Pseudonymer räddar liv

En del gjorde det för att de fruktade för sina liv. Andra för att bli tagna på allvar och några för att hylla nationen. Här är historien om den finlandssvenska pseudonymen.

När Alexander Kavaleff gav ut romanen De omättliga i början av sommaren, skrev recensenten Ylva Perera i Hufvudstadsbladet att det är ”överraskande sällan sådant sker”. Hon syftade på det faktum att det är så pass få pseudonymer i dagens finlandssvenska utgivning.

De omättliga handlar om hårt festande överklassungdomar från södra Helsingfors, och romanen skildrar bland annat en våldtäkt. Ett stoff som sägs bygga på verkliga förlagor. Det är med andra ord lätt att förstå varför författaren valt att dölja sin identitet bakom en pseudonym. I en intervju framhåller Kavaleff att personfixerad publicitet inte intresserar. Med tanke på hur små de finlandssvenska kretsarna är – de svenskspråkiga utgör totalt knappt 280 000 av landets 5,5 miljoner invånare – kunde användningen av pseudonym tyckas vara ett sätt att hantera ömtåliga frågor. Jörn Donner sade sig i början av 1990-talet ha övervägt pseudonym för att undvika kopplingen ”mellan person och bok”, men gjorde det aldrig. År 2002 uppmanade kritikern Trygve Söderling till användning av pseudonym, det kunde vara ”lösningen just för oss fåtaliga finlandssvenskar”.

Ändå är det, sedan 1960-talet, ovanligt sällan som pseudonymer används i Svenskfinland. Reser man 100, 150 år tillbaka i tiden, slås man av motsatsen.

Hela det europeiska litterära livet genomsyrades under 1800-talet av anonymitet och pseudonymitet. Debuterande författare som var osäkra på om deras verk höll måttet använde sig gärna av pseudonym. Kvinnliga författare antog en manlig pseudonym för att bli tagna på allvar och slippa patriarkala fördomar (som George Sand och George Eliot). Författare som ville skriva i lättsammare genrer utan att skada sitt borgerliga anseende använde pseudonym.

Ett flertal böcker förbjöds

Åren 1809–1917 hörde Finland till Ryssland, då var det riskabelt att under eget namn kritisera makten eller dryfta inrikespolitiska frågor. Författaren och journalisten Emil von Qvanten, som flyttat till Sverige, publicerade politiska broschyrer under pseudonymen Peder Särkilax, i vilka han yrkade på Finlands återförening med Sverige. Hans identitet avslöjades av en rysk spion, efter det kunde von Qvanten aldrig återse sitt hemland.

Åbo-romantikern Adolf Ivar Arwidsson, också han i svensk exil, spelade ut olika regimkritiska idéer under två finska pseudonymer, Olli Kekäläinen och Pekka Kuoharinen. En sträng så kallad preventiv censur rådde under stora delar av 1800-talet, under överinseende av en prokurator utnämnd av ryska kejsaren. Censuren var som värst under åren 1899–1901, då hela 24 tidningar drogs in, och under första världskriget, då det rådde krigscensur och ett flertal böcker förbjöds.

De politiskt motiverade pseudonymerna handlade inte enbart om regimkritik. Svenskspråkiga finskhetsivrare tog finska namn, som när Georg Forsman diktade under pseudonymen Yrjö Koskinen (en direkt översättning av hans svenska namn). De mest inbitna svenskhetsivrarna tog vikinganamn, i stil med Gånge Rolf, som egentligen hette Viktor Karl Emil Wichmann, och diktade i götisk stil.

Kvinnliga författare publicerade sig antingen anonymt – Fredrika Wilhelmina Carstens skrev sin första roman, Murgrönan (1840), utan namn – eller under pseudonym, inte sällan en manlig sådan. Pianisten Ina Lange skrev romaner under pseudonymen Daniel Sten. Alexandra Gripenberg, kvinnosakskvinna och fennoman, använde det finska mansnamnet Aarne för sin skönlitterära verksamhet. Fredrika Runeberg valde för sin del att kalla sig -a -g., en signatur de flesta i den litterära offentligheten visste vem den stod för.

Att använda sig av pseudonym var tidens sed, det möjliggjorde i många fall ett friare skapande, utan allmänhetens blick på varje pennstreck, ibland i lättsammare genrer utan hög status. Då offentligheten var ett nytt fenomen, i början av 1800-talet, använde man pseudonymens slöja eller visir av respekt, ibland av skräck.

Mot 1800-talets slut hade medborgarna vant sig vid den offentliga arenan, men använde pseudonym av förment (eller verklig) anspråkslöshet – något som levde kvar länge i form av den allmänna insändarsignaturen ”Lilla jag”. Andra återigen gjorde en maskeradlek av det hela. Man tänker sig lätt att det var raka motsatsen till dagens namn- och kändisfixering. Men samtidigt låg det ofta i sakens natur att pseudonymen skulle genomskådas. Den var en gäckande spelbricka i ett litterärt sällskapsspel, med gissningar om vem pseudonymen tillhörde och dementier av felaktiga avslöjanden i tidningspressen.

Det dröjde sällan länge innan författarens rätta namn blev känt. Undantag finns förstås. Borgmästaren i Viborg, vicehäradshövding Werner August Örn, förlustade sig med att skriva den första finlandssvenska deckaren, Min första bragd (1904), under pseudonymen Harald Selmer-Geeth. Under samma pseudonym skrev han också den mycket populära romanen Inspektorn på Siltala, som senare omarbetades för både teater och film. Vid hans död 1913 var hans identitet ännu inte känd, men blev det kort därefter.

Det svenskspråkiga finland var ändå inte något pseudonymernas förlovade land, till skillnad från exempelvis Frankrike, som kallades just så. Att använda pseudonym var ”icke synnerligen vanligt”, som signaturen G. C. (Gunnar Castrén?) skrev i Åbo tidning 1902. Detta kontrasterar starkt mot det finska Finland, där de största namnen vid denna tid alla var pseudonymer: Aleksis Kivi, Juhani Aho, Eino Leino och Johannes Linnankoski. Aho antog sin pseudonym som sitt officiella namn. Det gjorde också den finländske modernisten Uuno Kailas, som egentligen hette Frans Uno Salonen. Liksom Erkki Vala, som egentligen hette Erik Wadenström (hans syster Karin antog aldrig officiellt sin pseudonym Katri Vala). Flera av de finska pseudonymerna måste ses mot bakgrund av den allmänna namnförfinskningen i Finland, en följd av det finska nationella uppvaknandet på 1800-talet, då många finländare överlag antog finska namn. Trenden kulminerade i början av 1900-talet. Författaren Johannes Linnankoski initierade inför finskhetsivraren Johan Vilhelm Snellmans 100-årsdag år 1906 en kampanj som ledde till att tiotusentals finländare förfinskade sina efternamn.

En finsk pseudonymkonstnär var Algot Untola, som blev känd författare under två olika namn, Irmari Rantamala och Maiju Lassila, den förra könsneutral, den senare kvinnlig. Han värnade noga om sitt privatliv, och det dröjde innan folk förstod att en och samma person, tidningsmannen Untola, dolde sig bakom båda pseudonymerna. Untola gick för övrigt ett dystert öde till mötes, eftersom han under inbördeskriget gjorde hätska utfall i sin tidning Työmies och dömdes till döden. Han sköts sedan under oklara omständigheter på väg till avrättningsplatsen.

Många av de finskspråkiga författarna var mera kända under sina pseudonymer än under sina riktiga namn. I landets svenskspråkiga litteratur är motsvarande fall få. Det kanske främsta undantaget är Gustav Alm, en pseudonym för Richard Malmberg, som debuterade 1907 med romanen Höstdagar, en satirisk skildring av studentliv i Helsingfors. Alms rätta identitet gav upphov till ett flertal spekulationer. När den klarnade 1915, efter att Olaf Homén presenterat honom i boken De nya författarna, var det inte många som kände sig klokare, eftersom Richard Malmberg, en folkskollärare i Helsingfors, senare folkskoleinspektor i Vasa, var ett helt okänt namn för de flesta.

Nya pseudonymer dök upp regelbundet ännu på 1950-talet, de flesta av dem bortglömda i dag. Att de är glömda beror på att de oftast användes för att ge ut förströelselitteratur av varierande kvalitet. Pseudonymen Tre herrar – akademikerna Olaf Homén, Emil Hasselblatt och Henning Söderhjelm – slog sig ihop för att skriva en av de första detektivromanerna, Herr Corpwieth: Gentleman-detektiv (1914). Prästdottern Elna Roos från Jakobstad skrev under namnet Stephan Roland den första kvinnliga deckaren i Finland, Mordet i Parkhotellet (1941). Pseudonymen röjdes först år 2000, mer än femtio år efter hennes död.

Den litteraturhistoriskt intressant modern pseudonym är Åke Erikson. Bertel Gripenberg gav under detta namn ut Den hemliga glöden (1925), en parodi på modernistisk dikt som han enligt egen utsago skrivit ihop på tre veckor, för att visa hur lätt det var att skriva fri vers. Boken hälsades välkommen av flera modernistiskt sinnade kritiker. ”Vår modernaste skald” kallade Hagar Olsson honom i sin recension. Den konservative Gripenberg, hård motståndare till modern dikt, hade uppnått sitt mål, att skämta med modernisterna. En kort tid senare lät han avslöja Åke Eriksons rätta identitet i tidningen. Modernisterna tappade tillfälligt ansiktet, men tilltaget bidrog intressant nog också till att vinna bredare gehör för modernistisk dikt. Gripenberg lärde sig också något själv av sitt tilltag. Den hemliga glöden blev det första modernistiska verk som belönades med ett statligt pris, och det inspirerade Solveig von Schoultz att skriva modernistiskt.

Affären Åke Erikson markerar på många sätt en brytningstid. För många tidigare författare var skrivandet ett slags rollspel inför en publik, enligt vissa givna konventioner. Modernismen medförde att de gamla konventionerna plötsligt tedde sig lika omoderna som stärkkragen och cylinderhatten. Modernisterna var på sätt och vis motsatsen till pseudonymförfattare, också om många till en början trodde att Elmer Diktonius var en välfunnen pseudonym, diktare och tonsättare som han var. Modernisterna uttryckte sina nakna och oförställda jag, de var, tyckte Gripenberg, ”litterära onanister”. Själva såg modernisterna saken i termer av ärlighet kontra ”förställningskonst”, med Rabbe Enckells ord. Det är betecknande att de också var de första som skrev autofiktion i Finland (Rabbe Enckell i Tillblivelse, Henry Parland i Sönder).

En glipa mellan verk och författare

Från och med 1960-talet blev det allt glesare mellan pseudonymerna. Undantag är Kjell Westös tredje bok, diktsamlingen Avigbön (1989), som han skrev under namnet Anders Hed, för att, som han sade när pseudonymen blivit känd, ”skoja med kritikerna” och inte fastna i en given författaridentitet. På 2020-talet skriver Pernilla Österberg deckare under namnet Nilla Kjellsdotter, kanske mest för att följa ett svenskt exempel (i stil med Bo Balderson och Lars Kepler).

Så varför har då pseudonymer blivit så sällsynta i våra dagar? Ingen enkel förklaring kan ges. Men de har haft tiden emot sig: hela autofiktionstrenden pekar i motsatt riktning, också de ”autofiktiva” karaktärerna får ibland heta vad de heter på riktigt. Att gömma sig bakom en pseudonym kan vara riskabelt i en digital tidsålder, med alla spår man lämnar efter sig. Vissa sidor av internetkulturen, såsom nättroll som sprider lögner och skapar split och strid, har kanske ökat misstänksamheten mot falska identiteter. En del har säkert också att göra med branding – en författare är någon som förväntas exponera sig i olika sammanhang. Våra dagars författare är ofta starkt identifierade med sina verk, och behandlas i intervjuer inte sällan som ett slags erfarenhetsexperter.

Ett litterärt verk ses mindre som ett aktstycke, mera som ett uttryck, och författaren slussas in i en röst, en nisch. Pseudonymens maskspel tillät på ett annat sätt en glipa mellan verk och författare, samt en större bredd i repertoaren.

Ur Vi Läsers temanummer om finlandssvensk litteratur från 2023.