David Lagercrantz om Johan Norberg: ”Hans sorg blev läsarnas glädje”

Vi:s musikkrönikör Johan Norberg samlar texter om sitt liv i en ny bok. David Lagercrantz porträtterar gitarristen som bytte spår, utan att tappa känslan för rytm.

När jag skulle ge ut min första Millenniumbok, och folk var upprörda över hela världen och alla slet i mig, gjorde Johan Norberg den första intervjun med mig – här i tidningen Vi. Därför är det inte mer än rätt att jag gör den första intervjun med honom i samma tidning när han nu publicerar sin bok, Gitarristen. Eller intervju är förstås mycket sagt. Jag behöver inte intervjua Johan.

Vi är vänner sedan mer än trettio år. Jag såg honom på Hornsgatan redan 1994. Han såg så cool ut med sitt långa mörka hår att jag inte vågade närma mig. Jag kände igenom honom från tv, men jag hade inte behövt veta vem han var för att förstå att han var musiker på hög nivå. Han bar det med sig, som ett kraftfält, en slängkappa. En dag dök han upp med barnvagn, och det förde oss samman. Vi hade båda fått döttrar, och var på väg in i skilsmässor, och ibland gick vi med barnen till McDonalds för att slippa laga middag. Efteråt drack vi vin och talade ändlöst. På den tiden kände jag inte till hans sorg. Det dröjde ett decennium innan han talade om den, jag förstår inte riktigt varför det dröjde så länge. Men kanske var det för smärtsamt. Jag grät när jag till slut hörde om den. 

Johan bestämde sig aldrig för att börja spela gitarr. Gitarren låg snarare och väntade på honom, skriver han; han och den hörde ihop på en gång och hans händer dansade över strängarna. Han reste från sitt Lycksele, och anlitades av alla stora artister i Stockholm. I det sena sjuttiotalet blev han vän med Kjell Löfbom, som senare döpte om sig till Kee Marcello och blev gitarrist i Europe.

En dag dök Kjell upp efter att ha sett den snabbspelande gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen på Göta Lejon. ”Vi måste lära oss spela ännu snabbare”, förklarade han, och så blev det. De övade nästan dygnet runt. Johan somnade ofta med gitarren i famnen. Ibland vaknade han upp i nattmaror, och låg paralyserad i sängen. Han var som besatt. Ingen skulle kunna spela som han. Men det var aldrig jobbigt, skriver han. Det var underbart att öva, det var ren lycka, han var som född till det, och jag har svårt att tro att det fanns en skickligare gitarrist i landet. Men det tog slut. 

Hans lillfinger började låsa sig, som ett uppochnedvänt L. En avgrund öppnade sig, skriver han, och desperat bokade han tid hos en handkirurg på Sabbatsbergs sjukhus. Efter operationen var lillfingret kroniskt böjt. Johan fick inte ens ner handen i fickan, och problemen blev bara värre. Flera fingrar krånglade, och jag kan utan vidare föreställa mig ångesten. Gitarren var Johans levebröd och hans uttryck, hans sätt att finnas. 

Jag tänkte ofta på att jag sällan hörde Johan spela. Jag sörjde det i hemlighet. Här hade jag blivit kompis med en man som skulle vara Sveriges bästa gitarrist och så fick jag inte höra honom. Men en dag när vi besökte Johan och hans familj på Gotland, tog han fram instrumentet. Jag tyckte det lät underbart, och det sa jag också. Det är en av få gånger jag sett honom svart i ögonen. ”Hur underbart skulle du tycka det var om du skrev på en fjärdedel av din nivå?”, sa han. 

Det visade sig att fingrarna blivit allt sämre. Länge kompenserade han det genom att hitta nya uttryck, och under en tid ökade det bara hans anseende. Han fick rykte om sig att vara en nyskapare, men på sikt gick det inte. Hans pekfinger började peka rakt ut och han sökte upp handkirurgen igen. Det är en av de starkaste scenerna i boken. Läkaren föreslår experimentkirurgi, ”något som man gör med grisar”, men Johan hinner inte lyssna länge. Han ska producera en låt med Plura och Sara Isaksson och han är sen. Han cyklar till studion och gråter. ”Jag borde verkligen ha stannat, men det fanns inte tid till det”, skriver han. Det är hjärtskärande.

Jag hörde en gång en basist säga att musiker är lite som fotbollsspelare. De får aldrig riktigt växa upp. De turnerar och sitter oändlig tid i bussar och på tåg och spelar kort, tv-spel och pratar som de alltid gjort. Johan hade tidigt en superkraft. Han slukade böcker i stället och en dag läste han neurologen Oliver Sacks bok Musicophilia. 

Han upptäckte tidigt att konstarterna är besläktade. En skribent av rang, måste ha en känsla för rytm och melodi.

Där, i ett kapitel döpt till De små musklernas idrottsmän, berättar en italiensk violinist att hennes fingrar slutade lyda henne. Fenomenet beskrevs som dystoni, en neurologisk rörelsestörning som ofta orsakas av alltför intensiv och långvarig träning med små rörelser. Johan kände igen sig direkt, och satt som frusen. Det visade sig finnas en hel värld av olyckliga musiker på hög nivå som förlorade sitt kall och sitt livsinnehåll på samma sätt som han. Det hjälpte inte, men det gav tröst och jag tänker ofta på det där: Att mista det som varit ens liv, ens sätt att andas nästan. 

Men kanske var det en förklädd välsignelse – i alla fall för oss läsare. Johan började skriva i stället, här i Vi bland annat, och han upptäckte tidigt att konstarterna är besläktade. En skribent av rang, måste ha en känsla för rytm och melodi, av språkets inandning, och det hade han som få andra. Hans ord dansade fram, som hans gamla gitarrsolon, och jag är så glad att han nu kommer med en bok, som är en fröjd att läsa. 

Boken ger en unik inblick i svenskt musikliv, och sorgen som finns där stärker läsningen i enlighet med litteraturens eviga paradox: det som är jobbigt att uppleva är ofta det mest intressanta att ta del av. Utan hans dystoni, hans musikaliska tragedi, hade det inte blivit lika bra, lika lysande.

Läs mer:

Peter LeMarc: ”Du får inte tro att jag är dryg”

Johan Norberg: Katastrofkväll med Max Martin