När Norge stänger skolor och förskolor, uppmanas medborgarna till dugnad. Monica Isakstuen är författare och bedriver numera ofrivillig hemskola och hemförskola. Och så skriver hon. Eller? Ibland väser hon inte till sina barn av frustration, för nu är det ju dugnad som gäller. Och då finns inga alternativ. Bara Norge har ett eget begrepp som betyder att lojalt ställa upp för gruppen.

För några år sedan korades Norges nationalord. ”Ja” på inandning var med, ”va” var med, ”matpakke” och ”koselig”, så klart. Till slut avgick begreppet ”dugnad” med segern.

Ordet som betyder att hjälpa eller stötta finns inte på andra nordiska språk, men har suttit i ryggmärgen på norska kvinnor och män i århundraden. När någon säger dugnad vet jag ögonblickligen vad jag måste göra: rensa kalendern, leta upp arbetskläder, friskt mod och allt det goda humör jag kan uppbåda.

Dugnad är frivilligt, obetalt arbete som man gör i grupp. En dugnad kan sättas igång för att hjälpa en vän med flytten, för att göra det fint i en bostadsrättsförening eller för att samla in pengar till aktiviteter eller föreningar. Dugnad är kort sagt en vanlig arbetsform när något som man inte klarar av på egen hand ska bli gjort. När d-ordet nämns på ett föräldramöte tittar nästan alla ned i golvet. För alla vet att dugnad är skit. Men det hjälper inte.

Jag har klippt buskar, byggt staket, krattat löv, bakat kakor, tömt utedass. Jag har alltid dykt upp, jag har aldrig sagt nej till uppdrag. Att säga nej till uppdrag är som att pissa på gemenskapen. Dugnadspolisen ser dig. Vad är du för slags människa, egentligen? Att strunta i dugnad är socialdemokratiskt självmord. Dugnad är inget man avstår ifrån, dugnad är något man deltar i.

Så när hälso- och omsorgsminister Bent Høie skriver krönikan: ”Inkallelse till dugnad” i Verdens Gang i mars i år, vet han vad han gör. Och vi förstår vad som ska komma. Här är det bara att säga ja, vilka uppdrag som än ska utföras. Tvätta händerna! Ja visst. Håll avstånd till andra människor? Jodå. Hosta i armen? Absolut. Undvik stora folksamlingar? Jepp. Låt bli resor med buss, tunnelbana och tåg? Ok. Ställ in arrangemang med 500 eller fler personer? Det kommer sällan fler än 30 människor på bokreleaser i vilket fall som helst. Jobba hemifrån? Check. Varifrån skulle jag annars jobba?

Självklart är vi med på dugnad!

Hälso- och omsorgsministerns text delas och gillas och rekommenderas och delas igen.

Ska de göra det? Vågar de? De vågar.

Nämnde jag förresten att dugnad är släkt med verbetatt duga, vara till nytta? Självklart vill vi vara till nytta. När fler är nyttiga tillsammans stärks känslan av samhörighet och gemenskap. Övertygelsen om detta kommer väl till pass när uppmaningen upprepas dagen efter på regeringens presskonferens, torsdag den 12 mars. Min man och jag står framför hans dator, jag har precis varit ute på en joggingtur i en närmiljö som verkar närma sig stängningstid. Jag har passerat skolor och förskolor och sett föräldrar och barn på väg över parkeringsplatser med armarna fulla av väskor och kläder. Jag vet vad Danmark redan har gjort, jag har genom nyheterna förstått vad Norge också skulle kunna göra. Men adrenalinet från springturen håller uppe humöret, jag känner mig nästan uppspelt när statsminister Erna Solberg kommer till den delen av smittskyddsåtgärderna som vi är mest intresserade av. Ska de göra det? Vågar de?

De vågar.

Förskolor och skolor stänger från och med i morgon, säger Solberg. Hälso- och omsorgsministern nickar allvarligt vid hennes sida. Min man och jag ser på varandra. Det kommer gå bra, säger han. Jag vet inte vad han menar, om han refererar till smittspridningen, världsekonomin, effekten av smittskyddsåtgärderna, hemmalivet som börjar om cirka en timme, hans arbete, mitt arbete, vårt äktenskap. Jag tar en dusch, säger jag.

Det är inte första gången regeringen använder sig av dugnadsbegreppet. Tidigare har det norska folket varit med på klimatdugnad, förstahjälpendugnad, innovationsdugnad, inkluderingsdugnad, vaccinationsdugnad. D-ordet är positivt laddat, och ett språktekniskt verksamt grepp när fem miljoner tre hundra tusen människor beordras hem för att stanna där. Om Bent Høies rubrik hade varit ”Uppmaning till att ordna hemdagis och hemskolning och hemkontor och driva ditt eget arbete och eventuellt ditt kärleksförhållande mot undergång” är det inte säkert att vi öppnat famnen lika snabbt och villigt.

Men nu du.
Nu ska det räddas liv, och vi ska rädda dem tillsammans.

Detta ska vi ordna! Drivkraften består av lika delar pliktkänsla, social samhörighet och omsorg om vår nästa. Och vi gör det helt frivilligt.

Jag hämtar mina döttrar på förskolan och sonen på skolan. Rafsar med mig ytterkläder, stövlar, mössor, skolböcker, säger ”lycka till” till alla föräldrar jag träffar, de har också röda kinder, stämningen är exalterad. Folk är bra på att mobilisera när det händer något extraordinärt. De nya slagorden surrar redan i luften: ”Vi står ensamma tillsammans”, ”Vi ska inte ta på varandra, men ta vara på varandra”.

Vad i helvete är det folk håller på med?

Dagen efter går vi ut i skogen. Barnen är på krigsstigen. Herregud, ni kan väl inte slåss om ett träd! ropar jag. Men det kan de. Jag är sur, min man är sur. Hur ska detta gå? På kvällen kommer vi fram till att vi behöver skapa en rutin. Jag tycker mest om honom när han får sina texter skrivna, och omvänt. Vi klappar oss själva på axeln, så duktiga vi är, bara det att vi klarar att komma fram till en rutin. Det kommer att gå bra, säger min man. Han menar nog allt, tror jag. Jag kan jobba tidiga passet, föreslår jag, varm inuti av rödvin och undantagstillstånd, och så kan jag ta barnen efter det. Från halv tio till halv fyra. Är du säker? säger han. Jadå, säger jag. Tycker om känslan att offra mig. Vara den som tar det extra steget när det är dugnad.

Normalt börjar min arbetsdag runt halv nio och pågår till halv fyra, plus allt kvällsarbete och resor, nu stänger jag in mig på hemmakontoret varje morgon i två och en halv till tre timmar. Ju tidigare jag går upp, desto mer arbetstid vinner jag, varför inte sätta klockan på fem i morgon, därefter halv fem, sedan fyra, halv fyra och så vidare, och till slut känns det normalt att gå upp klockan tre? Skriver jag kanske bäst halvsovande, när tankarna ännu inte är besudlade av smittosiffror och dödstal? Kanske kan jag tvinga ur mig lika mycket text på tre morgontimmar, som jag annars skulle fått skriven på en hel dag?

Efter några dygn svämmar sociala medier över av bilder på hemmaskolor. Här finns ingenting att anmärka på dugnadsandan, folk ritar scheman och bräcker varandra i pedagogisk metodik och tillvägagångssätt. En bygger köksträdgård med sina barn. En annan har överlåtit matlagningen till femteklassare, under hashtagen #matochhälsa. En tredje tar bilder av koncentrerade små bakhuvuden böjda över historieböcker. Vad i helvete är det folk håller på med, bor det verkligen en lågstadielärare i varenda en? Själv klarar jag vanligtvis knappt att hjälpa nioåringen att göra läxor utan att det blir gråt och tandagnisslan, hur ska jag kunna bedriva skola för honom på obestämd tid? Hur är det tänkt att jag ska kunna ersätta lärare, vänner, ovänner, vad ska jag fylla undervisningstimmarna med, rasterna med, fritiden med?

Några dagar in i första veckan får jag dessutom mail av trumläraren, han föreslår digital övning. Nu har ni väl mer tid än någonsin att öva, skriver han. Business as usual, skriver han. Du måste öva, säger jag till min son, din trumlärare ringer mig på Messenger i morgon, ni ska ha trumövning. Varför då? säger sonen.

Jag klarar inte det här, skriver jag till min väninna, hon har också barn i lågstadiet, hon är också författare. Vi kan inte bedriva hemskolning, dagis och författarverksamhet samtidigt, skriver jag, det är väl ingen kris om småbarn missar några veckors undervisning, de kan väl bli professorer om tjugo år ändå? Min väninna håller med. Skit i hemskolning, skriver hon. Skit i duktighetshetsen. Vi gör en lista över de viktigaste punkterna, resten är detaljer. Punkt 1: Se till att familjen inte går sönder. Punkt 2: Låt inte barnen bli räddare än nödvändigt av läget. Punkt 3: Håll skrivtiden helig.

Det är barnen som saboterar det hela

Det är barnen som saboterar det hela. Jag ger dem extra tv-tid och lek efter frukost, nu får ni klara er själva så att mamma kan jobba lite, säger jag. Du jobbar ju jämt, säger de. Jag väser inte till dem att jag gick upp klockan halv sex för att få till just den biten. Jag tuggar i mig. Jag ska för bövelen tåla mer, härda ut, hålla längre. Jag måste komma ihåg att jag är med på dugnad. Vad vill ni göra då? frågar jag. Leka skola! ropar de. Mina sexåringar som inte vet vad skola är för något och min nioåring som i vanliga fall inte vill göra sina läxor, de vill leka skola, de vill spela rollspel, de vill gå i samma klass. Vi gör ett klassrum! ropar de. Och du ska vara lärare!

Jag har inte hjärta att säga att jag är besviken, att jag hade hoppats på en mer modern och frigjord inställning från deras sida.

Jaja.

Lekens regler är som följer: De ska sitta vid varsitt skrivbord och när jag kommer in reser de sig. När jag säger god morgon kära elever ska de svara god morgon kära lärare, i kör, och så kan vi alla sätta oss och så kan dagen börja. Första timmen är norska, säger jag. Ta fram era böcker och läs i tjugo minuter. Sedan blir det skrivstil.

Sonen öppnar boken framför sig och böjer nacken. Döttrarna följer hans exempel, de ser på bilderna och formar ord med läpparna, allt är lugnt. Så det är så det är, tänker jag. Jag uppför mig som en 1800-talslärare och äntligen lyssnar barnen på vad jag säger. Jag tar bilder av dem medan de läser, postar på Instagram. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Så kreativ jag är. Wow! Vilket fint rum. Så vackra barn.

Framåt förmiddagen, mitt inne i tredje timmen, matematik, fylls jag av övermod: kanske är jag faktiskt i stånd till detta, kanske klarar jag av hemskolning trots allt?

Svikare! skriver min väninna.

Jag smygläser nyheterna på telefonen medan barnen arbetar, min blick fastnar på en ihoprullad pälsklump. I texten står det att om man vill välja det rätta just nu, ska man göra som igelkotten. Inte ryta som ett lejon eller slåss som en björn, utan rulla ihop sig och hoppas på bättre tider.

Isolering är den nya dygden. Hemskolning kombinerad med hemförskola kombinerad med hemkontor och hemarbete och underhåll av äktenskap är det nya normala. Jag måste påminna mig om att jag är med på dugnad.

Vi får mail från rektorn. Om barnen vill kan de chatta med sina klasskamrater, det är ett bra sätt för att hålla kontakten, säger hon. Vad är att chatta, frågar sonen. Jag försöker visa honom, vi loggar in på skolans plattform för att se vad de andra skriver. Smiley-ansikte, argt ansikte, hjärta, hjärta, bomb, ett ansikte som gråter, en pingvin. Efter en halvtimme ledsnar han.
Läraren ringer, hon betonar att det inte är för att kontrollera hemundervisningen. Jag visar ändå klassrummet vi har gjort i ordning. Så duktig du är! säger hon till mig. Vilken tur du har, säger hon till min son. Jag kryssar i för toppkaraktär när det kommer till hemskolning och coronakris-hantering. Dugnad är härligt!

Jag ska för bövelen tåla mer, härda ut, hålla längre. Jag har det i mig.

Ska vi ta en tur i skogen, frågar jag, när vi är klara med skolan? Vi var ju i skogen igår, säger sonen. Vi är ju i skogen varje dag! säger döttrarna. Ni kan väl inte bli trötta på skogen, säger jag, ni är ju barn! Min mun vill fortsätta säga något om att det här inte är min dröm heller, att de inte ska tro att jag älskar att leka skola, att de inte ska tro att jag njuter av att vara tillsammans med familjen dygnet runt, men jag håller tyst. Jag ska för bövelen tåla mer, härda ut, hålla längre. Jag har det i mig. Jag måste komma ihåg att jag är med på dugnad.

Snart försvinner de upp i träden, snart faller den ena ned, snart måste jag hjälpa den andra loss från en gren, snart fryser de, snart måste en gå på toa, snart är alla hungriga igen, snart står jag på stigen och vrålar ÄR DET MÖJLIGT ATT FÅ SLAPPNA AV I FEM MINUTER?

Ett okänt nummer ringer, jag svarar inte. Ett okänt nummer ringer igen, och igen, och igen, hallå, säger jag med en ton redo för att avvisa telefonförsäljare. Hej! säger det milt i luren, det är vi, förskolan, vi undrar bara hur barnen har det? Ringer ni för att kontrollera? Säger jag. Kontrollera och kontrollera, säger förskolan, vi undrar bara hur det går för er? Har flickorna det bra? Nej, säger jag, de ligger här i skogen, blodiga och med bandage.

Förskolan skrattar inte.

Det är inget att skratta åt.

Norska sjukhus ser ett minskande antal orosanmälningar, färre inrapporterade händelser med oförklarliga blåmärken och sår. Säkerheten för de sårbara barnen är borta, säger Barnombudsmannen, utan skola och barnomsorg och trygga vuxna har de ingen att vända sig till när något händer. Inte om, utan när.

Förlåt, säger jag, det var ett dåligt skämt, flickorna har det väldigt bra. Vill ni kanske prata med dem? Förskolan pratar med dem. Ställer frågor och är intresserade, döttrarna berättar om klassrummet och skogsutflykterna, men när får vi komma tillbaka? frågar de. Förskolan blir tyst. Vi hoppas att det inte dröjer alltför länge, säger de. Min ena dotter nickar. Kanske hinner vi ses innan jag börjar skolan? säger hon. Det hade varit fint, säger förskolan.

Slicka inte på något, håll avstånd, stå stilla!

Telefonen ringer igen, den här gången är det en journalist som undrar om hon kan få intervjua mig om en roman jag skrev för ett par år sedan, den som handlar om att vara rasande på sina barn, sin man, tillvaron, sig själv, hon säger att den känns väldigt aktuell just nu, jag säger nej. Den är inte väldigt aktuell just nu. Inte för mig. Hon säger att hon förstår, jag hör att hon ljuger. Jag är inte argare än vanligt på mina barn, säger jag, om det är därför du ringer, om det är det du tror. Hon säger att hon inte tror det. Jag försöker bara bete mig som en igelkott, säger jag, och skriva när det blir lite tid över. Vad skriver du på just nu? frågar hon, är du kanske en av dem som skriver om corona? Nej, säger jag, jag skriver absolut inte om corona, men tack för att du ringde.

Vad skriver jag på just nu? Jag vet inte. Jag skulle ha arbetat på en roman, en ungdomsbok, ett teatermanus, jag kan inte samla tankarna, mina händer rör sig halvt sovande varje morgon. Men på eftermiddagarna, när jag är ute och springer, då jobbar huvudet, då skriver medvetandet texter som den här.

Snart ska förskolan öppna igen, långsamt och försiktigt. Och så följer skolan efter, de yngsta eleverna ska börja igen den 27 april. Men vi måste fortsätta att vara lika duktiga som vi har varit hittills, säger statsministern. Dugnaden är inte över.

Kära statsminister, kära alla, vi vet att dugnaden inte är över.

Vill ni veta hur duktiga vi är?

Vill ni veta hur duktiga mina barn är?

Håll avstånd! ropar jag till dem. Tvätta händerna! Hosta i armen! Vänta utanför medan jag handlar! Ta inte på något, TA INTE PÅ NÅGOT! Slicka inte på något, håll avstånd, stå stilla!

Och vet ni vad? Mina rop behövs inte längre. Nu ställer de sig längst ut på trottoaren om vi möter någon. För sex veckor sedan kastade de sig i armarna på familj och vänner, nu förflyttar de sig i stora cirklar omkring dem. De kramar inte ens sina morföräldrar, de kramar ingen. De har slutat att fråga vad vi ska göra när de vaknar. De tar verkligen den här dugnaden på allvar.