36 år efter sin död får en besynnerlig och fattig gumma en grandios upprättelse. Samtidigt märker en författare att språket håller på att tas ifrån honom. Följ med till Lycksele.

En vecka innan jag ska ta tåget till Umeå för att träffa Kent Lundholm får jag ett mejl. I ämnesraden står det: ”Hysteri i Lycksele”.

I mejlet berättar Lundholm att det föredrag han den 1 september ska hålla i Lycksele medborgarhus har rönt rekordstort intresse. Biljetterna tog slut i ett nafs och de som blivit utan är desperata. Facebookgrupper startas, krav ställs på att han dubblerar sitt föredrag; räcker inte det måste han tredubbla det.

”Det går inte”, kvider Lundholm till svar.

Vad är då ämnet för ett föredrag som skapar ett sådant engagemang?

Det handlar om en sedan 36 år avliden kvinna som var lite ”eljest”, som man säger i Norrland. Ett original, en outsider, en särling som inte gjorde en fluga förnär och vars mest framträdande egenskap var en påtaglig långsamhet i såväl tal som rörelser.