I pandemins fotspår har många fått smak för distansarbete och börjat drömma om livet på landet. Men det är inte tal om en ny grön våg där ambitionen är att leva som hippies. Nu är bredband ett absolut måste.

Längs en landsväg i Ångermanland ligger en orörd ödegård. Det vore fel att säga att tiden stannat, för den har sannerligen gjort sitt jobb. Gårdsbilden är intakt. I centrum står ett 1800-talshus med timmerstomme och överdådiga snickerier flankerat av två mindre flygelbyggnader. En bit bort en nästan hoprasad lada, ett par härbren och en märkvärdigt vacker ladugård. Men färgen har flagnat, delar av taket rasat in, gräset är högt runt husen och skogen har krupit allt närmare bebyggelsen. Allt är till salu för priset av avstyckningskostnaden, mindre än 200 000 kronor, inklusive några hektar åkermark.

I decennier har gården förfallit, inom synhåll från vägen, men plötsligt har något hänt. På allt större Facebookgrupper delar människor bilder och drömmar om att rädda ödehus, flytta, renovera, odla och leva ett annat liv. Det har pågått ett tag, men coronapandemin verkar ha blivit en katalysator. Det finns en känsla av att förändring kan ske, både individuell och strukturell, och att ett annat liv trots allt ändå är möjligt.