Fiskargubben – en del av den svenska tapeten

En gång sattFiskargubben på väggen i åtskilliga svenska hem. Nu hänger tavlorna i stället i ett uthus utanför Söderhamn.

Föga anade väl den tyske impressionisten och marinmålaren Harry Haerendel att hans inkännande porträtt av en gammal sjöman skulle komma att bli sinnebilden för kitsch – i den egenskapen endast hotad av den gråtande lille pojken och möjligtvis ”Zigenarflickan”.

Der alte Seebär målades kring 1920; originalet tros vara förkommet. Men att tavlan är en av de mest reproducerade och avmålade råder inget tvivel om, åtminstone i länderna kring Östersjön och Nordsjön.

Fiskargubben, som vi svenskar kallar tavlan, har sedan fyra år ett eget museum i byn Lycka utanför Söderhamn i Hälsingland. Intendent är Fredrik Björkman, till vardags kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle. Museet är inrymt i ett uthus på Björkmans tomt.

– Det är bara 5,75 kvadratmeter, upplyser han, så alla tavlor kan inte visas samtidigt.

Björkman började samla fiskargubbar 2008, ett uttryck för ett allmänt intresse för svensk kitsch. Idén till museet kom tio år senare.

– Det var vinter, jag hade tråkigt och tänkte att jag behövde liva upp mig med ett projekt. Jag kom att tänka på termosmuseet i DelsboFotnot: StängTermosmuseet i Delsbo är för tillfället nedpackat, eftersom den före detta fängelsecell som rymde termossamlingarna numera används som vandrarhem.. Om man skulle göra något liknande? Men om vad? Då slog det mig: jag har ju mina fiskargubbar! Projektet fanns där, precis framför mig.

Nytillskott till samlingarna – som i skrivande stund uppgår till cirka 120 verk – kommer genom donationer och sådant som intendent Björkman köper på nätet.

– Jag har en skamgräns för vad gubbarna får kosta, men jag vill inte avslöja beloppet. På loppisar förekommer Fiskargubben inte längre. De hem där han satt på väggen verkar vara skingrade nu.

Fredrik Björkman har i dag Sveriges största offentliga samling av fiskargubbar, detta efter att TV-personligheten Robert Aschberg sålt sina tavlor – drygt 400 stycken.

Det som lockar Björkman mest nuförtiden är mer eller mindre skickligt genomförda nytolkningar av motivet. ”Standardgubben” intresserar inte längre.

– På senare tid har fyra nytolkningar donerats till museet. Ett par är rätt hiskeliga.
För att främja intresset för Fiskargubben har Fredrik Björkman instiftat Fiskargubbens dag den 6 juni, lämpligt nog sammanfallande med en annan högtid med ursvensk anknytning. På högtidsdagen presenteras en omhängning av samlingarna, samt årets nyheter. Besökarna kan även bli sin egen fiskargubbe på foto: museet lånar ut ram, sydväst och lakritspipor. I år gästades Fiskargubbens dag av Ingela Broström, intendent på Länsmuseet i Gävle, som talade om fisket i Gävletrakten, enkannerligen strömmingen.

Samlandet av kitsch är ofta förknippat med ironi – hur är det med det?

– Jag ska erkänna att det här började som ett skämt, men så är det inte längre. Museets anda är respekt för folklig konst och smak. Fiskargubben är dessutom en viktig representant för folkhems-eran, då han var del av den ”svenska tapeten”.

Vem eller vad är dagens fiskargubbe?

– Sean Banan, kanske? Han är älskad av många och någon som eliterna rynkar på näsan åt.

Till sist: Har Fiskargubben funnits på riktigt? Var det någon som satt modell för Haerendels målning? Sveriges radios program Loppmarknadsarkeologerna har forskat i saken. Det visar sig att alla länder runt Nordsjön vill lägga beslag på gubben och hävda att han kommer just från deras trakt. Programmakarna har stött på flera personer som tvärsäkert påstår att ”Det där är min farfar!”

Den mest sannolika teorin är dock att tavlan föreställer den nederländske sjöräddaren och lotsen Dorus Rejkers, som blev något av en nationalhjälte tack vare sina insatser.