”Farmor skulle ha varit rasande”

Anna-Karin Palms farmor tillhörde den generation som byggde Sveriges välfärd. Hon hade levt i och formats av ett samhälle där fattigdom, skam och rädsla var påtagliga realiteter. Hon hade varit rasande i dag, skriver Anna-Karin Palm.

Det här är en text ur Vi:s arkiv, första gången publicerad 2013.

Om min farmor hade levt i dag skulle hon vara 106 år gammal. Ester Kristina Wahlström föddes i juli 1906 i Östervåla i Uppland, där hennes föräldrar var statare på Aspnäs herrgård. Hennes pappa hette Erik och hennes mamma Emma, de sex barnens namn fortsatte på bokstaven E: Einar, Edla, Erik, Elsa, Ester och Ellen. Pappan dog tidigt, och mamma Emma fick slita än värre för att ta hand om alla barnen. Farmor brukade säga att hennes mamma var väldigt snäll, men att hon hade det svårt. Barnen blev förstås tvungna att ge sig ut och arbeta så snart de kunde. Tretton år gammal fick Ester tjänst som piga, i en annan by. 

Min dotter fyller tretton i år. En flickslana, ännu inte helt i puberteten. Ibland klokt genomskådande de vuxna, ibland barnsligt uppspelt eller i behov av tröst. En ålder då man står på tröskeln och svajar. Ester hade inte utrymme att svaja, hon fick ta sitt knyte och ge sig av. Den ängslighet som följde henne genom livet började nog här. Lillpigan Ester växte upp i tjänst hos främmande människor. Hon var aldrig rädd för hårt arbete men alltid rädd för människor med mer makt eller auktoritet.

När jag föddes var farmor femtiofem, och i mina tidigaste minnen av henne är hon redan en tant i blommiga finklänningar eller randiga hemmarockar. Farmor var ganska kortväxt, lite rund om magen men lätt och rask i kroppen; ansiktsdragen mjuka. Liten mun, liten trubbig näsa, ljust blå, lätt snedställda ögon, håret permanentat till ett mjukt burr kring huvudet. Små, snälla händer, märkta av arbete. Liksom sin egen mamma var hon väldigt snäll, i alla fall mot mig och min lillasyster. Hon kunde också vara ganska barnslig – om inga andra vuxna var i närheten. Hon rörde sig snabbt och med lätta steg, de ljusa ögonen kisande. De där lätta stegen – man kan tolka dem som ett uttryck för den flickaktighet som aldrig helt övergav henne, men lika gärna kan man höra dem som stegen hos den som tidigt lärt sig att inte störa, inte vara till besvär, inte ta för mycket plats. Den som inte i onödan vill dra uppmärksamheten till sig.

Ester arbetade som tjänsteflicka från det att hon var tretton år, på olika orter i Uppland. En period arbetade hon också på Grand Hotell i Gävle, i personalmatsalen och som rumsupp­passerska. Sedan hände något som för alltid förändrade hennes liv: hon blev med barn. Allt kring denna händelse är höljt i dunkel, men graviditeten ledde inte till giftermål. 1930 födde Ester en son – hon bodde då hos sin bror Einar och hans fru i Falun. Ett år senare lämnade hon sonen hos sin gifta syster Edla i Tierp och reste till Stockholm, där hon fått plats som barnflicka i en fin familj. Hon var då tjugofem år och skammen var inbränd djupt i hennes kött.

1931 hade kvinnor haft rösträtt i Sverige i tio år. Rätten att räknas som fullvärdig medborgare var ännu helt ny och skör. Rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten till sin sexualitet och till kontroll över sitt barnafödande var ännu knappt påtänkt. Den kvinna som ogift födde barn drog skam över sin familj och inte minst över sig själv.

Det är så mycket jag önskar att vi hade talat om, farmor och jag. Så många frågor som aldrig blev ställda. Ändå talade vi rätt mycket och öppet med varandra, sedan jag blivit vuxen. Men kring hennes första barn blev det för svårt; jag vet att jag en gång försökte fråga henne om vad som hänt, men trots att hon då var en gammal kvinna var smärtan ännu för stark för att händelsen skulle kunna dras fram i ljuset. Smärtan och skammen, tätt sammantvinnade. Det blev mest strödda ord, med mycken tystnad emellan. Jag ville inte pressa henne. Jag vet inte om hon var förälskad i den där mannen eller om hon bara lät sig uppvaktas; jag vet inte om hon kände lust eller bara gav efter för hans begär. Jag tror inte att det var någon dålig man, jag fick tvärtom intrycket att han hade velat gifta sig med Ester och att det var hon som backade – men jag kan ha missuppfattat det hela, orden drunknade i tystnaderna. Jag tror aldrig hon hade talat med någon människa om detta, inte på allvar, inte om vad hon själv känt och tänkt. En sådan tystnad biter sig fast, blir ett med ens kropp, tvingande och stark.

Jag minns att farmor redan när vi var barn berättade om sin tid i Stockholm, och visade foton på den flicka hon varit barnflicka åt. Hon lyste av kärlek och stolthet när hon pratade om den där flickan, visade vilka fina kläder hon hade, pratade om hur söt och snäll hon var. Vi blev nästan svartsjuka, den där flickan långt bort i tiden verkade omsvävas av en ouppnåelig perfektion. Vad jag naturligtvis inte visste när jag var liten var att Ester då redan hade haft ett eget barn. Hon träffade honom på korta besök i Tierp och det var den främmande flickan som fick ta emot all hennes kärlek. Jag tror hon trivdes i Stockholm, hon berättade om spårvagnar och biobesök, familjen hon tjänade hos verkar ha behandlat henne väl. Hennes syster Ellen arbetade en period även hon i Stockholm och systrarna kunde träffas oftare. Jag har ett foto på dem från den tiden, det ser ut att vara ett tidigt automatfoto: två unga leende kvinnor med ansiktena tätt ihop, mjuka och oformade, farmors leende öppet och oförställt på ett sätt som känns ovanligt. Kanske var det en lycklig tid, en glänta av oväntad frihet, en försenad ungdomstid. Kanske försökte hon glömma pojken i Tierp, kanske lyckades hon åtminstone ögonblicksvis intala sig att hon var en ung kvinna i storstaden och att livet kunde bli något annat än det dittills varit. Kanske klev hon på en skramlande spårvagn i den långa blå vårskymningen och for rätt bort från skammen och allt det trånga. Som om man kunde fara ifrån sig själv.

Så blev det ju inte. 1935 eller -36 träffade Ester en man i Tierp. Han hette Axel och var tio år äldre än hon, en lång och stilig fyrtioårig ungkarl med stadigt arbete som elektriker. När de gifte sig 1936 var Ester redan med barn, pojken som skulle bli min far föddes 1937. Ester och Axel fick sedan en dotter och ännu en son. Nu var det slut på Stockholmslivet, det stora gula trähuset köptes vid giftermålet och de bodde i Tierp resten av sina liv. Nu kunde Ester ta hem sin förstfödde son från systern; Axel blev den pappa han aldrig haft och uppfostrade pojken som sin egen. Hennes skam tonade långsamt bort, doldes i äktenskapet. Men märket av den satt kvar i henne livet ut, liksom tacksamhetsskulden till Axel. Han hade tagit både henne och pojken. Det var aldrig några tvivel om vem som bestämde i den familjen.

Från min barndom minns jag farmor främst i det stora köket i trävillan. Hon lagade mat, hon bakade kanelbullar, hon syltade och saftade, diskade, städade och stoppade strumpor. Hon blev gärna stående vid diskbänken medan vi andra satt och åt, beredd att hämta eller servera. Först långt senare förstod jag att hon alltid avskytt hemarbetet, de andra tanterna var alltid så mycket bättre på att trilla köttbullar eller koka sylt. Dessutom kände hon sig ful. Hon tyckte om fina kläder och köpte gärna nytt när det var rea, men lämnade lika ofta tillbaka det hon köpt, osäker på om plaggen klädde henne. Den sociala kontrollen var stenhård i Tierp, gick man längs huvudgatan fladdrade alla köksgardinerna. Axels syster Rut, som var änka, bodde i en lägenhet i farmors och farfars trävilla; Esters storasyster Edla bodde i grannhuset. Hon var omgiven av starka och dominerande kvinnor som alltid visste vad som var rätt och fel och gärna berättade det. Tacksam, hon skulle vara tacksam. En gång, långt senare, sa farmor med ens att hon egentligen aldrig velat ha några barn. Jag bara stirrade på henne. Fyrabarnsmor och hemmafru, det var vad hennes liv hade blivit. Nu var hon änka, en liten rund tant med glasögon. ”Vad hade du velat göra då?” undrade jag försiktigt. Hon log blygt och gav mig ett ögonkast: ”Jag tror jag hade tyckt om att ha en butik, en klädaffär.” Jag kunde nästan höra de där avlägsna spårvagnarna pingla.

Min mor hade även hon fått sluta skolan när hon var tretton och började arbeta. Äldst av nio syskon, från en arbetarfamilj i Hälsingland. Hon gifte sig ung och fick en son, men sedan träffade hon min far. Stor kärlek och stor skandal: han var sju år yngre och hon en gift kvinna. Skammen och skulden trängde sig på även henne och under några år var allt mycket svårt. Men hennes svärmor, min ängsliga farmor Ester, stöttade henne. Och tiderna hade förändrats, det var möjligt för en kvinna med min mors bakgrund att vägra skämmas och huka sig, möjligt att kämpa sig till ett större liv. När jag var sju och min syster fem beslöt min mor att återuppta sina studier, med målet att bli läkare. Att det faktiskt blev så berodde naturligtvis främst på hennes egen stridbara natur, men det hade inte varit möjligt utan stöd från hennes man och hennes svärmor, och från en tidsanda som öppnade för den sortens klassresor. Under flera år kom farmor och bodde hos oss i Stockholm, när mor åkte i väg till Norrköping för att studera. Det var farmor som följde mig till skolan i första klass, farmor som promenerade med oss i parkerna och lagade köttbullar åt oss. Hon tyckte om att vara hos oss, även om vi bodde trångt och hade det knapert; jag tror att det var som om hon fick Stockholm tillbaka. Spårvagnarna försvann visserligen, men biobesök och gatuvimmel fanns kvar. Jag tror dessutom att hon tyckte min mors kamp var viktig; allt hon själv aldrig fått eller förmått ville hon nu hjälpa min mor att uppnå. Och jag och min syster skulle inte behöva sluta skolan när vi var tretton, vi skulle kunna göra allt vi ville, vi skulle få ett annat liv. Det var nya tider nu, folkhemmet var generöst och kvinnorörelsen på frammarsch.

Ester kom från en generation och en samhällklass där föreställningen om att man valde sitt liv var otänkbar. För henne gällde det främst att överleva. Att klara sig, få mat på bordet och tak över huvudet, att slippa skammen. Det andra, drömmarna, personligheten, längtans blå pinglande, fick man stoppa undan så gott det gick. Ester lärde sig lita till de inre flyktvägarna, och det som gjorde att hon överlevde som människa var böckerna. Hon var en bokslukare. Vi gick tillsammans till biblioteket och lånade kassar varje vecka, satt gärna i varsin stol och läste. Ester läste främst de svenska arbetarförfattarna, Moa Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson. De skildrade hennes värld, satte ord på det ordlösa. Men hon läste annat också, läste glupskt och hängivet, läste för att överleva. Hos oss i Stockholm kunde hon läsa utan att skämmas, både min far och jag var lika omåttliga läsare som hon. Farfar däremot tyckte inte om att hon bara satt med näsan i en bok, det var en syssla för veklingar och drömmare. Hon läste ändå, i smyg, så fort hon kom åt, det var hennes enda uppror. Hon kunde inte låta bli. Det var den frihetsglänta som återstod. Och kanske var detta hennes största gåva till mig: insikten om att läsandet är på allvar, en fråga om liv och död.

Sverige har inte varit en demokrati ens i hundra år ännu. (De som påstår något annat bortser helt från kvinnorna.) Hundra år är en försvinnande kort tid i världens historia, men långt i en människas liv. Min farmor Ester dog 1993, jag saknar henne fortfarande ofta. Saknar samtalen vi hade, de långa perspektiven de gav, de fria rörelserna över generationsgränserna. De sista tio åren av sitt liv var Ester änka och levde ensam i en lägenhet i Tierp. På många sätt tror jag att det var hennes bästa år. För första gången i sitt liv behövde hon inte tänka på eller ta ansvar för någon annan än sig själv. Hon kunde sitta uppe och läsa så länge hon ville om kvällarna, behövde inte foga sig efter någon annans vilja eller önskemål. Hon följde med i politiken och världshändelserna; när jag hälsade på satt vi ofta i köket och lyssnade på radio, samtalade om vart världen var på väg. Ester var upprörd över mycket, krigen och miljöförstöringen, maktmissbruk och girighet. Samtidigt var hon glad och stolt över ett samhällsbygge som gjort det möjligt för min mor att bli läkare, för mig och min syster att läsa på universitetet. Hon tillhörde den generation som byggde Sveriges välfärd, och som hade personliga minnen av ett annat samhällsskick. Hon visste vad sådant som fri utbildning, sjukvård och likhet inför lagen betydde, eftersom hon levt i och formats av ett samhälle där detta saknades. Där fattigdom och skam och rädsla var påtagliga realiteter. Där din framtid avgjordes av vilken klass och vilket kön du fötts till.

Jag undrar ibland vad farmor skulle ha att säga om det som nu sker i Sverige. Där klassklyftorna ökar igen, trygghetssystemen nedrustas och människors utseende spelar roll för hur de bemöts av lagens väktare. Jag undrar vad farmor skulle tycka om Kristian Lundbergs roman Yarden, som skildrar arbetare helt utan rättigheter, eller hur hon skulle ha reagerat på filmen Äta sova dö, om en ung tjej med nio års skolgång som blir arbetslös. Om Ester hade levt i dag skulle hon ha varit 106 år gammal; hon skulle ha sett folkhemmet byggas från grunden och sakteliga börja raseras igen. Jag tror att hon skulle ha varit rasande.

Vi sitter i köket i Tierp, kanske mitten av 1980-talet. Radion på köksbordet sänder nyheter. Pelargoner och saintpaulia i köksfönstret, rena strukna gardiner. Farmor mitt emot mig med blekt och rynkigt ansikte, en blommig klänning, de stora glasögonen på näsan. Köksklockans lugna tickande. Jag minns inte vad nyheterna är, något elände som gör oss bägge upprörda. Farmor Ester ser upp på mig över bordets vaxduk, de sneda ljusblå ögonen under det vita hårburret, en mild och ängslig liten tant i Tierp. Hon säger: ”Om jag vore ung i dag tror jag att jag skulle vara så ARG på allting att jag skulle bli en sådan där … en sådan där TERRORIST.” Rummet öppnar sig omkring oss.