Foto: Milaya – broderade lakan som bär tröst
För fyra år sedan var Bidibidi i Uganda en liten by, mestadels täckt av buskar och träd. I dag är platsen hem för 300 000 flyktingar. Det brutala inbördeskriget i grannlandet Sydsudan och strömmen av människor därifrån har gjort Bidibidi till världens största flyktingläger.
Kila Jani, 28.
När den svensk-tyska fotografen Nora Lorek besökte lägret var det en fråga hon inte kunde släppa– vad väljer man att ta med sig när man helt abrupt tvingas fly från sitt hem?
– När jag ställde den frågan till kvinnorna i lägret var det ett svar som hela tiden återkom. De sa milaya, säger hon.
Tolken hon hade med sig berättade att milaya betyder lakan och Nora Lorek skrev ner ordet i sitt anteckningsblock. När hon återvände till lägret dagen efter bad hon kvinnorna ta fram sina milayas. Det visade sig vara långt ifrån enkla vita lakan.
– Det är helt fantastiska konstverk. Broderiet är improviserat och visar inte nödvändigtvis blommor och växter de sett i verkligheten. Fantasin får ta plats och eftersom de inte utgår från några tidigare mönster blir ingen milaya den andra lik.
Anite Leila, 42.
Nyediet Kai, 40.
Milayas används främst för hemgifte i Sydsudan. Då är det vanligt att ge bort en låda med tolv helt nya lakan till maken. De används även som dekoration i hemmet och under viktiga ceremonier. På begravningar sveps både den döde och kistan in i de färgglada lakanen.
– I lägret får milaya en ny betydelse. Många var tvungna att fly mitt i natten och de få tillhörigheter som de hade slängdes på sängen och snurrades in i lakanet. Sedan bar de paketet på huvudet under flykten. För vissa är det den enda minnessaken hemifrån, säger Nora Lorek.
Fotografierna från lägret publicerades i National Geographic vilket gav Nora Lorek en otroligt stor exponering. Efter det är det många som har hört av sig och velat veta mer om milayas historiska bakgrund. Men forskningen är mycket begränsad och få svar finns att ge.
– Jag tror att okunskapen bygger på att det är kvinnor som gjort lakanen i alla år. Det har inte setts som ett kulturhistoriskt arv, det har varit något förpassat till hemmet. Nu finns det ett intresse att forska vidare och jag hoppas att kunskapen ökar, säger Nora Lorek.
Dina fotografier påminner på ett sätt om klassiska uppställda familjeporträtt. Hur tänkte du kring bildkompositionen?
– När jag frågade om jag kunde få se deras milayas märkte jag hur stolta de blev. Då kändes det fint att porträttera dem med lakanen. Jag brukar printa ut bilderna och ge dem till familjerna som ett minne, säger Nora Lorek.
– Jag ville också ta porträtt som är mer färgglada och positiva i en miljö som är väldigt negativt laddad. I Bidibidi råder det stor brist på mat och rent vatten och det finns nästan ingen sjukvård att få. Det här blir en paus från det.
