Filmsuccén tvingade Ahmad att fly

  • 16 mar 2022
  • 14 min

// Foto: Anna Tärnhuvud

Filmsuccén tvingade Ahmad att fly
Anna Dahlqvist

// Foto: Anna Tärnhuvud

Lyssna på artikeln

Ahmad Khan Mahmoodzadas gjorde succé i Hollywoodfilmen Flyga drake. Men efterspelet blev en mardröm, fylld av hot och svikna löften. Han flydde från Afghanistan till Sverige och ser nu hur talibanerna fått musiken i hans gamla hemland att tystna.

I familjen Mahmoodzadas vardagsrum står ett vitrinskåp, till brädden fyllt med pokaler och medaljer från syskonens olika matcher, mästerskap och turneringar.

– Vad ska man säga? Vi är en sportfamilj, konstaterar en leende Ahmad Khan Mahmoodzada och berättar om sin bror Amirs landslagsbrottning.

Själv har han spelat fotboll i flera Borlängeklubbar: Kvarnsveden, Forssa, Tunabro, Dalkurd.

Men den största pokalen i skåpet är något helt annat, en stjärna i glas med en lång, böljande svans: Critics’ Choice Movie Award för bästa unga skådespelare 2007. Det är de amerikansk-kanadensiska filmkritikernas pris, tilldelat Ahmad för hans roll som Hassan i storfilmen Flyga drake. Längst fram på den översta hyllan står den, uppenbarligen en källa till stolthet för familjen. För Ahmad själv är det mer komplicerat.

– Jag älskade verkligen inspelningen och filmen, men den ledde också till att mina syskon förlorade två år av sina liv. Jag vet inte. Jag kan nog inte säga att jag är stolt.

Det är Flyga drake som har fört honom och hans familj från Kabul till Borlänge, som har gett deras liv en riktning de omöjligen kunde föreställa sig när han först fick rollen. Ahmad beskriver det som ”punkten som förändrade mitt liv”.

Afghanistan är ett mångkulturellt land.

Fjorton år har gått. I dag är Ahmad 24 år och läser Internationella samhällsstudier med inriktning på politik och samhällsanalys vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Han trivs bra, både med studierna och närheten till havet, men åker hem till familjen i Dalarna så ofta han bara kan. Det är där vi träffas, i föräldrarnas villa, samma dag som han ska åka tillbaka till Kalmar för att skriva en tenta.

– Mitt intresse för politiska frågor har att göra med situationen i Afghanistan. Jag vill lära mig mer och förhoppningsvis kunna använda mina kunskaper till att arbeta med film utifrån ett politiskt perspektiv. Kanske kan jag åka tillbaka till Afghanistan och hjälpa till på något vis, säger Ahmad.

Vi börjar där. I politiken och landet som han har lämnat men inte på något sätt släppt. Det som hände i augusti förra året då talibanerna nådde Kabul och ännu en gång tog makten var svårt att ta in, berättar Ahmad. In i det sista hoppades han på att omvärlden skulle ingripa.

– Efter alla pengar som USA har spenderat, efter den demokratiska utvecklingen och andra förbättringar som har skett i Afghanistan. Jag trodde inte att de skulle låta allt gå förlorat.

För det är vad han ser i dag, att allt går förlorat: Kvinnors rättigheter, yttrandefriheten, demokratin och hoppet om fred. Att talibanerna skulle ha ändrat sig, blivit mer moderata, tror han inte på. Tvärtom. Han är övertygad om att de är ännu farligare nu, när de utger sig för att vara annorlunda.

– Afghanistan är ett mångkulturellt land, som måste styras av representanter för alla folkgrupper. Talibanerna är en minoritet inom en folkgrupp och de har tagit makten med våld. De var terrorister och de är fortfarande terrorister, säger Ahmad.

Ahmad Khan Mahmoodzadas

Talibanerna kommer man inte förbi i berättelsen om Afghanistan, inte heller i filmen som förändrade Ahmads liv. I Flyga drake skildras både tiden kring Sovjets invasion av Afghanistan 1979 och under talibanstyret i mitten av 1990-talet. Den bygger på succéboken med samma namn, av författaren Khaled Hosseini som växte upp i Kabul men kom som flykting till USA.

Den nio år gamla Ahmad hade aldrig hört talas om varken Hosseini eller boken när rollbesättarna besökte hans skola i Kabul och erbjöd honom rollen som Hassan. Tillsammans med sin pappa åkte han till Kina där filmen spelades in, regisserad av Marc Forster och producerad av Steven Spielbergs filmbolag Amblin.

– Det var som en dröm för mig och jag kände med en gång att det är det här jag vill göra. Jag minns att vi ibland fick gå upp mitt i natten för att spela in vissa scener, men det spelade ingen roll hur trött jag var. Det var ändå fantastiskt.

Ahmad lyser upp när han berättar om filminspelningen. Han har inget ont att säga om den tiden. Men hos hans pappa väcktes en oro i takt med att filmens handling stod klar för honom. Genom vänskapen mellan hazarpojken Hassan och pashtunpojken Amir skildras förtrycket av hazarerna, den folkgrupp i Afghanistan som också Ahmads familj tillhör. Det var känsligt i sig, men allra värst var den scen då Ahmads rollfigur blir våldtagen.

– Min pappa är analfabet, varken han eller jag visste egentligen något om filmen innan. Men han insåg att det skulle kunna bli farligt, att alla inte skulle kunna skilja filmen från verkligheten.

Ahmads pappa ville först att de skulle dra sig ur, men kontraktet var påskrivet och budgeten fick inte äventyras. Istället blev de lovade att våldtäktsscenen skulle strykas och att filmbolaget skulle ge familjen skydd i ett annat land. De flögs så småningom till Dubai, men där fick bara Ahmad och pappan visum. Mamman och de yngre syskonen tvingades återvända till Kabul.

– Tiden gick och filmbolaget sa att ”snart, snart, om några veckor kommer de”. Till slut hade det gått två år och vi förstod att det inte skulle hända, säger Ahmad.

De gav upp, skrev på ett papper där filmbolaget avsade sig allt ansvar för deras säkerhet och åkte hem till Kabul.

Ahmad Khan Mahmoodzadas

Inte heller löftet om att stryka våldtäktsscenen infriades. Det är ett svek som Ahmad bär med sig. Priset blev högt och att filmbolaget ljög för dem gör fortfarande ont.

Trakasserierna började så fort Ahmad var tillbaka i sin gamla skola, glåpord om vad han var för ”man” som lät sig bli våldtagen. Det var skamligt och oacceptabelt – verkligt eller ej.

– Först var det bara psykiskt, men sedan blev det värre och jag minns hur jag flydde från ett gäng äldre killar som skulle slå mig. Jag sprang till en ”checkpoint” och fick hjälp av en vakt så att jag kunde ta mig hem.

Hoten drabbade inte bara Ahmad, utan hela familjen. Varken han eller syskonen kunde gå till skolan och hans pappa kunde inte jobba. Det blev för farligt bara att lämna hemmet.

– I två år var vi instängda som i ett fängelse. Jag var så arg på mig själv, för vad jag hade gjort mot min familj. Jag kände att det var mitt fel, berättar Ahmad.

Han var ett barn som bar på enorma skuldkänslor samtidigt som hans Oscarsnominerade film gjort succé över världen. Det fina priset, stjärnan med den böljande svansen, fick han inte själv åka och ta emot.

– Filmbolaget ville inte ha med oss att göra. Vi ställde bara till med problem.

Ahmad befann sig snart i en helt annan situation, så långt från Hollywood som man kan tänka sig – ensam i en flyktingsmugglares bil på väg genom Ryssland mot Europa.

– Vi kunde inte stanna i Afghanistan och mina syskon var för små för att fly. Som äldsta barnet, och sonen, var det mitt ansvar, säger han.

Han beskriver det som självklart, att det var han som skulle hitta en fristad åt familjen. Aldrig tvekade han, och ansvaret byggde mer på kärlek än plikt. Jag insisterar på att det måste ha varit svårt och skrämmande och han återkommer till att det inte fanns något alternativ. Men visst var han rädd, en 14-åring på väg mot ett okänt mål längs flyktingsmugglarnas rutt. Det värsta, berättar han, var gränsövergången mellan Belarus och Litauen.

Vi blev tvungna att lämna.

– Vi gick flera timmar genom skogen tills vi kom till en flod, kanske 40 meter bred, som vi var tvungna att ta oss över. Det var vinter och iskallt i vattnet. Och det var en kvinna med ett barn på kanske fyra-fem år. Barnet blev så nedkylt, han andades inte, och vi andra stod där i skogen och försökte värma honom medan hon skrek. Det där skriket, innan han började andas igen, det glömmer jag aldrig.

Flykten höll på att sluta i Litauen, men Ahmad lyckades komma vidare. Via Polen och Tyskland hamnade han till slut i Sverige. Från början visste han inte mer än att han skulle till Europa och att familjen skulle komma efter. Men under flykten fick han höra talas om Sverige från andra flyktingar. De sa att det var en bra plats.

Historien är lång. Flera anhalter måste hoppas över. En dag i slutet av december 2012 stod han framför en polisstation i Stockholm, livrädd för vad som väntade innanför dörrarna.

– Mina erfarenheter av poliser var inte så goda, men polismannen som jag mötte då, det var något helt annat. Han tittade på mig och sa att jag såg hungrig ut och sen hämtade han chips och kaffe.

Det avgjorde saken. Ahmad ler. Han hade kommit till rätt land.

Ahmad Khan Mahmoodzadas

Från den dagen blev han ett av de ensamkommande flyktingbarnen, de flesta – liksom han – hazariska tonårspojkar, i ett land där den gruppen snart kom att mötas av starka ifrågasättanden, utmålas som ett hot och bli föremål för rasistiska påhopp i en offentlig debatt.

– Man kan nog säga att jag accepterade det dom sa då. Jag tänkte att det är inte vårt land, vi är invandrare här, och de vill bara skydda sitt land, säger Ahmad.

Han sökte förklaringar, ville förstå. Han ville inte vara arg. Så är det fortfarande, men nu tänker han på ett annat sätt.

– Vi blev tvungna att lämna vårt land, vi har riskerat våra liv för att kunna leva och vi har rätt att leva. Det kanske är svårt att förstå för den som inte har varit på flykt, men man ska inte glömma att det fanns en tid då även svenskar tvingades lämna sitt hemland för att överleva, säger han.

Och filmen, drömmen som blev en mardröm, har återigen bytt skepnad.

– När jag först kom till Sverige ville jag inte att någon skulle få veta om filmen, men jag blev igenkänd vid några tillfällen och då märkte jag att folk reagerade annorlunda. De tyckte att jag hade gjort något bra.

Det började sjunka in att han inte hade gjort något fel, att det som hände handlade om situationen i Afghanistan och om filmbolagets agerande. Han ångrar sig inte längre och hoppas kunna fortsätta med filmskådespeleri.

Under 2016 återförenades hela familjen Mahmoodzada i Sverige: Ahmads föräldrar och de sex syskonen, som sedan dess har blivit sju.

– Efter allt som har hänt tänker jag ändå att mina syskon har fått bättre möjligheter än de skulle ha fått i Kabul. De lärde sig svenska och kom in i samhället så snabbt.

Ahmad vill vara med dem så mycket det går, helst alla tillsammans – bowla, gå på bio, titta på fotboll. Kanske är det tiden på egen hand som har gjort honom så familjekär, kanske är det bara sådan han är.

Ahmad Khan Mahmoodzadas

Afghanistan är långt bort, både i tid och rum, men samtidigt ständigt närvarande genom sociala medier och annan rapportering som Ahmad följer (”allt utom det som kontrolleras av talibanerna”). I Kabul finns dessutom flera släktingar. Ahmads morbror och morföräldrar berättar nu om en stad som har tystnat sedan musiken försvann med talibanernas återkomst:

– Landet är dött, säger de. Allt har blivit annorlunda med talibanernas regler.

De berättar om tiggarna som fyller gatorna när arbetslösheten skjuter i höjden och om de ensamstående mödrarna som fråntagits sina möjligheter till försörjning. Nu kämpar de för att få mat för dagen.

– Och kvinnor som står upp för sina rättigheter, för den frihet de hade tidigare, grips och sätts i fängelse. Flickor hindras från att gå i skolan. Hur kan det få vara så?

Ahmad har också kontakt med en av sina barndomsvänner, en man som arbetade åt den förra regeringen, men som nu har tvingats fly till USA.

– Han har redan hemlängtan, men han kan inte åka tillbaka till Afghanistan. Amnestin som talibanerna pratar om går inte lita på. De tröttnar inte på att döda.

Fler utvalda artiklar