”Föreningsjobbet och tågvännerna skingrar ensamheten”

Att få sköta om ett fint gammalt tåg är rena hedersuppdraget för vännerna från Kalmar Veterantåg. Men de blir sura om någon kallar dem nördar. ”Vi är vanliga hyggliga människor bara”, säger Calle Johansson, nestorn i gänget.

Ronny Göthberg halar upp nyckelknippan och låser upp den rejäla grinden in till tågområdet, och efter det porten till den hundra meter långa lok- och vagnhallen. Han stänger av larmet. De tre övriga i det ideella arbetslaget från föreningen Kalmar Veterantåg som är här för dagen – Bosse Ålund, Calle Johansson och Pelle ­Persson – följer småpratande efter. Ronny tänder lysrören i taket, traskar in mellan parkerade lok och vagnar, tar några raska, målinriktade kliv uppför en trappstege och försvinner in i föreningens restaurangvagn.

Snart puttrar kaffebryggaren i köksavdelningen medan Ronny ställer fram pappmuggar och lägger upp en påse kanelbullar, han har bakat dem själv. Det är dags för morgonfika och en genomgång av dagens att-­göra-lista. Det doftar kaffe, motorolja, järn och tågstation.

– Vi ses här varje onsdag vid tiotiden. Ibland är vi bara två personer, ibland tio, säger Calle Johansson, och tar ett bett i en kanelbulle.

Denna vecka ska föreningens tågsätt göras i ordning inför en åttadagarsresa till Lofoten i tidningen Vi:s och reseföretaget Världens resors regi. Fönstren är redan putsade, det är tjugo fönster på varje vagn så det tar sin tid. De närmaste dagarna ska sovvagnarna bäddas och livsmedel ska packas in i kylar, frysar och torrförråd ombord (det är Ronny som ska vara kock på denna resa). Att fylla tågets vattentankar kommer att ta en hel dag, det går åt 3 000 liter bara till restaurangvagnen. Listan på allt som ska fixas är lång men alla inblandade vet vad de har att göra. Det är inte första gången. Föreningen ordnar flera långresor varje år för att finansiera verksamheten. Det är – inte helt förvånande – kostsamt att hålla ett snyggt veterantågsätt i toppskick.

Och – förstås – arbetskrävande att ta hand om ett 90-tal passagerare under en långresa. Det är där volontärerna kommer in.

Ronny, Bosse, Calle och Pelle och andra medlemmar i Kalmar Veterantåg plöjer ner mängder av arbetstimmar och energi i föreningen och stortrivs med det. Efter ett helt liv av lönearbete – ­Ronny som kock och restaurangföretagare, Bosse på ­dataföretag, Calle inom Posten och Pelle som ­journalist och redaktör på bland annat Kalmarposten – får de äntligen välja själva vad de ska ägna dagarna åt. Varför inte sköta om ett fint gammalt tåg, jobba sig fram genom Sverige och få nya vänner på köpet?

Calle Johansson har suttit sammanlagt 35 år i föreningens styrelse och har det yttersta ansvaret för att fordonen blir iordningsställda inför resorna. Han har 500 tågrelaterade kontakter i mobiltelefonen, berättar han. Att anlita yrkeskunniga lokförare och tågmästare till varje tur (på den längsta resan behövs två av varje) brukar vara hans knepigaste uppgift. Den blir svårare för varje år som går eftersom de lokförare som klarar av att köra riktigt gamla tåg bara blir äldre och äldre.

– Vissa perioder tänker jag på det dag och natt, säger Calle Johansson.

Redan som barn älskade han tåg. Familjen Johansson bodde invid järnvägen i Ålem norr om Kalmar och Calle hade ett modelltåg att leka med. Han minns med förtjusning hur han och hans kompisar brukade springa ikapp med tåget som gick mellan Kalmar och Berga när det saktade ner vid bron i samhället.

Den tågälskande pojken finns fortfarande inom honom – och genom att rädda gamla lok och vagnar undan förgängelse och glömska återknyter han på något sätt kontakten med honom. Det känns bra inuti.

Sedan han blev änkeman för ett antal år sedan har föreningen känts ännu viktigare än tidigare.

– Föreningsjobbet och tågvännerna skingrar ensamheten. Det är ju ingen där när jag kommer hem till villan längre, säger han.

Att gemenskapen är mycket värdefull är Ronny, Bosse, Calle och Pelle överens om. Och att ses på onsdagarna i all ära, men det är att följa med som tågpersonal på resorna som verkar ge mest lön för den ideella mödan. Att få städa, reseleda, servera eller stå i kallskänk och kök medan tåget susar fram genom Sverige tycker de om allihop.

– Minns du när vi stod och handdiskade i sex timmar i sträck? säger Bosse med en glad blick på Calle.

Fem längre resor brukar föreningen ordna per år, bland annat tre dagar till Jokkmokks marknad i februari och nio dagar till Nordkalotten (med mål i Svolvær på Lofoten) i juni–juli. Det behövs tio–­tjugo frivilligt arbetande föreningsmedlemmar per resa (beroende på antal passagerare och rutt). De fyra vännerna har alla varit med på många resor, men ­rekordet har nog Calle som bland annat varit 15 gånger till Nordkalotten, 200 mil och 27 timmar enkel resa.

– Redan efter tre, fyra dagar ombord blir man som en familj, säger han.

Kalmar Veterantåg startades som en museitågförening under tidigt 1970-tal för att rädda det gamla ångloket KJ 17 från att skrotas. Det hade tidigare gått på privatbanan Kalmar Järnväg men ägdes nu av Statens Järnvägar. 26 000 kronor skulle det kosta. Tack vare ett lokalt evenemang där folk bland annat fick köpa andelar i loket lyckades föreningen samla in den begärda summan och sedan gick det inte att stoppa de tågälskande kalmariterna. Undan för undan köpte de in fler lok och vagnar med potential från SJ och rustade upp dem. Verksamheten växte och ­f­öreningen började ordna resor, bland annat till Motala, Stockholm och Göteborg.

Hösten 1985 kunde föreningen köpa sitt första elektrolok, DU 444 av årsmodell 1938. Det innebar att man kunde erbjuda resenärerna lite mer bekvämlighet. Vagnarna fick elvärme och man kunde laga mat ombord. När också sovvagnar köptes in och renoverades fick man möjlighet att ordna längre resor. Och så rullade det på.

I dag äger föreningen Kalmar Veterantåg ett snälltågslok från 1953, MA 828, som drar på långresorna. Man har sju vagnar inklusive sovvagnar som rymmer 94 gäster och en specialbyggd sovvagn för personalen. Ytterligare tre vagnar hyrs på långtid från Järnvägsmuseet i Gävle. Hela tågsättet – lok plus tio vagnar – är huvudsakligen från 1950- och 1960-talet.

Ekonomin ligger i sovvagnarna. Överskottet som långresorna med det 275 meter långa veterantåget ger går direkt till underhåll och renovering av ­fordon, vagnhallar och spår. Inomhusutrymmena disponerar föreningen tack vare Kalmar kommun, annars klarar sig veterantågsföreningen i princip helt utan bidrag. Loken och de tio vagnarna går regelbundet igenom noggranna kontroller.

– Vi har samma extremt höga säkerhetskrav på oss som SJ har, säger Bosse Ålund. Och så måste det vara.

Ljuset är obefintligt i tågvagnarna inne i tåghallen eftersom elektriciteten inte är inkopplad, så Calle Johansson sätter på sig en pannlampa. Han visar den förvånansvärt rymliga köksavdelningen med kylar, skåp för torrvaror, stekbord, spis, kastruller, disk- och kallskänksavdelning. I nästa vagn finns frysar och ett större torrvaruförråd liksom tågpersonalens sovkupéer med två sängar i varje, duschrum och tv- och fikahörna med Sverigekarta på väggen.

Utanför lok- och vagnhallen blommar kråkvicker och rallarros bland björksly, nässlor och skräppor på det asfalterade och delvis rälsbelagda området. Ett Krösatåg på väg mot Kalmar Central passerar på järnvägsspåret utanför stängslet.

Efter lunchen på stammisrestaurangen Gerds mat – där serveras alltid schnitzel på onsdagar – är ­Ronny, Calle och Pelle tillbaka vid favorittåget för att jobba några timmar till. Bosse har annat för sig. De hänger in handdukar och lägger fram resenärernas namnbrickor i sovvagnarna. Där står, förutom namn och hemort, vilken sovhytt och sittplats man tilldelats i vilken vagn, vilken restaurangsittning man tillhör och vilken buss man ska sätta sig i när man kommer till Björkliden och ska vidare mot Lofoten.

När resan närmar sig kommer Calle med vänner förmodligen att ta sig tid att putsa lite på loket också.

– Man vill ju att det ska se lite blankt och fint ut när vi kommer åkande, säger han.