egen hand lärt sig läsa och skriva vid tio års ålder.

Skolgång utlovas nu, men hon glöms bort. Några få veckors undervisning i två omgångar blir det, men mest hårt arbete hemmavid. Ester får ta allt större ansvar i takt med att föräldrarna blir äldre.

Så kommer det sig att Ester Nilsson framlever sina första tre decennier isolerad på ett torp i väglöst land, i symbios med två alltmer skröpliga föräldrar.

Att kalla Lycksele för metropol är kanske att ta i, men för Ester är det förstås en stor sak när det 1929 blir klart att familjen ska få flytta till ett ålderdomshem i stan. Ja, Ester också, trots sin ringa ålder. Att hon ska klara sig på egen hand är det ingen som tror. Själv trivs hon utmärkt på ålderdomshemmet, och på sådana blir hon kvar resten av sitt liv – i 56 år.

Lyckseleborna börjar snart lägga märke till den tunna, krumma kvinnan som liksom hasar sig fram, hon verkar inte kunna lyfta på fötterna. Skorna är dessutom flera nummer för stora. Oftast är hon tyst; när hon väl säger något är talet släpigt och otydligt.

Smeknamnet ”Duva”, var kommer det ifrån?

– Det kan låta gulligt, men från början var det ”Ester Duven”, säger Kent. Ett förskräckligt öknamn; ”duven” betyder ju ”dåsig, slö, slapp, vissen”.

Ester bevistade omkring tretusen jordfästningar.

Hur var det då med hennes andra epitet: ”Allestädes närvarande”?

Om Ester bara hade varit en vanlig tystlåten gumma hade nog inte många kommit ihåg henne. Men hon hade vissa egenheter som gjorde att hon stack ut. Till exempel var hon mycket förtjust i sötsaker, något hon sällan hade råd att köpa själv. Men när hon insåg att det oftast serverades gratis kaffe och tårta på begravningarnas minnesstunder, då började hon gå på begravningar.

Alla begravningar.

– Någon har räknat ut att Ester bevistade omkring tretusen jordfästningar med efterföljande gratisfika, säger Kent Lundholm.

Sak samma med bröllop; där serveras det väl också tårta? I så fall var Ester där, oavsett om hon var bekant med brudparet eller inte.

– Ett tag utvecklades det något slags lokal skrock som gjorde gällande att Esters närvaro på ett bröllop var en garant för ett lyckligt äktenskap. Det ska finnas massor av bilder där hon poserar med brudpar, men när jag under arbetet med boken frågade efter bilderna var det ingen som ville visa dem. Det är kanske lite genant i dag, tror Kent.

Ester odlade även andra intressen, utöver söta bakverk. I några år var hon åhörare vid samtliga ­rättegångar i stan. När det var uppmärksammade mål som drog mycket publik tejpade vakten Grubbström fast en handskriven lapp på en av ­åhörarstolarna i mitten: ”Ester Duvas plats”. Hon blev till slut personlig vän med häradshövdingen, bygdens högsta juridiska potentat, och när denne ordnade middag för ”fint fôlk”, då dukades det även för Ester.

När intresset för brott och straff falnade blev hon i stället fotbollslaget Lycksele IF:s största supporter. Ester gick på alla hemmamatcher under några år och var särskilt förtjust i mittfältaren Rune Ångström, som hon tyckte var stilig och välkammad.

Faiblessen för fotboll tvärdog när Lycksele förlorade med 8-0 mot Gais i kvalet till Allsvenskan 1956.

– Hon tyckte även om att gå på teater och bio, berättar Kent Lundholm. Men hon stod aldrig i kö och hon betalade aldrig inträde. Hon gick bara rakt in, förbi kassan, och satte sig. Och hon fick hållas; hon skapade sig helt egna regler.

Flitig gudstjänstbesökare var hon också – hon blev god vän med, och överlevde, fyra kyrkoherdar.

Men till sist tog åren ut sin rätt. Ester orkade inte längre gå kilometern ner till stan och delta i olika tilldragelser. Hon blev sittande på hemmet, de sista åren var hon nog ganska ensam, tror Kent.

– Till begravningen kom bara ett 15-tal personer, mest personal från hemmet, säger han. Men jag tror att det beror på att det stod ”Ester Nilsson” i dödsannonsen. Hade det stått ”Ester Duva” tror jag betydligt många fler hade dykt upp.

Hon hade bott 56 år i Lycksele och aldrig varit utanför stadsgränsen. Hon hade aldrig haft ett betalt arbete, aldrig någon kärlekspartner.

En enda gång träffades Kent Lundholm och Ester Nilsson.

– Jag var 15 år och stod utanför Domus och hängde när hon knackade mig på axeln, räckte fram en sedel och sa på sitt långsamma sätt: ”Kan du köp’ två liter mjölk åt mä?” Affären var stor och nyöppnad och hon vågade sig nog inte in, gissar Kent.

– Jag köpte mjölken, la växeln i hennes handväska och så hasade hon iväg. Det var allt.

Men det finns en annan episod som kom att bli långt mer avgörande, och som måhända rymmer en del av förklaringen till att Kent har skrivit sin bok.

– Jag blev en tid senare vittne till hur några tonårsgrabbar på ett mycket grymt och utstuderat sätt trakasserade Ester. Men jag vågade inte ingripa. I alla år har jag haft dåligt samvete för min feghet, säger han.

Känslan av att ha svikit tog sig uttryck i att 15-årige Kent skapade en ”Ester-pärm” där han samlade historier och rykten om den märkliga kvinnan.

– Jag hade stor nytta av Ester-pärmen när jag nu, nästan 50 år senare, satte mig att skriva boken. Pärmen gjordes på 70-talet och då levde ju människor som hade minnen av Ester från väldigt lång tid tillbaka och som jag pratade med då.

Men det fanns ändå stora luckor som behövde fyllas om det skulle bli någon roman. Hjälp kom från oväntat håll.

– Västerbottens-Kuriren gjorde en rätt deppig intervju med mig på temat ”Författaren som tappar sitt språk”. I slutet av artikeln säger jag att jag ska skriva en bok till. ”Om vad?” frågar reportern. Jag hade inte tänkt avslöja ämnet redan då, men jag försade mig och sa: ”Ester Duva”.

Samma dag som tidningen kom ut började det ringa hemma hos Kent Lundholm. Det var Lyckselebor som ville berätta om Ester.

– Inom några veckor hade jag fått över tvåhundra mejl och handskrivna brev med Ester-historier. Jag hade förlöst Lyckseles kollektiva minne!

Varför är det just du som har skrivit den här boken?

– Jag är uppvuxen i en liten by, tre mil utanför Lycksele. Där fanns flera personer som ansågs eljest, men de tolererades och accepterades som de var. Och redan som barn var jag fascinerad av dem. Dessutom finns i min släkt en lång tradition av muntligt berättande, ett slags förhållningssätt som jag kunde använda mig av under arbetet.

Kent är noga med att påpeka att boken är en roman, en blandning av fakta och fiktion.

– Om jag hade skrivit en strikt biografi, med verifierbara fakta, då hade det på sin höjd blivit en tunn broschyr.

Så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar.

Det finns en historia – sann eller inte – som handlar om när kyrkoherden mötte Ester på kyrkogården, där hon hasade omkring och mumlade för sig själv. Prästen undrade vad hon hade för sig, och då svarade Ester att hon lärde sig födelse- och dödsdatum på gravstenarna utantill. Hon kunde redan ett femtiotal (hennes sifferminne var omvittnat).

”Men varför gör Ester det?”, undrade kyrkoherden.

”Jo”, sa Ester, ”så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar.”

Jag tror att den meningen har varit ett slags portalparagraf för Kent Lundholm när han kämpat med sin sannolikt sista bok. Och nu, när Lycksele åter minns Ester, finns hon sannerligen kvar, staty eller inte.

Jag tillbringar en hel dag med Kent, som jag aldrig träffat förut. Han har en kul, kvick och lärd jargong. De galghumoristiska skämten om hans egen, svåra belägenhet är många.

Det är bara en gång jag ser honom tappa masken. Det är när han tänder ett ljus på Ester Nilssons grav.

Då rullar det stora vemodet in.