Familjen Lagercrantz och det stora sveket: ”Du har spelat rysk roulett med mitt liv”

En dag dimper ett tjockt kuvert ner i David Lagercrantz brevlåda. Det är ett efterlämnat manuskript av hans far, författaren Olof, som bär titeln: ”Boken om smärtan”. Det handlar om hans svek mot Davids mamma Martina.

Det här är ett utdrag ur David Lagercrantz färska självbiografiska Intränglingen (Storytel).

Det fanns en orsak till att min bror skickade mig manuskriptet. På sätt och vis hade det startat med Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, som kom ut 2018. I boken skildras Olofs kärlekshistoria med Alex mormor, Karin Stolpe.

Själv tyckte jag mycket om romanen, och jag tänkte att den inte borde såra Martina överdrivet. Olof och Martina förlovade och gifte sig hösten 1939 när kriget bröt ut. Det var en blixtförälskelse, och det var sju år efter att Olof träffat Karin Stolpe på Sigtunastiftelsen.

Martina var utan tvivel Olofs stora kärlek. Karin var en ungdomsromans, en av många. Men det var inte så det beskrevs. Romansen mellan Olof och Karin skildrades som något på liv och död, och Olof blev för en yngre generation känd som han som älskade Karin Stolpe. Jag borde ha fattat att det gjorde Martina illa. Men det dröjde innan jag förstod det på allvar, och kanske berodde det på att Martina, som alltid, skonade mig från sina egna bekymmer. Hon höll upp fasaden. Men i längden kunde hon inte tiga. Vi var alltför nära. Hon låg på Stockholms sjukhem, och jag kom upp till henne med en trave böcker. Hon läste som ingen annan, men den här dagen klagade hon över att det blivit svårare. Bokstäverna hoppade, sa hon. Jag lovade skämtsamt att hålla dem stilla åt henne, och kanske nämnde jag Alex Schulman.

”Den boken var en styggelse”, sa hon.

Jag ryckte skuldfylld till, jag hade hjälpt Alex med material. Ett helt kapitel handlade dessutom om mig, jag kände mig ögonblickligen medskyldig.

”Jag är ledsen, mamma. Jag tänkte att det var långt före din tid.”

”Det gjorde ont”, sa hon.

Martina hade då bara ett halvt år kvar att leva. Hon hade fötts när Sverige införde kvinnlig rösträtt och var nu nittioåtta år gammal. Hon hade haft ett rikt liv och ett fantastiskt äktenskap på många sätt, och hon var oftast på gott humör, även mot slutet, det måste jag säga mitt i allt. Men hon hade fruktans­värt ont i höften, och hon kunde inte gå längre. Hennes höftkula satt löst, och när smärtorna var som värst såg hon allt i mörka färger, och det är det jag tänker på när jag nu sitter och skriver den här texten. Jag kan nästan känna hennes ilska.

Boken var en styggelse.

Orden stannade i mig, och jag kommer inte att glömma när jag och min fru Anne, efter Martinas död, gick på premiären av filmatiseringen av boken. Romansen mellan Karin Stolpe och Olof skildras där som ännu mer passionerad – som en Romeo och Julia, en svensk Titanic. Så stor var deras kärlek i filmen att regissören lagt en svart faktaruta allra sist där det stod att Karin och Olof dog inte långt efter varandra, som om de hörde samman också i döden.

Jag drämde handen i stolskarmen när jag såg det och slängde en blick på Anne. Hon var tårögd hon också, och kände samma sak: Faktarutan var ett jävla övergrepp mot Martina, och vi tröstade oss med att hon inte behövde se den. Det hade slitit hjärtat ur kroppen på henne.

Martina levde för Olof, från de där krigsdagarna 1939 då de gifte sig till sommaren 2002, när Olof låg och dog hemma i Drottningholm med Martina som hans sköterska dygnets alla timmar.

Olof å sin sida hade sitt arbete. En gång frågade Martina honom: Vad är viktigast Olof – familjen eller skrivandet? Han var tyst länge och svarade sedan: Arbetet. Det sårade henne djupt, och hon återkom ofta till det, men i dag tvivlar jag på hans ord. Jag tror Martina var allt också för Olof, i alla fall när han höll på att mista henne sommaren och hösten 1987. Det framgår med en sådan hjärtskärande tydlighet i Boken om smärtan, som jag nu håller i min hand.

När han tror sig ha förlorat henne, längtar han desperat tillbaka. Han skriver:

Om jag kunde se hennes ögon bara något likna vad de var, om hon kunde le mot mig som hon alltid gjort, och ta emot mig i sin famn utan att plågsamma tankar bränner henne så skulle jag inte begära något mer av livet.

Martina och Olof befinner sig på Härligö, i Bagarstugan vid det runda bordet i köket. Båthuset syns därnere utanför fönstret och den gamla stenkällaren som håller på att rasa samman. Det är en vacker sommardag. Olof har på morgonen försökt skämta bort krisen för sig själv, och skrivit en rimmad dikt:

Ej någon älskande gav en sådan pina,
som Olof gav sin Martina.

Men nu i köket brister allt. Röda flammor slår upp på Martinas hals. Finlandssvenskan återvänder, och hon skriker och fäktar, och talar med ett sådant vilt raseri att det är omöjligt att hänga med. Hon slänger porslin och välter stolar och är så briljant i sin ilska att Olof en sekund ser det utifrån. Om det inte vore jag som stod i centrum för en sådan eld, skulle jag betrakta mig själv som utvald och gynnad som får bevittna ett sådant skådespel, skriver han. Men tanken varar inte länge. Det är ingen teater, det är en fruktansvärd verklighet och till slut står han inte ut.

”Vad vill du att jag ska göra?” säger han.

”Berätta om alla kvinnor du har varit med”, skriker Martina och då tvekar han, och vem kan klandra honom. Det är det avgörande ögonblicket, epicentrumet i hela katastrofen, och vad är rätt att göra? Ljuga, säga att det inte är så många kvinnor ändå, och skona henne? Eller berätta sanningen? Det senare är förstås det som moralen föreskriver. Lögnen förgiftar.

Men om sanningen bara gör illa, och förvärrar allt? Tona ner det, säger en röst i honom. Säg bara som det är: Du är mitt liv, Martina, jag älskar dig. Allt annat är oviktigt. Men han tänker inte klart. Sonen, intränglingen, och anklagelserna som följt i hans spår, har satt förnuftet ur spel, och han spottar bara ur sig det. Han räknar upp dem alla: gemensamma väninnor, akademiker, författarinnor, grannar, alla möjliga, långt fler än han själv ens anat, och därmed öppnar han helvetets portar.

”Du har spelat rysk roulett med mitt liv”, skriker Martina.

”Rysk roulett!”

Martinas ord om Bränn alla mina brev stannade kvar i mig, och jag övergav mina gamla planer på att skriva en bok om Olof. Det var snarare Martina som intresserade mig. Ej någon älskande gav en sådan pina, som Olof gav sin Martina.

Jag tror Richard, min bror, anade min kursändring, och att det delvis var därför han skickade mig Boken om smärtan. Men jag tvivlar på att han anade att jag skulle skriva om dramat. Det gjorde inte jag heller. Jag såg det snarare som uteslutet. Det vore dårskap att ge sig på ett sådant känsligt material, det vore att riva i det största såret. Men jag blev ohjälpligt fascinerad, inte bara för att texten kretsade runt Martina. Mitt eget liv kom tillbaka. 1987 var året då jag blev journalist.

Efter mitt avslöjande om den korrupta kontaktmannen i Sundsvall kom flera nyheter min väg, och jag fick kontakt med Pelle Svensson i Njurunda. Jag skulle kunna skriva en hel bok om Pelle Svensson. Pelle var en gammal världsmästare i brottning som läste in juristexamen på mindre än tre år, och blev stjärnadvokat. Jag hade aldrig sett en sådan energi. Han kavlade upp sina skjortärmar och lutade sin jättelika kropp över förundersökningar och utredningar och läste med brinnande ögon, dagar och nätter.

Det fanns något rättshaveristiskt över honom, som om han befann sig i ett ständigt krig mot domstolarna. Men han hittade alltid inkonsekvenser och tveksamheter i sina utredningar, och det förvånade mig inte att den tidens värsta brottslingar sökte sig till honom. Han var en besatt personlighet som aldrig slutade arbeta, och han gav mig massor av nyheter. Jag gav honom å andra sidan massor med publicitet. Vi hade nytta av varandra, och om jag nyss varit upptagen av känslan av att vara värdelös, blev jag nu upptagen av mina framgångar. Jag jobbade ständigt och fortsatte faxa mina artiklar till Olof och Martina. Jag blev otålig om de inte genast gav mig översvallande beröm, och det är lite genant förstås. Artiklarna var inte precis mästerstycken, och i dag vet jag att de skickades mitt i den djupaste krisen. Olofs anteckningar i Boken om smärtan är inte alltid daterade. Men den 29 september 1987 skriver han:

För varje dag skärps läget. Martinas vrede växer och jag krymper samman. I natt slog hon mig.

Sedan Olof berättat om alla sina kvinnor – speciellt om en trettio år yngre kvinna som han upprätthöll förbindelsen med i många år – förlorar Martina fotfästet. Hon sover inte. Rösten spricker och hennes rörelser blir hetsiga och nervösa. Hon bränner sig när hon tar ut mat från ugnen, men hon bryr sig inte. Underarmarna har sårskorpor och hennes ögon glöder, hela hon glöder. Allt ligger i ruiner, skriver Olof. Allt är förstört. Men det värsta är inte utbrotten utan fördömelsen i hennes blick, säger han, föraktet.

Martina är rasande och kränkt, mitt liv är befläckat.

Han, som levt i ljuset av hennes kärlek, är nu en bortstött, och han drömmer om hur det var alldeles nyss. Han minns ett leende hon gav honom för inte länge sedan i Washington. Det leendet var fullt av triumf, skriver han, och glädje. Det sa: Vi hör samman och vi har det bra. Vi har skapat något vackert, och han log tillbaka och tänkte: Du och jag, Martina. Du och jag. Men nu… Vad har jag gjort? skriver han: Vi var lyckliga och så förintade jag allt. Fasa, fasa.

Han fantiserar om att få se det där leendet igen, eller nej, han sträcker sig inte så långt. Leendet i Washington kommer aldrig tillbaka, förstår han, men en skärva av det kanske, ett litet eko – eller egentligen behöver han mindre än det. Bara ett ögonblick av normalitet skulle räcka. Han tänker att han frågar om smöret, saltet, potatismoset, och hon räcker det till honom med en min som inte är anklagande, som bara är vardaglig, så som det var förr. Det skulle räcka för att få en stund av nåd.

Det som nyss var ingenting blir nu plötsligt allt, och han söker i det lilla, i det minsta – i en kommentar om vädret, i en fråga om middagen – efter tecken på att han håller på att bli förlåten.

Men han ser inget sådant. Martina är rasande och kränkt, mitt liv är befläckat, skriver han. Han är en utstött, en främling för sig själv och för den människa han älskat mest av alla. Hans enda goda stund, skriver han, är när den ohyggliga natten tar slut och den ohyggliga dagen inte börjat än och han sätter sig vid datorn i gryningen och skriver raderna jag långt senare läser. Men snart vaknar Martina och då börjar det igen: ilskan, hettan, hela vansinnet, hans skam, hans ensamhet, hans bottenlösa skuld.

Det är svårt att inte bli tokig på honom. Han gnäller och tjatar, han är teatral och självömkande, och han gör sig till martyr när det är han som svikit och skapat hela katastrofen. Men han medger – i alla fall på ett ställe – att Martina plågas mer. Hennes lidande är större, skriver han, hennes straff är hårdare, och hon är utan skuld. Hon är ängeln i dödsriket, och hennes blod kokar. Hon är en mästare i smärta, drar han till med, en vulkan ingen kan släcka, en lågande vrede, en människa sårad i det innersta, i det allra heligaste, skriver han och gör ett försök att förklara hennes smärta: Vi delade faktiskt allt, skriver han, allt. Jag skrev mina böcker för henne och det fanns inte en sida där hon inte var med. Inte ett ögonblick heller egentligen, tänker han. De hade varit ett, sammantvinnade, och hon hade levt för honom, satt hans intressen före sina egna. Men nu har hon förlorat det som varit hennes liv och då återstår bara tomrum och smärta.

Den högsta lycka vore att hon tog mig till sig, befallde över mig, bad mig om vilka uppoffringar som helst, skriver han.

Men tänk, undrar han – om allt är försent redan. Om han gjort henne ohjälpligt illa. Tänk om Martina aldrig kan sova mer, att hon i det skick hon nu är kanske kommer till skada för en bil eller på annat sätt. Om hon dog skulle jag störta samman. Jag tänker mig att allt är förstört.

Allt ligger i ruiner, upprepar han. Allt är krossat, och mitt i allt ska han träffa mannen som ska vara hans son. Olof inser, hoppas jag, att mannen är oskyldig han med. Ingen rår för att han fötts, och alla har rätt till sitt ursprung. Men ändå … det är svårt att se det så. Det är svårt att inte hata mannen i hemlighet. Han har dykt upp och raserat Olofs hela liv och fått honom att bekänna alla sina kvinnoaffärer, sitt liv som erotoman, som han kallar det.

Mötet skjuts upp. Olof hittar svepskäl, han ska resa, han har mycket annat, det är det ena och det andra, och han tänker på henne, pianolärarinnan, som han körde i väg på Vespan. Då bedyrade han att inget hade hänt, ingenting, ”Martina, var inte fånig.”

Det går inte att hävda nu, inte med sonen som knackar på dörren. Men det var aldrig mycket, säger han. Han och pianolärarinnan var med varandra bara en eller två gånger, inte mer, intygar han. Det var allt, hon betydde ingenting. Ingen av kvinnorna betydde något. De var bara förströelse och erotik, hans sätt att leva som satt i sedan ungdomen, sedan Karin Stolpe och alla andra. Men jag tänker – och det gör jag hela tiden – att Olof vet att Martina kommer att läsa hans rader. Hon läser allt han skriver, och kanske är hela boken riktad till henne, det är hans botgörelse, hans hopp om att skriva sig fri. Men klockan tickar.

En ny person är på väg in i familjen, och Olof har redan, långt före mötet, tagit på sig faderskapet. Han är förlorad, skriver han, och nu blir han rädd också, rädd för skammen och för Martinas vrede och för mannen själv, och i sista stund ber han Ma (Davids syster Marika, vår anm) att träffa intränglingen först, och så blir det. Ma träffar mannen på konditoriet Sturekatten i Stockholm och då tar historien en ny vändning.

Vid det laget har situationen förändrats hemma hos mina föräldrar i Drottningholm. Jag vet inte hur de får veta, bara att varje promenad ner till postkontoret är en liten fasa. Olof känner sig som allra mest ensam då när han går förbi sina grannar. Vem skulle han tala med? Vem skulle förstå? Ingen, tänker han och återvänder som alltid till litteraturen. Under hösten har han kommit ut med en bok om Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. I romanen, strax före sin död, skriker den beryktade elfenbensagenten Kurtz ut orden: ”The horror! The horror!” Ohyggligt, ohyggligt.

Litteraturvetare har länge diskuterat vad Kurtz syftar på. För Olof är det uppenbart. Det är sitt eget liv Kurtz ser, och fasar över. Olof känner igen sig i det, och då handlar det inte bara om det väntade beskedet från faderskapstestet. Allt, allt ser han genom en kolsvart lins, och jag har ingen aning om hur han reagerade när beskedet till sist kommer.

Kanske är det inte ens han som öppnar kuvertet? Kanske är det Martina, och kanske förstår hon inte på en gång? Hon måste ha varit uppskärrad, och haft sina röda flammor på halsen. Men så begriper hon och vrålar ut sin lättnad. Det kan uteslutas att mannen är Olofs son, och en lång läkningsprocess tar sin början. Men det är inte lätt. Tusen lögner har avslöjats och sveket försvinner inte. Resan med Vespan finns kvar och orden efteråt:

”Var inte fånig, Martina. Jag skjutsade henne hem bara.”

Läs mer:

Alex Schulman: ”Jag skulle lämna min fru för Jan Guillou”

David Lagercrantz om Johan Norberg: ”Hans sorg blev läsarnas glädje”