”Förstör inte svenska språket!”

När jag får ett handskrivet kuvert till min hemadress höjs adrenalinet. Det är sällan jag får brev. Ofta innebär det något högtidligt, att något ska firas. Kan det vara en inbjudan?

Jag hinner inte längre än till hallen innan jag försiktigt lirkar upp kuvertet. ”Hur kan Du försvara DOM i skriftspråk? De fina särskiljande orden DE och DEM är fullkomligt naturligt och vackert och självklart använda. Skäms över Dina åsikter! Håller med Björn Ranelid, som älskar ett vackert språk, vackra målande meningar i sin skrift. Högaktar hans bildning och förmåga att uttrycka sig.” Brevskrivaren avslutar: ”OM du använder DOM i skriftspråk är du DUM. Tänk på det!”

Och jag tänker på det en stund. Jag funderar på om jag är dum för att jag valt att använda dom i skriftspråk. Jag begrundar påståendet om att min hållning skulle bero på att jag – i motsats till Ranelid – inte älskar ett vackert språk. Men mest grunnar jag på varför så många människor är så upprörda.

Jag förundras mer än förfäras

Brevskrivaren är långt ifrån ensam. När jag möter en medelålders man på ett övergångsställe snäser han åt mig: ”Förstör inte svenska språket!” med en sådan underliggande aggressivitet att jag ryggar tillbaka och blir mållös. Jag får mejl efter mejl, sms och meddelanden som vill ondgöra sig över min hållning. Någon ringer klockan tre på natten.

Jag borde vara van, men trots att jag otaliga gånger har pratat om politiskt känsliga språkfrågor som språktest för medborgarskap har jag aldrig mött så många arga kommentarer som nu. Jag förundras mer än förfäras.

Om valet mellan de/dem och dom kan man tycka olika – för vi tycker olika om språk. Precis som snigelpostskrivaren har vi starka känslor kopplade till språkets former, och språkliga val blir till något större än språket i sig. Att använda de och dem kopplas till språkets skönhet, till bildning, till en (tidigare) fungerande skolgång, en blomstrande ungdom och till hoppet om ett samhälle som var bättre förr – när vi själva hade vår storhetstid.

Jag tänker en stund på sådant som har tagits för sanning i sin samtid men som framstår som absurt vid en tillbakablick. Att jorden var platt, att homosexualitet var en sjukdom. Eller att svenska språket skulle förstöras när verbens pluralformer försvann.

Så stoppar jag tillbaka brevet i sitt kuvert och lägger det i högen avsedd för framtidens forskare. Jag undrar vad som kommer att fara genom deras huvuden när dom ser tillbaka på det om hundra år.

Ur Tidningen Vi #7 2023.