Farnaz Arbabi: Då tystnar sorlet
Lyssna på artikeln
Det finns en speciell doft på teatern. Jag kan inte riktigt beskriva den och jag vet inte varifrån den kommer. Kanske är det doften av kostymförrådet, sminklogen eller möjligen teaterröken som används på scenen. Kanske är det doften av förväntan, magi och darriga nerver. Det är en doft jag älskar.
Det är fredag, kvällen innan vår stora premiär. Det är dags för generalrepetition, eller genrep som vi oftast kallar det. Jag är på plats tre timmar innan föreställningens början. Ljusdesignern och jag gör några sista justeringar i programmeringen. Ett moment behöver saktas ner, så att ljusförändringen blir omärklig. Ljudteknikern går igenom sina moment och kontrollerar att de låter som de ska. Rekvisitören placerar all rekvisita i rätt fack bakom scenen. Två timmar innan föreställningen kommer skådespelarna. De byter om, blir sminkade och lägger sin rekvisita på rätt plats. Skådespelarnas uppvärmning är bland det bästa jag vet. Jag sitter i salongen eller smyger runt i kulisserna och njuter av koncentrationen, fokuset och ljudet från röst-uppvärmningarna. I det ögonblicket är alla helt avskalade och inneslutna i sig själva. Ljudet av många röster som sjunger, ropar, rullar på olika toner eller rabblar konsonanter är obeskrivligt vackert.
En undersökning visar att teaterbesökares hjärtslag synkroniseras.
Tio minuter innan publikinsläppet samlas vi på scenen. Vi står i en ring och ser varandra i ögonen. Jag påminner ensemblen om att hålla uppe tempot, kliva in i varje scen med energi, lyssna till varandra och att vara i stunden, med varandra och publiken. Inspicienten ropar ut att det är två minuter till insläpp.
Vi lämnar scenen, skådespelarna gör sina sista förberedelser. Publiken strömmar in. Vissa är uppklädda, andra kommer direkt från jobbet. Snart ska de tillsammans uppleva ett scenkonstverk vi repeterat in i minsta detalj. En undersökning visar att teaterbesökares hjärtslag synkroniseras under föreställningen, att publiken andas och lever tillsammans med skådespelarna. Snart ska vi bli ett.
Jag vänder mig in mot kulissen och ser skådespelarnas förväntan och nervositet. Några står i djup koncentration, andra vandrar runt eller skakar loss kroppen. Som regissör blir jag sällan igenkänd och kan därför röra mig fritt mellan scen och salong. När sufflören satt sig, vet vi att det snart är dags att börja. Sorlet i salongen stiger, men i kulissen är det knäpptyst.
Publikvärdarna stänger dörrarna till foajén. Det är dags. Ljuset i salongen går ner, och som på en given signal tystnar sorlet. Nu börjar föreställningen.
Ur Vi:s novembernummer 2023.