Flera amerikanska mästare tillbaka

Kungarnas land

Roman
Pajtim Statovci
Översättning: Camilla Frostell
Norstedts

Arsim och Milos möts på ett kafé och omedelbar attraktion uppstår. Förutsättningarna kunde vara bättre: Milos är serb och Arsim är kosovoalban. Arsim är gift. De befinner sig år 1995 i ett Pristina som rustar för krig och deras förbjudna kärlekshistoria utspelar sig mot ett ökande hot om tyranni och våld. För albaner blir det allt svårare att existera.

Arsim har en avtrubbad inställning till det mesta, utom kärleken till Milos som han inte glömmer fast paret skiljs åt tidigt. Arsim begår till synes obegripliga grymma handlingar; misshandlar sin oskyldiga och oändligt tålmodiga fru och barnen. Statovci lyckas ändå göra denna rätt obehagliga romanfigur mänsklig utan att för den skull ursäkta hans beteende.

Hans omsorg om romanfigurerna märks också i hur han subtilt låter Arsims förtryckta hustru växa under berättelsens gång. I återkommande poetiskt täta partier låter han även Milos få en röst kring de fruktansvärda händelserna från inbördeskriget och hans syn på kärlekshistorien.

Pajtim Statovci är själv kosovoalban, men uppväxt och verksam i Finland. Med en imponerande litterär säkerhet har han på kort tid skapat ett helgjutet författarskap som rör sig oroligt kring krigets härjningar och vad de gör med psyket och identiteten. Skadorna är irreparabla, men här anas ändå ett vagt ljus i slutet. Ett ljus är även upptäckten att detta är stor litteratur. Kungarnas land är bland det bästa jag läst i år.

Recenserad av Annina Rabe

Döden och våren

Roman
Mercè Rodoreda
Översättning: Ellinor Broman
Norstedts

En egenartad, grym stämning genomsyrar Mercè Rodoredas sena, ofullbordade roman Döden och våren. Den är förlagd till en gudsförgäten by bortom tid och rum. Här finns inga bilar, inga maskiner. Bara ett vitt moln av fjärilar som svävar mellan kaskader av blåregn, vassdungar i vinden, skimret av ljung på bergens sluttningar. Återstoden av ett paradis, kanske; i så fall efter syndafallet.

För byns hjärta är slakthuset. Och de karaktärer som befolkar det – ett namnlöst följe av arketypiska gestalter: smeden, herremannen, fången – är alla besatta av uråldriga ritualer kring blod och död. Oavbrutet offras folk för att tygla den kollektiva rädslan: män dränks i floden, kvinnor stenas av barn. Vid livets slut fylls munnen med cement, så att själen inte ska fly.

I en intrikat väv av drömska tablåer gestaltar Rodoreda förtryck, våld, och korta ögonblick av uppflammande frihetslängtan. Ofta är det plågsamt mörkt men samtidigt så suggestivt att man inget hellre vill än att gå vilse i detta hallucinatoriska töcken.

Recenserad av Jens Christian Brandt

Vägskäl

Roman
Jonathan Franzen
Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs

Jonathan Franzen är expert på brett upplagda krönikor där familjen står i centrum, eller rättare sagt familjen i upplösning. Ändå är det till den han återkommer, som nu i Vägskäl, första delen i en planerad trilogi som spänner över 50 år. Och låt mig säga det på en gång: Rebecca Alsbergs översättning är förstklassig.

Familjen heter Hildebrandt och har fyra barn som drar åt alla håll utom möjligen framåt. Deras föräldrar, Marion och pastor Russ, vill båda skiljas. Frågan är vem som hinner först.

Som alltid hos Franzen är det individuella nedsänkt i det kollektiva. Det omkringliggande samhället är ytterst påtagligt, både på ytan där det hörs och känns och i underströmmarna. De som kan påverka människor så kraftigt att de knuffas omkull. Just det sistnämnda är en annan av Franzens specialiteter, hur han kan följa en yttre händelse med enorma proportioner, som Vietnamkriget, genom samhällets alla lager och ända ner till bottnen i en individ.

Recenserad av Marie Peterson

Starka band

Memoar
Vivian Gornick
Översättning: Inger Johansson
Natur & Kultur

Författaren Vivian Gornick är ett välkänt namn i USA, inte minst som tongivande röst inom den andra vågens feminism, men av hennes utgivning finns bara Starka band på svenska. I slutet av 1980-talet utnämndes den av New York Times till en av de bästa memoarer som skrivits de senaste 50 åren.

Återutgivningen är välkommen och sannerligen trollbindande läsning. På en knivskarp och klar prosa genomlyser Gornick förhållandet till sin mor och ger minnesglimtar från barndomen i de judiska kvarteren i Bronx på 1950-talet. Modern är en minst sagt motsägelsefull person: självömkande och klarsynt, elak och älskansvärd.

Under Vivians dagliga promenader med sin åldrade mor återkallas händelser från barndomen och det färgstarka persongalleri i Bronx som utgjorde dess universum. Inte mycket händer på det yttre planet i romanen men Gornicks humoristiska och självrannsakande blick på sig själv, sin mor och livet de levt bär texten framåt och räcker hela vägen. Jag längtar redan till översättningen av del två av memoaren som utkommer om ett år.

Recenserad av Oline Stig

Harlem Shuffle

Roman
Colson Whitehead
Översättning: Eva Åsefeldt
Albert Bonniers

Med Den underjordiska järnvägen, en postmodern fantasi om det amerikanska slaveriets groteska fasor, etablerade sig Colson Whitehead som en av sin generations främsta prosaister. Med Harlem Shuffle fortsätter han att utforska USA:s historia, denna gång i gangsterromanens mindre originella form.

Vi möter möbelhandlaren och småhälaren Ray Carney i Harlem under åren 1959–1964. Sliten mellan drömmen om en plats i den framväxande afroamerikanska medelklassen och skuggsamhällets lockelser hamnar han ideligen i trubbel, inte minst på grund av sin struliga kusin Freddie.

Harlem Shuffle är en skicklig pastisch som på varje sida andas lekfull, självförälskad nostalgi: det är en tät väv av hårdkokta repliker, dekadenta barer, korrupta vita snutar, smilande judiska juvelerare, skurkar som heter ”Miami Joe” eller ”Cheap Brucie” eller ”Biz Dixon”. Mot en fond av brutal segregation, polisvåld och raskravaller är denna lättsmälta roman nästan provocerande underhållande, vilket kanske också är syftet.

Recenserad av Jens Liljestrand