Helena von Zweigbergk: Går det att shoppa hållbart?

Hur ska man leva för att naturresurserna ska räcka? Som på 70-talet när shoppingen inte var ett fritidsintresse, menar Helena von Zweigbergk, som beskriver hur vi numera handlar på lördagen för att rensa ut saker på söndagen.

Det finns en detalj i senaste säsongen av Sommar i P1 som inte går att släppa. Som följt mig ända sedan jag hörde det.

Det är när Carl Bildt beskriver åren från 1989 och ungefär 20 år framåt som en av de mest lyckosamma perioderna i världshistorien. Bildt räknar upp exempel: Hans Rosling föreläste om hur allt blev bättre. Antalet demokratier blev fler, barnadödligheten i världen hade sjunkit med hälften, inga större krig, ekonomierna växte när handeln i världen ökade.

Och det är då detaljen kommer, som är remarkabel; en tredjedel av allt som producerats under mänsklighetens historia, producerades då.

Det är en svindlade uppgift. Ett exempel på strålande tider, enligt Bildt. Så kan man se det. Men också på ett annat sätt.

Produktionen av saker och kläder ökade alltså rekordartat i början av 90-talet. Flygresorna till utlandet fördubblades i Sverige. I en av världshistoriens bästa tider började vi alltså bete oss på ett sätt som varit förödande för vårt jordklot. Och så har det fortsatt. Enligt organisationen Global Footprint Network gjorde mänskligheten sig av med 2024 års budget av naturresurser rekordtidigt. Redan i augusti hade världen levt upp naturresurserna, som om vi hade 1,7 jordklot. Sveriges konsumtion av textilier har ökat med 40 procent sedan år 2000, och alltmer slängs.

Här i Sverige agerar vi som om vi hade fyra jordklot. Vi tillhör de rikare länderna som konsumerar och reser mest. Man kan till exempel påminna sig om att tre fjärdedelar av jordens befolkning inte flyger alls.

Det kan kännas tröstlöst. Hur ska man leva för att det ska gå ihop?

Som på 70-talet, sägs det. Då levde vi som om vi hade det enda jordklot vi faktiskt har.

Och hur var det då?

Jag minns när jag, född 1959, i sena tonåren såg en reklamfilm för bankomater. Det där är ingenting för mig, vet jag att jag tänkte. Jag tog ut mina 50 kronor på banken då och då, medveten om min oförmåga att hålla i pengarna. Jag hade just flyttat hemifrån och var mån om att hålla reda på finanserna. Om jag hade haft ett bankomatkort, visste jag med mig att frestelserna skulle bli för stora i svaga ögonblick. Bara att hämta ut pengar, sådär. Då skulle man agera på impuls, inte tänka efter.

I takt med att konsumtionen ökat så lavinartat, gör också skulderna hos Kronofogden det

När jag växte upp var avbetalning något man såg på med stor misstänksamhet. Det var dyrare i slutändan och hade överhuvudtaget ett sorgligt skimmer över sig. Glad en kort stund, sedan ett långt, tråkigt och kostsamt efterspel. Man skulle istället spara till saker. Lägga undan vad man kunde avvara och sedan köpa.

Nu är det så, att i takt med att konsumtionen ökat så lavinartat, gör också skulderna hos Kronofogden det. Under 2024 var ökningen 17 procent. Vi svenskar är idag återbetalningsskyldiga 119 miljarder.

Shopping var under 70-talet inte en fritidssyssla. Man släntrade inte runt och hoppades hitta något man ville köpa. Handlandet var mer ändamålsenligt. Man gick ut för att köpa ett par jeans. Eller en höstkappa. Ett nytt tennisracket. Det var inte på samma sätt kickarna man var ute efter, utan något speciellt man behövde och ville ha.

Samtidigt var det nu slit-och-slängsamhället började utvecklas alltmer. Från början var det en revolt mot vår stora respekt för ägodelar. Serviser och annat skulle gå i generationer, man hade finrum med saker som knappt fick petas på, även om man bodde trångt. Sakerna skulle tas om hand, det skulle strykas och fixas och dammas och manglas.

Begreppet ”köp, slit och släng” myntades i en debattartikel av inredningsarkitekten Lena Larsson 1960. Livet skulle vara enkelt, man skulle ersätta det gamla med lättskötta plastmaterial, hemmet var en plats att känna sig fri i. För att plastindustrin skulle växa under 50- och 60-talen, var man tvungen att skaffa fler användningsområden. Och det var då engångsplasten i förpackningar gjorde sitt intåg. Plast är ju egentligen ett väldigt hållbart material, tål det mesta, men var billig att tillverka och gjordes om till något att slösa med och slänga.

På 70-talet kan man ändå lite svepande påstå, att det var köpa och slita och sedan slänga, inte som det blev så småningom, köpa – och sedan slänga. Året 1974 börsnoterades Hennes & Mauritz på Stockholmsbörsen och det blev början på det som idag kallas fast fashion, och som fått oss att slänga billiga kläder som vi tröttnat på eller blivit omoderna. Och det kan gå fort.

Matvanorna var på ett annat sätt. Idag äter vi i runda siffror dubbelt så mycket ost och kött som vi gjorde då. Maten på 70-talet var enklare, betydligt färre varor hade flugits in från andra sidan jordklotet.

Det var dyrt att flyga. Något som man unnade sig högst en eller två gånger om året, förutsatt att man var välbeställd. Chartertrafiken tog dock fart nu, 1978 reste en miljon svenskar på chartersemester.

Interrailkortet kom 1972 och blev snabbt ett populärt sätt främst för ungdomar att se sig omkring i Europa. Det höll i sig och 1991 slog tågluffandet rekord med 71 000 sålda interrailkort. Sedan kom lågprisflyget och läget förändrades.

Som läget nu ser ut klagar vi över att vi har för många grejer att hålla reda på. Vi shoppar och shoppar, och vi rensar och rensar ut. Det har blivit ett bulimiskt tillstånd, shoppa på lördagen och rensa ut saker på söndagen. Med shoppingen som ett av våra absolut största fritidsintressen är hanteringen av saker det som följer med. Gå till utlämningsställen för att hämta ut eller returnera. Rensa och kasta. Skaffa nytt.

Det finns ett sorts slentriangnällande kring sakerna. Vad ska man köpa, hen har ju redan allting? Vi får inte plats med mer. I så fall måste vi göra oss av med annat. Vi får hyra ett förråd.

Vi konsumerar upp planetens resurser för grejer vi föraktar eller vill göra oss av med. Att befria sig från saker, rensa i röran, har blivit en ofta uttalad längtan. Det går förstås inte att vrida tillbaka tiden. Men man önskar att unga människor kunde inspireras av att det gick att leva då. Det gick att leva på ett annat sätt. Det går förstås nu också.

Läs mer:

Helena von Zweigbergk om Donald Trump och skamlösheten

110 dagar med Greta Thunberg: ”Kampen har bara börjat”