Läs ett utdrag ur ”Till mänsklighetens största nytta”: ”Fanns det hållhakar inom Akademien?”

Att skjuta upp 2018 års Nobelpris i litteratur var ett unikt beslut. Och när det stormade som mest kring Svenska Akademien dök det upp misstankar om att Jean-Claude Arnault styrde akademiledamöterna. Läs ett utdrag ur den förra stiftelseordföranden Lars Heikenstens bok Till mänsklighetens största nytta.

Det här är ett utdrag ur Till mänsklighetens största nytta av Lars Heikensten. Boken utkommer den 13 augusti 2025 på Albert Bonniers förlag.

Diskussionen om höstens Nobelpris i litteratur blev alltmer akut. Vi var tvungna att ta ett beslut före sommaren. Jag hade på ett tidigt stadium i diskussionerna med Anders Olsson rest frågan. Inom Akademien viftades dock tanken på att ställa in priset 2018 bort. Arbetet rullade på. Att försöka stoppa det var olämpligt, det skulle bara förstärka känslan av kris. Visst fanns det oro kring institutionen, men ingen hade ju ifrågasatt själva Nobelprisarbetet menade Anders Olsson.

Själv var jag väldigt tveksam, något låg det i det Anders Olsson sa, men mina medarbetare Annika Pontikis och Erika Lanner var på mig. Det kommer inte att gå bra var deras uppfattning. Och då kommer Akademien att ”smutsa” ner hela Nobelpriset på ett sätt som blir svårt att hantera. Akademiens kris kommer att prägla hela Nobelveckan. I den publika diskussionen var det också allt fler som drev olika varianter av denna argumentation. Dessutom behövde Akademien fokusera på att hantera sina egna problem, snarare än att ta fram en pristagare. Men ett beslut att inte dela ut priset borde helst tas av Akademien själv. Det skulle kunna bidra till att förbättra allmänhetens numera negativa bild av Akademien. Det var den åsikt jag nu framförde till Anders Olsson.

Jag kände mig tillräckligt trygg för att våga sticka ut hakan.

I samtalen med Anders Olsson gjorde jag klart att Nobelstiftelsen enligt svensk stiftelselag hade ett övergripande ansvar för hur Nobels testamente uppfylls. Även om vi inte tolkade detta som att vi kunde överpröva beslut om val av pristagare, var det faktiskt inte juridiskt klarlagt. Däremot påtog vi oss ett ansvar för att verksamheten i stort bedrevs på ett korrekt sätt och att inte Nobels intentioner skadades – att Akademien levde upp till vad testamentet stod för. Enligt min uppfattning medgav detta att vi kunde ställa in priset. I varje fall skulle vi kunna vägra att betala ut prissumman. Att en sådan konflikt inte skulle gagna Nobelpriset var uppenbart för oss båda.

Kring dessa juridiska tolkningar gick det inte att vara säker, vilket också medierna snappat upp. Juridiska experter uttalade sig tvärsäkert. Men jag kände mig tillräckligt trygg för att våga sticka ut hakan. Under flera år hade jag följt den juridiska kamp som förts om fredspriset i Norge, med Fredrik Heffermehl som drivande kraft. På grund av det hade jag tvingats sätta mig in i ämnet och frågan hade diskuterats utförligt i Nobelstiftelsens styrelse. När krisen i Akademien var avvärjd hörde för övrigt Fredrik Heffermehl av sig och gratulerade. Han var fullt klar över vem som varit min ”läromästare” i dessa sammanhang.

Vid sammanträdet den 27 april i Nobelstiftelsens styrelse diskuterades problemen i Akademien ingående. För första gången fick jag nu tydligt stöd för att Nobelstiftelsen borde göra sin egen röst hörd i debatten. Styrelsen ställde sig positiv till idén om en ”haverikommission”. Ordförande Carl-Henrik Heldin och jag fick också mandat att framföra att styrelsen förordade att Nobelpriset 2018 inte delades ut. Och att detta skulle kommuniceras i samspel med Akademien.

Vid sitt första sammanträde i maj 2018 landade Akademien i att den skulle skjuta på priset. Nobelstiftelsen publicerade ett pressmeddelande där vi skrev att vi var nöjda med beslutet. Akademien skulle nu kunna koncentrera sig på att återställa sitt förtroende. Det framgick också att vi förväntade oss ett antal konkreta åtgärder. Vi tog däremot inte ställning till om priset skjutits upp, vilket var Akademiens uppfattning, eller helt enkelt ställts in. Detta var en fråga som skulle förbli obesvarad tills vidare.

Beslutet mottogs väl. Som jag minns det var det i stort sett ingen som offentligt ifrågasatte om det var rätt. I Nobelsfären mötte jag dock fortfarande personer som var tveksamma eller negativa. Vi lyckades sämre med att övertyga om att det var Akademiens eget beslut. Den allmänna åsikten blev att det i praktiken var Nobelstiftelsen som drivit igenom det.

Östergrens historia

Mitt i detta fick jag höra en historia som återges i Klas Östergrens bok Renegater och som jag därför kan återberätta. När Klas Östergren, eller hans alter ego, var ganska ny i Akademien blev han gång efter gång, när han var i Stockholm eller på väg dit, uppringd av en kvinna som sökte kontakt och ville umgås. Han var avvisande, men det upprepades ändå. Han började då fundera på hur kvinnan kunde vara så välinformerad om hans schema, när han kom och for och vad han skulle göra i Stockholm. Så småningom slutade hon höra av sig och bokens alter ego tänkte inte mer på det.

För mig var det uppenbart att Akademien i dess dåvarande form skulle ha fallit samman om historien kommit ut.

När problemen med Jean-Claude Arnault avslöjades vintern 2017–2018 började Klas Östergren fundera igen. Var det månne Jean-Claude Arnault, med den inblick han hade i Akademien, som uppmuntrat kvinnan att ta kontakt?

När jag hörde den här historien låg dess sprängkraft i att den gav stöd åt en del spekulationer som förekom i medierna om varför Horace Engdahl under julen ändrat uppfattning om hur Jean-Claude Arnault skulle hanteras. Fanns det hållhakar inom Akademien?

För mig var det uppenbart att Akademien i dess dåvarande form skulle ha fallit samman om historien kommit ut. Det som antyddes var illa nog men tillfället spelade också roll. Akademien var redan på fallrepet. Det här var ytterligare ett starkt argument för mig att försöka ta tag i situationen och hitta en snabb lösning. När Klas Östergrens bok publicerades och historien blev offentlig fick den ingen uppmärksamhet alls, trots dess innehåll. Det förvånade mig, men det hade säkert helt med tidpunkten att göra.

Själv frågade jag mig fortfarande hur majoriteten i Akademien tänkte. Vad fick den att fram till pressmeddelandet den 20 april inte erkänna några misstag? Horace Engdahl försvarade sturskt deras linje som om det var omvärlden som orsakat Akademiens problem. Förstod de inte att det inte skulle gå att stänga in sig i en bunker och vänta på att krisen skulle blåsa över? Trodde de att de krafter de släppt lösa främst var en mediestorm?

Det trodde inte jag. Min bild var att Akademiens agerande och kris engagerade och att det mullrade i folkdjupet. Låt inte det där gänget förstöra Nobelpriset och Akademien, var budskapet jag mötte gång på gång på gatan och i bussen. Frågan upprörde som inget annat jag varit inblandad i som publik person. Människor brydde sig verkligen.

Läs mer:

Nobelstiftelsens förra VD talar ut om turbulensen

”Anna Lindh var min chef – men också en fin vän”