Förortssnuten om våldet vårt samhälle vilar på

  • 30 mar 2021
  • 7 min

// Foto: Calle Godani

Förortssnuten om våldet vårt samhälle vilar på
Calle Godani

// Foto: Calle Godani

Lyssna på artikeln

Om Sverige låg på en brits hos en naprapat så skulle denne snabbt hitta ett par smärtpunkter. Rinkebypolisen Hanif Azizis självbiografi bearbetar flera av dem. Och det är inte alltid bekvämt.

Hans blick är nästan aldrig stilla. Den studsar över omgivningen i gallerian i Rinkeby centrum där vi sitter vid ett kafébord. Registrerar förbipasserande, kaféägarens arbete bakom disken, de skrattande somaliska männen vid bordet intill. Är det en vaksam polisblick? Eller hänger den ihop med koncentrationssvårigheterna som han har berättat om?

Men när samtalet kommer in på de svenska IS-kvinnorna i Syrien stannar blicken på mig.

– Jag fattar inte grejen. Varför skulle de vara vårt ansvar. De har begått sina brott i Syrien och bör ställas till svars där. Det är inte vårt problem.

Hanif Azizi är polis i Rinkeby och har skrivit självbiografin Förortssnuten om sin bakgrund och sina yrkeserfarenheter. Men det är när samtalet kommer in på IS-anhängarna i interneringslägren i Syrien, som hans röst får en annan skärpa.

– Det är ju intressant att vi ska vara solidariska med dem, men inte med de yazidiska barnen eller alla andra som utsattes för IS, säger Hanif Azizi. Om jag fick bestämma skulle vi inte låta dem komma ens i närheten av den svenska landmassan. Vi har en oförmåga att utkräva ansvar i det här landet. Risken är att de kommer undan.

Den där oförmågan är något som han återkommer till flera gånger under vårt samtal. Samtidigt berättar han i boken om ett tillfälle 2015 när han skulle läsa upp ett meddelande för en grupp flyktingar på Stockholms central.

”Budskapet var att de inte skulle känna sig oroliga, för här i Sverige har de både rättigheter och möjligheter. Jag rös när jag läste igenom det meddelandet i förväg, och fick torka tårar från kinderna. Vilket privilegium det var att få vara en del av detta fina mottagande.”

Han får se en kollega hjälpa en nioårig flicka som har kommit helt ensam. Och för första gången inser han hur liten han själv var när han sattes på en buss i Bagdad med sin lillebror intill.

Hanif Azizi har en del gemensamt också med IS-barnen. Innan flykten bodde han ett par år i ett läger i Irak där Folkets Mujahedin.Fotnot: iransk oppositionsgrupp vars mål är att störta den iranska regeringen och skapa ett demokratiskt och sekulariserat Iran. Gruppen var med och avsatte Shahen 1979, men drevs sedan på flykt av Ayatollah Khomeini. tränade för att befria Iran från Ayatolla Khomeini. Båda hans föräldrar var engagerade i kampen. Pappan dog i strid.

”Min skola nere i Irak. Trots att vi bodde på ett militärbas med att våra föräldrar drog ut i strid, så hade jag en lycklig uppväxt.” // Foto: Privat

Men Hanif Azizi delar också vissa erfarenheter med de svenskar som valde att ansluta sig till IS.

Många år efter lägret, när Hanif Azizi hade landat i en trygg tillvaro hos en svensk fosterfamilj, var nära att rekryteras och återvända till Irak för att delta i den väpnade kampen mot den islamistiska regimen i Iran. Den kamp som båda hans föräldrar vigt livet åt.

Varför?

– När jag tog studenten var det som att någon ryckte undan mattan för mig. Jag hade inget jobb och vaknade med ångest varenda morgon. Det blev så uppenbart att jag inte hade samma möjligheter som mina vänner.

En komplicerad tillvaro där han inte var efterfrågad ställdes mot ett enkelt liv med ett tydligt mål. Där han behövdes. Där han var någon.

– Idén om att vara med och bygga upp ett nytt drömsamhälle är lockande. För mig är det ett under att inte IS lyckades rekrytera fler unga från förorterna.

Till slut var det en 88-glass och ett städvikariat som fick Hanif Azizi att välja Sverige. Han hade känt ett behov av att åka tillbaka och ta farväl av vänner och familj innan han drog ut i strid. Under besöket i Sverige fick han den respit han behövde för att se klart.

”Jul med Familjen Jakobsson. Det är Christina på bilen. Trots att jag fick växa upp i en fin och trygg familj så fanns tomrummet av min mamma kvar. Speciellt vid högtider som jul så kunde saknaden efter henne vara extra stor.” // Foto: Privat

Hanif Azizi jobbar sedan mer än tio år som polis i Rinkeby, där han också bodde en kort period som barn. Han har sett området förändras. I boken beskriver han hur han som nyutexaminerad polis fick lära sig att här gällde inte samma regler som i resten av staden. Hur polisen tvingades låta brott passera för att ett gripande skulle kunna utlösa ett upplopp. Hur han skämdes över att vara polis när hans befäl förhandlade med en lokal gängledare för att få stopp på upploppen 2010.

”Jag kan lösa det här, så att det blir lugnt. Om ni backar ut med alla bilar och lämnar området så kommer att jag att se till att det lugnar sig”, sa killen i 20-årsåldern vars namn fanns med på listan över yrkeskriminella som ska hårdbevakas.

Polisen backade, samtidigt som Nordeakontoret stod i lågor och Kulturakademien sattes i brand.

– Man kan titta på vad som händer i Rinkeby och få en idé om vad som kommer i resten av landet om några år. Det är vedertaget, säger Hanif Azizi.

Tre år efter upploppen i Rinkeby startade nya upplopp i Husby, som sedan spred sig till förorter över hela Sverige.

När poliser tvingas backa ur en explosiv situation för att de inte kan få förstärkning, går det ut ett kraftfullt budskap till de unga i området. Han märkte en tydlig skillnad i minskad respekt efter kravallerna. Och hur rekryteringen till gängen tog fart.

– Våld och hot om våld är inte tvunget något dåligt. Det handlar ytterst om att försvara samhället, säger han.

På ett primitivt plan måste polisen ha större våldskapital än förortsgängen. Det var det som saknades i Rinkeby för 10 år sedan, menar Hanif Azizi.

Boken innehåller mycket kritik mot polisen. Flera gånger har Hanif Azizi varit på väg att säga upp sig, men han har alltid hittat tillbaka till polisyrket.

– Jag är inte färdig. Nu är jag sugen på gräsrotsarbetet. Det är där vi gör störst skillnad.


Förortssnuten släpps den 6 april. Hanif Azizi har skrivit den tillsammans med Markus Lutteman, som tidigare skrivit bland annat Patrik Sjöbergs biografi Det du inte såg och El Choco, om en svensk i Bolivias mest ökända fängelse.

Fler utvalda artiklar