Fler författare borde göra som Thomas Larsson

  • 15 nov 2022
  • 5 min

// Foto: Severus Tenenbaum

Fler författare borde göra som Thomas Larsson
Björn Kohlström

// Foto: Severus Tenenbaum

Lyssna på artikeln

Thomas Larsson gav ut två romaner under tidigt 1980-tal. Sedan tog det över 30 år till nästa bok kom. Gravitation – den andra romanen efter uppehållet – har imponerande styrkor, men blir i slutändan onödigt långrandig.

Gravitation
Roman
Författare: Thomas Larsson
Förlag: Nirstedt/Litteratur


Ovanligt nog har Thomas Larssons nya roman Gravitation ett soundtrack, ett grepp fler författare borde nyttja. Spellistan domineras av låtar från sent 70-tal, och det är där handlingen har placerat oss. Vi följer sex personer som träffas på gymnasiet. Deras ungdomsår präglas av uppbrott och dödsfall, och vi landar i nutid när de närmar sig sextioårsåldern. Någon har blivit rik, någon drogberoende, någon ägnar sig åt konstnärlig performanceverksamhet. Dynamiken mellan kompisgänget är universell, men här är döden en mer närvarande faktor. Relationerna mellan dem behöver redas ut, framgångar och bakslag behöver utvärderas.

Larsson lånar gärna poesins verktygslåda i sin prosa, och det sker inte helt sömlöst när de poetiska sektionerna ska fogas in i romanbygget. Inte heller blir det helt lätt att hålla isär romanfigurerna. Det liknar experimentella monologer som kräver mycket av läsaren. Inte heller kan en pryd läsare gömma sig inför alla explicita sexuella referenser: kanske Thomas Larsson är vår mest sexpositiva författare sedan Ernst Brunner? Dessutom är det lite väl klyschigt att återkommande gånger likna upplevelsen av förlust vid ett svart hål. Visst, titeln är passande, då den visar vilka krafter som styr vår existens, men diskussionen blir för återhållen.

Styrkan ligger dock i hur konsekvent Larsson skildrar minnets avgörande betydelse, hur frustrerande det är med de nyckfulla fragmenten som vi har att förhålla oss till. Det finns onekligen saker att lyfta fram som pekar ut en ambition att utveckla romanformen. Att skildra ett kollektiv utifrån en sammanhållande men död person var Virginia Woolfs huvudsakliga poäng i romanen Vågorna. Det ställer höga krav på författarens språkkänsla att hålla intresset vid liv i en roman som med råge överskrider 500 sidor. Att skriva en sådan är inte gjort i en handvändning. Jag betvivlar inte att det här är ett gediget utfört arbete.

Men det är ett arbete som redovisas på ett onödigt långrandigt sätt i en roman som blir övervägande stökig. Den brutna tidslinjen bidrar inte heller till att ge romanen nödvändig stadga. Här väljer Larsson kaoset som bärande struktur. Nostalgin är huvudtemat, men om ambitionen är att uppnå mästerverk av Woolf eller Evelyn Waughs En förlorad värld liknar utfallet mer Bruce Springsteens charmiga men begränsade Glory Days.

Fler utvalda artiklar