Finns det något bra med avund?

  • 10 nov 2021
  • 6 min

// Foto: Thron Ullberg

Finns det något bra med avund?
Lasse Berg

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter. Den här gången handlar det om skamfyllda känslor.

Hej Lasse,

Jag undrar: Finns det något bra att hämta i mörka känslor som avund?


Hej!

Svaret har nog att göra med vilken existentiell lag som gjort att vi människor blivit människor och inte gibbonapor eller rådjur. Den handlar om just avundens betydelse. Jantelagen formulerades av Aksel Sandemose för knappt hundra år sedan, men har bidragit till att skapa vårt inre längre än så. Den går ut på att det är rätt att vara avundsjuk på den som sticker upp, tar för sig på ett orättmätigt sätt.

Ursprungstillvaron var jämbördig. Ett samarbete där man var beroende av de andra i sin grupp för att fixa mat, skydda sig mot faror och ta hand om avkomman. En tillvaro där man skulle leva med i stort sett samma människor i årtionde efter årtionde.

Jag har sett hur den tillvaron såg ut, bland samlare och jägare i den del av södra Afrika där de äldsta minnena – i form av gener och arkeologiska fynd – från de första moderna människorna har hittats. Nu är den livsformen utplånad. Men något tusental av dem fanns kvar i Kalahariöknen på 1980-talet när jag bodde i Botswana. Hos dem var jämlikheten självklar. Inga hierarkier, inga chefer. Men olika kunskap och förmåga. Några få ivriga jägare tog till exempel hem nästan alla stora byten. Men alla fick lika mycket mat. Eller lika många barn. De duktiga – eller mest besatta – bågskyttarna, gjorde allt för att inte vara stöddiga. De var de första att skoja om sin dassiga jaktlycka. De hade dessutom i sitt koger en pil från var och en av de andra männen. Och det var ju pilen, inte bågskytten, som dödade.

Samverkan bygger på generositet, ett beteende som inte framkallar avundsjuka. Den vars pil dödade antilopen hade den grannlaga uppgiften att dela med sig så att alla blev nöjda. Den stöddige egoisten väcker ilsken avund och försvårar samarbetet. Katastrofalt om man skall tillbringa ett liv tillsammans. Tidningen Vi:s läsare, som är intresserade av svenskt kulturliv, vet till exempel att runt aderton livstidsmedlemmar i en sammanslutning kan få svåra problem om någon eller några bland dem upplevs som överlägsna stroppar av de andra.

Det finns undersökningar utförda på Yale-universitetet på små barn som visar att redan i ettårsåldern finns den där avigheten mot dem som tar för sig på ett orättvist sätt. Avunden alltså. Och intressant nog också en vilja att straffa dem.

I den miljö som formade vår natur skulle man klara av det fortsatta livet tillsammans också med dem man var avundsjuk på. Det var viktigt att leda dem på den rätta vägen mot ödmjukhet, men på ett sätt så att man fortsättningsvis kunde ha nytta av varandras sällskap. Alltså utan någon ansiktsförlust. Det diplomatiska handlaget med girigbuken som lägger beslag på alla de största romstinna honorna i fatet på kräftskivan.

Vi lever sannerligen inte det liv vi biologiskt är gjorda för – och det skall vi vara glada för, jag skulle inte vilja byta. Men även om vi är unikt anpassningsbara så är fortfarande lite frisk avund livsnödvändig. Gör mot andra det du vill att de gör mot dig. Avunden behövs för det är den vi måste undvika.

Varma hälsningar,
Lasse

Fler utvalda artiklar