”Förlåt, Ers majestät, att jag har ödelagt Krylbo”

Lars Westmans avdelning Bakvagnen hade premiär hösten 1966. Bara två sidor, långt bak i tidningen. Första texten handlade om en svensk greve och hans 38 korsikanska åsnor. Tonen sattes direkt.
Sedan rullade det på ända till 2010, den mest långlivade avdelningen i Vi:s historia.
I den här Bakvagnen från 1995 träffar vi mannen som (kanske) sprängde Krylbo.

”Och jag som faktiskt blev utvisad från Sverige.”
Vi går omkring i trädgården bland de romerska skulpturerna som hans pappa tog hem från Italien.
Vadå utvisad?

Jag har kommit för att skriva om Axel MunthesFotnot: Stäng Axel Munthe (1857-1949) var svensk författare och läkare. Tjänstgjorde många år som drottning Victorias livläkare. sommarnöje i Leksand. Axels son, Malcolm Munthe, 85 år ung, guidar mig, liksom han guidat turister här i tjugofem år. Han är lite trött efter bröllopet som han höll förra veckan för sin 30-åriga dotter.
Han har just pekat ut familjegraven där husdjuren vilar: ett par katter, en tam uggla, en ekorre …

– Det är så länge sedan, herr Westman. Det kan knappast intressera er.

Den 19 juli 1941 kördes han ut till Bromma flygplats och sattes på ett kurirplan till London.
På morgonen samma dag hade ett tyskt ammunitionståg exploderat på Krylbo station.

– Det var jag som sprängde tåget.

Han är fortfarande skakad. Han var 30 år den gången. Sverige var hans andra fosterland. Hans pappa, Axel Munthe, bodde på Stockholm slott, han hade själv varit här i Leksand varje sommar sedan 1910.
Men det var krig. Malcolm Munthe var brittisk soldat, landsatt med fallskärm i Norge för att styra in den brittiska invasionsstyrkan.

– Det kom ingen invasion.

Han blev sårad i benet utanför Didal, tillfångatagen av tyskarna, men lyckades fly från sjukhuset.
I tre månader vandrade han genom Norge, med ett öppet sår i benet. Mot Sverige.

– Jag gick inte mycket bra, men jag gick.

Han tjuvmjölkade norska fjällkor, stal kläder från norska klädstreck, gömdes i norska hyttor av norrmän.

– Men det här kan väl inte intressera er, herr Westman.

Vi blir stående en timme i den här härliga trädgården som hans engelska mamma anlade för nästan hundra år sedan.
Siljan skimrar spegelblank mellan träden. Det är en sådan där sommar som han minns från sin barndom, när han kom hit på sommarlov från England.

När det sedan blev krig skickades han till Skandinavien för att han pratade svenska. Först Finland, sedan Norge. Han var ung och sorglös, säger han. Kriget var som en cricketmatch, och engelsmän brukade inte förlora i cricket. Med en tysk vaktpatrull i hälarna lyckades han fly över till Svinösund i en roddbåt.

– Den svenske officeren som förhörde mig kände gudskelov till min pappa.

Alla i Sverige kände till hans pappa. Axel Munthe hade blivit världsberömd för sin bok om San Michele. Han var en superkändis i Stockholm där han varit drottning Viktorias livläkare och bodde kvar på slottet. Här kom en sårad engelsk soldat som påstod att han var son till Axel Munthe.

– Man trodde mig. Jag sattes på tåget till Stockholm.

Han fick bo på engelska legationen. Till Stockholms slott fick han smyga sig i hemlighet och hälsa på sin pappa.
Kung Gustav V avskydde Hitler. Men en engelsk soldat på Slottet mitt under kriget: lakejerna behandlade honom som en tidsinställd bomb.

– Jag fick order från London att spränga de tyska vapentågen.

1940 hade Sverige börjat släppa igenom tåg med tyska soldater. Nu rullade också tyska tåg med kanoner och ammunition genom Sverige, mot Norge.

– Jag vägrade spränga några tåg inom Sverige. Skulle de sprängas skulle det vara inne i Norge.

På engelska legationen började han organisera gerillagrupper inne i Norge med norrmän som flytt övertill Sverige.
Stockholm var en fantastisk stad. På Cecil och Royal var det te-dans där Stockholmssocieteten blandades upp med tyska och engelska och japanska spioner och kontraspioner.
Malcolm Munthe bildade gruppen ”Röda Hästen”, sprängde järnvägen från Stavanger och förberedde ett attentat mot Himmler som skulle komma till Oslo.

– Jag var ung. Jag var en amatör. Jag visste mycket litet om tidsinställda bomber.

Säpo visste allt om honom. Tyskarna visste allt. Utvisningen hängde över honom
Han minns hur han jagades av både svenska säkerhetspolisen och tyska agenter. På Slottet bodde hans pappa hos kungen. Den gången avskydde han Sverige, sitt andra fosterland, som svikit norrmännen och som var på väg att bli en vasallstat under Hitler.

– Mina förfäder hade ändå slagits med Karl den tolfte.

Nu är han glad att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget. Det var en balansgång på randen av en avgrund, säger han.
Han är fortfarande olycklig över smällen i Krylbo. Det gick snett …
Ingen dog, men en kvinna fick missfall. Det är förfärligt, säger han.

Jag försäkrar honom att Sverige har förlåtit honom, Krylbo har förlåtit honom, ja Krylbo blev faktiskt berömt i evig tid för den där smällen.

– Krylbo ligger bara några mil bort, vi åker dit, säger jag.

Nej, han sätter aldrig sin fot i Krylbo.
Han höll på att stryka med när en tysk agent överföll honom vid Norr Mälarstrand i Stockholm och försökte dränka honom.

– Det var jag som dränkte honom i stället, suckar han.

Med diplomatposten från England kom det tidsinställda bomber, som Malcolm Munthe testade ute på en ö i Stockholms skärgård hos en svensk vän.

– Meningen var att bomben skulle explodera när tåget kommit över gränsen till Norge.

Svenska järnvägstjänstemän hjälpte honom att placera bomben i tåget. Det var någonstans utanför Stockholm.

– Vi ställde in bomben på fjorton timmar.

Men tåget blev stående på Krylbo station. Man ska aldrig lita på tågtidtabeller om man vill spränga tåg, säger han.

– Herr Westman har väl inte läst min bok, gör inte det, suckar han.

På ett militärsjukhus i Afrika, efter den misslyckade invasionen i Italien, då han blev sårad för andra gången, skrev han boken Sweet is War.

– Där står allting om ni inte tror mig, säger han.

Vad ska jag tro? Men jag minns smällen i Krylbo. Jag var sju år.
Explosionerna i ammunitionståget höll på i fyra timmar. Krylbo såg ut som efter ett bombanfall. Det regnade granatsplitter som man sedan sparat i Krylbo och som det stod tyska bokstäver på.

– Det var samma dag som jag skulle utvisas. Jag frågade om jag fick gå upp på Slottet och säga adjö till pappa.

Han minns spiraltrappan upp till kungens skrivrum där hans pappa var på besök.

– Kungen satt på en liten pall på golvet. Pappa stod vid fönstret.

– Jag gick fram på knä till kungen och sa: ”Förlåt, ers majestät, för att jag har ödelagt Krylbo, det var inte meningen.”

– Kungen klappade mig bara på huvudet. Så gick jag fram till pappa. Han sa ingenting, han bara kysste mig.

Det var den 19 juli 1941. Stockholm kokade av rykten. Hela Krylbo var en stor krater, bombat av engelsmännen. Skulle det bli krig nu …

– Sen fördes jag ut till Bromma flygplats.

Vad skulle hända hemma i London? Krigsrätt? Arkebusering?

Epilog: Denna text ingick i en artikelserie om Axel Munthes sommarnöje i Leksand och om hans son Malcolm. Efter två avsnitt ville Malcolm Munthe plötsligt inte tala med Westman längre. Ett halvår senare var han död. I efterhand hörde flera läsare av sig och ifrågasatte delar av Munthes Krylbo-historia.