Flytten från staden och drömmen om det goda livet

I pandemins fotspår har många fått smak för distansarbete och börjat drömma om livet på landet. Men det är inte tal om en ny grön våg där ambitionen är att leva som hippies. Nu är bredband ett absolut måste.

Längs en landsväg i Ångermanland ligger en orörd ödegård. Det vore fel att säga att tiden stannat, för den har sannerligen gjort sitt jobb. Gårdsbilden är intakt. I centrum står ett 1800-talshus med timmerstomme och överdådiga snickerier flankerat av två mindre flygelbyggnader. En bit bort en nästan hoprasad lada, ett par härbren och en märkvärdigt vacker ladugård. Men färgen har flagnat, delar av taket rasat in, gräset är högt runt husen och skogen har krupit allt närmare bebyggelsen. Allt är till salu för priset av avstyckningskostnaden, mindre än 200 000 kronor, inklusive några hektar åkermark.

I decennier har gården förfallit, inom synhåll från vägen, men plötsligt har något hänt. På allt större Facebookgrupper delar människor bilder och drömmar om att rädda ödehus, flytta, renovera, odla och leva ett annat liv. Det har pågått ett tag, men coronapandemin verkar ha blivit en katalysator. Det finns en känsla av att förändring kan ske, både individuell och strukturell, och att ett annat liv trots allt ändå är möjligt.

Sedan 1970-talets slut har Sverige haft en tilltagande urbanisering, i vissa perioder betydligt snabbare än snittet för jämförbara länder. Och med minskad befolkning följer problem. En svag kommunal skattebas gör det svårt att finansiera välfärden, en liten befolkning gör det dessutom svårt för kommersiella aktörer att erbjuda den valfrihet av varor och tjänster som den moderna människan vill ha. Det har som bekant också visat sig ha stor betydelse för offentliga satsningar på infrastruktur. Dåligt trafikerade vägar leder till sämre underhåll, halvtomma bussar kan leda till indragna linjer, få födda barn till nedlagda BB-avdelningar. En nedåtgående spiral som många landsbygdssvenskar känner allt för väl.

Att få en ökad befolkning är alltså i många fall en ren överlevnadsfråga.

Ödegården längs med landsvägen kan förhoppningsvis få en ny ägare, någon som renoverar och flyttar in och därmed inte bara förverkligar en dröm utan på samma gång blir en konsument hos lokala näringsidkare, skattebetalare i Sollefteå kommun – och som kanske får barn som utökar elevantalet i byskolan.

Petra Henriksson känner till de flesta tomma gårdar i kommunen. I snart två år har hon jobbat i EU-projektet Bredbandsbullerbyar, anställd av Sollefteå kommuns fastighetsbolag Solatum. Syftet har varit att skapa moderna landsbygdsboenden för människor som vill bo och arbeta tillsammans, ett slags moderna, uppkopplade jordbrukskollektiv.

Idén föddes i Byakademin som under många år fördjupat sig i vad en by är och kan vara i vår tid. Studierna har både handlat om ekologi och gruppdynamik. Byakademins erfarenheter ligger till grund för en kurs på Karlskoga folkhögskola där man sedan ett par år tillbaka kan utbilda sig till bybo.

Petra Henrikssons arbete har varit mer handfast. Att hitta gårdar stora nog att kunna härbärgera en grupp utflyttare, och människorna som är redo att ta klivet. Men det har visat sig vara svårt att gå från ord till handling.

– Det är lätt att fånga folks intresse, det här projektet slår an något. Många har hört av sig till mig och visat intresse men sedan är det upp till dem att träffa varandra, bekanta sig med bygden och platsen, säger hon.

– Sedan tillkommer de ekonomiska förutsättningarna. Ett problem är att projektet inte rymmer köpet av en gård som vi kunnat presentera för en grupp. Vi har inte kunnat köpa en gård innan vi haft folk som vill bo där, och folk kan såklart inte skriva på något som inte finns, så det är ett moment 22.

De strukturella problemen har också gjort sig påminda, menar hon. Bristen på busslinjer, bredband, kommunalt vatten och avlopp. Alla de där sakerna som är avskräckande med landsbygden – och så är man tillbaka på ruta ett.

Granne med ett av de objekt som skulle kunna utgöra kärnan i en bredbandsbullerby bor Tidningen Ångermanlands kulturredaktör Katarina Östholm. Hon är positiv till projektet.

– Vad som behövs är att återuppliva egnahemsmodellen. Kollektiv eller små ställen med jord och skog. Ihop med fler infrastruktursatsningar, och bredband – ja bredband är viktigt!

Katarina Östholm är en stark röst för landsbygden, men kanske en aning tystare nu.

– Jag skrev krönikor med röda bokstäver på jätteplakat. Men sedan orkade jag inte, de blev för lika varandra. Samma slutsats varje gång. Det blev som ett vulkanutbrott, jag blev så arg, men man orkar inte hur länge som helst. Fast flyttar gör jag inte. Det är en ynnest att kunna bo här.

Ångermanland peakade på 1950-talet, då hade landskapet 190 000 invånare. Många jobbade i skogsnäringen eller vattenkraftsutbyggnaden. I dag har antalet invånare sjunkit till 130 000 personer, och prognosen ser inte god ut. Det dör långt fler än det föds.

En viss inflyttning finns ändå. För det är vackert och lätt att trivas. Maria Sahlberg kom upp till Resele i Sollefteå kommun för två år sedan för att passa sin mosters hus medan hon var bortrest.

– Jag tänkte att jag skulle snickra på min buss under tiden. Tanken var ett inreda den så att jag skulle kunna åka runt och surfa i Europa. Men jag blev kvar och nu bor jag på släktens gamla gård som ingen bott i på ett par decennier. Jag hade fiber innan jag hade rinnande vatten.

Det var en förutsättning för att kunna bo och arbeta här. Och så behövde Maria Sahlberg byta livsinställning.

– Tidigare i livet har jag bestämt mig för saker men att jag bosatte mig här var inget beslut, jag flöt med vad som kändes rätt. Jag brukade sakna att ha naturen nära, här bor jag mitt i och har fått nya intressen. Jag är med i jaktlaget och har skaffat Jack, en Norrbottenspets som jag tränar till fågelhund.

Maria Sahlberg jobbar på distans som farmaceut med läkemedelsprövningar. Vissa hon pratar med i jobbet kan vara nästan nedlåtande i tonen när hon berättar om sin flytt och hävdar att de aldrig skulle åka norr om Stockholm.

– Man får nya insikter. När politiker pratar om Sverige så menar de Stockholm, och det har jag inte tänkt på tidigare. Det enda jag saknar är ett ställe att gå ut och äta på. Jag saknar att få äta sushi.

Petra Henrikssons projekt är slut vid årsskiftet men är långt ifrån meningslöst, även om ingen by har blivit verklighet. En mängd artiklar, tv- och radioinslag har profilerat Sollefteå som en progressiv landsbygdskommun och har skapat en diskussion om vilken typ av liv man kan leva i dag. Petra Henriksson menar att projektet skapar en synvända hos dem som kommer i kontakt med det. Hon är övertygad om att Sverige, liksom de flesta rika länder i världen, är på väg mot en genomgripande kris. Att vi närmar oss en tipping point.

– Vårt budskap är ungefär: ”Livet i städerna kommer inte bli lättare, och vi finns här när ni behöver oss. När ni vill göra livet enkelt.”

Övertygelsen stärktes under Petra Henrikssons utbildning till arkitekt i Umeå.

– När jag skulle ut på arbetsmarknaden kände jag att ”fan vad byggbranschen är rutten”. Som arkitekt i en stad hade jag blivit någon sorts hantlangare åt en bransch som vill exploatera till varje pris, säger hon och fortsätter:

– Ju närmare vi kommer tröskeleffekterna i klimatet, desto mindre behöver vi en skyskrapa i Göteborg, och desto mer kommer vi behöva det nödvändiga; matproduktion nära inpå knuten, sjukvårdsutrustning och ren energi.

Thorsten Laxvik i Edsele – före detta stockholmare som startat allt från jordbruk och slakteri till friskola och bensinmack i norra Ångermanland – är en av de drivande krafterna bakom bredbandsbullerbyarna. Efter decennier i byalag, politiska grupper och ekonomiska föreningar är han besatt av att förstå demokratin som psykosocial process. Denna sommar tillbringar han på en fäbod i Jämtland – skämtsamt kallad ”bredbandsbullerbybuan” – ihop med en handplockad grupp kompetenser. De ska producera två saker: högkvalitativ mat och tillit.

– Det är helt otroligt att vara här, säger Laxvik. Man mjölkar när korna råmar, äter när magen pratar och sover när man är trött.

Förutom osttillverkningen – en hårdost av alptyp på fem kilo varannan dag – har fäbodfolket jobbat med gruppdynamik.

– Jag har hela tiden tänkt att det här är en nödvändig process för att få bredbandsbullerbyn att fungera. Ja – eller samhället.
Det som tycks skrämma många storstadsbor och avhålla dem från att bosätta sig på landsbygden är idén om den sociala kontrollen. Den där närvaron av andra människor i det egna livet, den kollektiva uppfostran av barnen i byarna, ögonparen bakom gardinerna, rädslan för att bli utstött.

Och det är inte helt friktionsfritt, det intygar Nisse Humlesjö och Elisabeth Gordh Humlesjö som bor på en nipa i Näsåker med hisnande utsikt över Ångermanälvens dalgång. De är inte direkt gröna vågare, men de k
om hit 1980 med likartade ideal. Nisse var nyutexaminerad veterinär, Elisabeth blev så småningom barnpsykolog i Sollefteå.

De har levt ett liv som något slags integrerade avvikare i ett hus fullt med barn och vänner och en strid ström av sjuka smådjur. Kliniken låg i bostaden. Till och med älgar har behandlats på mottagningen.

Som inflyttare ofta gör har de engagerat sig i hembygden, gjort nytta och jobbat för sammanhållning och öppna landskap. Genom åren har de lärt sig om lokalsamhällets sociala skikt och maktbaser.

– Näsåker är speciellt med sin inflyttning av alternativmänniskor från Stockholm. Det kanske var läskigt först, men med åren har det uppstått en gemensam förståelse, berättar Nisse Humlesjö. De inhemska jord- och skogsägarna kanske märks mindre, men de har ju sin maktbas. Men vi kan arbeta tillsammans, det visade sig inte minst när Vattenfall ville muddra älven och vi gick ihop. Mobilisering är alltid bra.

– Barnen har också varit bra kontaktytor, inflikar Elisabeth Gordh Humlesjö. Men det var inte alltid enkelt. Jag hämtade vår yngsta son på hockeyträningen i basker. Det gillade han inte. Han ville att vi skulle vara som de andra familjerna.

Med 1970-talets gröna våg som referens har det blivit lätt att föreställa sig utflyttaren till landsbygden som en exotisk, ideologiskt driven person, men de flesta är som folk är mest. Man vill ha livskvalitet, kanske få äga sitt eget hus och sin egen tid. Hanna Barklund fick med sin pojkvän Jonas upp till Edsele för tre år sedan.

– Jag är uppvuxen i lägenhet i Västerås, säger han, och hade aldrig tänkt tanken att bo på landet, inte ens haft ett par skidor på mig. Men jag är aldrig rastlös här, det finns alltid något att göra.

– Man utför saker ihop och saknar inte så mycket, säger Hanna. Förskolan och friskolan drivs av byn efter att Sollefteå kommun ville lägga ned. Det finns till och med ”nattis”.

Jonas är linjemontör, han bygger och underhåller kraftledningar och reser mycket. Hanna är eldriftledare på Svenska Kraftnät och jobbar dygnslånga skift sex mil bort. Men allting funkar perfekt, tycker de.

– Vi har skapat det vi saknade, säger Jonas. Vi har byggt ett biorum och en lekborg åt barnen. När vi flyttade sa vi åt dem att springa ut och leka, men de blev stående utan att veta vad de skulle ta sig till. Nu är de självgående.

Däremot är det surt med saker som försvunnit.

– Sedan BB i Sollefteå lade ned har vi två timmar till förlossningen, säger Hanna. Och när Jonas skadade handen var det trettio mil till kirurgin i Umeå. Samtidigt är det en frihet att bo här. Vi kan inte riktigt förstå varför folk inte fattar hur bra det är.

Det är på många sätt den tekniska utvecklingen som drivit urbaniseringen. Först behovet av att samla människor där resurserna fanns, vid älvmynningar, malmfyndigheter, jordar och skogar. Dagens kontor kom sedermera att modelleras efter fabrikerna. Alla skulle arbeta på samma ställe. Nu lever vi i en ny digital värld där människor under en rätt lång tid – åtminstone i teorin – har kunnat arbeta på distans, eller i decentraliserade arbetsgrupper. Men det har inte skett. Snarare har det blivit precis tvärtom.

Stora förhoppningar uttrycks i den statliga Distansarbetsutredningen som lades fram 1998. Regeringen gick till och med fram med ett par lagändringar – förstärkt arbetsrätt för distansarbetare och ett skatteavdrag för människor som arbetar i hemmet – men inte mycket hände.

Digitaliseringen tycktes snarare accelerera urbaniseringen. Det har fötts en ny kategori arbetstagare kallad ”den kreativa klassen”. Välutbildade, kräsna, unga människor som arbetar hårt och belönar sig med det som stadslivet har att erbjuda: konsumtion, nöjen, mat, fina boenden och kultur.

Detta gäller även efter pandemin, menar Charlotta Mellander som är professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Jönköping. Hon har länge arbetat tillsammans med den amerikanska rockstjärneakademikern Richard Florida – mannen som myntade uttrycket ”den kreativa klassen”.

– Min gissning är att vi kommer att förändra våra beteenden under en kort period, säger Charlotta Mellander. Sedan glider vi tillbaka i samma hjulspår. Men policyn kan ändras för gott: fler cyklar, färre flygplatser, förhållandet till kollektivtrafik. Städerna kommer behöva fundera på hur de kan agera snabbare och hålla samhället öppet.

Hon tror att pandemikrisen har snabbat på utvecklingen i allmänhet.

– Folk som funderat ett tag på att flytta fattade ett snabbt beslut. Digitaliseringen har tagit ett ordentligt skutt.

Charlotta Mellander understryker att vi kommer att ha samma samhälle även efter att pandemin är över. Men hon skönjer en viss förändring i boendetrenderna.

– Jag tror att vi kommer se ett högt tryck på innerstadslägen som är så centrala att man inte behöver använda lokaltrafik. Och kanske en viss positiv utveckling i en ring utanför stadskärnan för dem som vill komma undan. Spårtrafiks- och bussberoende förorter får nog det svårare.

Samtidigt har städerna visat sina begränsningar under pandemin. Den densitet som normalt sett skapar så mycket liv, rörelse och ett så oändligt utbud av varor, tjänster och social valfrihet vändes plötsligt till en nackdel. Över hela världen är det likadant, det är i städer, med trångboddhet och många kontaktytor, som covid-19 fått sin mest intensiva spridning.

Människor med kontorsarbeten har uppmanats att arbeta hemma vilket för både företag och arbetstagare inneburit det första fullskaliga distansarbetesexperimentet. Och det verkar ha fungerat över förväntan, en rad amerikanska it-bolag – Twitter och Facebook är de största – banar väg och har meddelat att deras anställda inte behöver komma tillbaka till den fysiska arbetsplatsen när pandemin är över. Fler resonerar på liknande sätt.

I en ny studie från Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston skriver professor Erik Brynjolfsson att ungefär hälften av USA:s arbetsstyrka jobbade på distans under våren och att detta kan leda till ett skifte på arbetsmarknaden som väl kan komma att mäta sig med industrialiseringen på 1800-talet. Fokus och resurser kommer att flyttas från fastigheter och maskiner till humankapital.

Fördelarna är ändlöst många. Till exempel blir rekrytering och matchning ingen svårighet på en global, decentraliserad arbetsmarknad.

Det som många drömt om sedan teknologins barndom kan nu bli verklighet.

Jag hämtade vår yngsta son på hockeyträningen i basker.
Det gillade han inte.

En som testat till följd av covid-19 är formgivaren Anna Tascha Larsson. Från ett gammalt missionshus i Värmland har hon sedan i mars skött arbetet som kommunikatör, formgivare och webbansvarig på Stockholms kvinnohistoriska, ett slags mobilt arkiv- och museiprojekt.

Huset köpte hon för länge sedan för att ha en plats att återvända till mellan resor i Sverige och världen. Det blev extra viktigt efter de hårda år då hon byggde upp och drev en hjälporganisation för flyktingar på den grekiska ön Lesbos.

Under våren isolerade hon sig med sin hund Mesut och red ut kylan medan murstocken och bilen gav upp – men arbetet funkade utmärkt.

Omvärldens reaktioner har varit blandade.

– Antingen exotiserande eller romantiserande. Men allt mer avundsjuka också. Många av mina ­vänner har i panik börjat leta hus. Staden visade sig ändå ha sina begränsningar.

– Tanken på att bo i Stockholm igen hela tiden känns jättekonstig, fortsätter hon. Jag måste vara följsam när det kommer till jobbet, men min hjärna är hela tiden upptagen med frågan hur jag ska kunna vara i Värmland så mycket som möjligt.

Jobbet med Stockholms kvinnohistoriska har funkat smidigt, trots korttidspermitteringar och en utspridd skara anställda har projekten genomförts. Men nya utmaningar tillkommer såklart.

– Det finns en risk att saker som genomförs digitalt eller på distans blir mer elitistiska än uppsökande projekt, det får man se upp med. Och sedan ska man inte förneka att det uppstår ett slags kreativ magi när man möts i samma rum och jobbar. Så är det. Men jag vill ha både och, isoleringen och samarbetet.

Missionshuset ligger i en by utan någon vidare infrastruktur, men Filipstad ligger några mil bort. Anna har lärt sig uppskatta småstaden.

– Jag älskar biblioteket och husmanskosten på lunchrestaurangerna. Överlag är det skönt att vara i Värmland, alla pratar med varandra här. Först tyckte jag att folk kränkte min sfär, men nu gillar jag det.

Att pandemin kan leda till en grundläggande förändring av maktförhållandena är förstås än så länge mest en förhoppning. Konflikterna kring stadsbornas resor i landet visade hur mycket landsbygden trots allt värdesätts, om än som en rekreationsyta. Rädslan för ett havererat transportsystem kom på skam men satte fokus på landets dåliga självförsörjningsgrad.

– Det finns så många lärdomar, både för oss och för samhället, säger Terese Bengard som är verksamhetsledare på organisationen Hela Sverige ska leva. Om vi till exempel hade haft en mer rättvis ekonomi och en bättre utbyggd vård i hela landet så hade det ju bara varit bra om folk spred ut sig mer. Men det bästa är att alla vet att det går att jobba på distans nu. Nu finns chansen att göra om arbetsmarknaden. Det skulle också öppna för en helt annan representation, från hela landet, med nya perspektiv.

Det ljusnar vid horisonten, men det finns mycket som måste ordnas. Inte minst krävs ett engagemang från samhället och politiken.

– Det är någonting i görningen, säger Thorsten Laxvik, men det är långt till ett genombrott.

För parallellt med coronan befinner vi oss sam-­tidigt i en väldigt långvarig kris, menar han.

– Det är maten vi alla behöver som kommer att visa vägen. En gång i tiden kanske det fanns 100 000 fäbodar igång. Skogen kryllade av människor och djur. Folk åt gott och hälsosamt. Vi behöver komma dit igen.