Fotografen Elin Berge fångar längtan efter Vindelälven

I ett helt decennium har fotografen Elin Berge återvänt till Vindelälven med kameran. ”Den har en oförklarlig dragningskraft”, säger hon.

Allt började 2015. Fotografen Elin Berge hade avslutat ett tio år långt projekt som hade innefattat fotobok, utställning och dokumentärfilm. Dessutom hade hon burit och fött sitt andra barn. Hon kände sig utmattad och full av tvivel. När hon promenerade med barnvagnen längs Umeälven hände något. 

– Trots att jag kanske aldrig varit en typisk naturmänniska kände jag i det där trötta tillståndet en oförklarlig dragningskraft. En längtan efter att vara nära älven, en känsla att den hade något att lära mig. 

Somrarna tillbringar Elin i tätorten Vindeln, uppströms längs Vindelälven. Det är den älven som fått spela huvudrollen i hennes fotoprojekt. 

– Här kände jag en ännu starkare kraft, troligen för att Vindelälven är fri. Innan projektet reflekterade jag inte över huruvida en älv är reglerad eller inte. Så är det nog för många, att en älv ser ut som en älv oavsett. Men det finns få platser i världen som människan inte lagt sin hand på och den där fria kraften väckte något i mitt eget urlakade tillstånd. 

Det var förstås med kameran som hon skulle närma sig. Hon kom i kontakt med den närliggande byn Strycksele som till stor del är befolkad av pingstvänner. 

– Jag blev nyfiken, och inte bara för att religion alltid varit en röd tråd i mitt arbete utan för att jag är intresserad av människor. Fastän det var älven som drog, var det människorna jag ville fotografera.

Projektet inleddes under kulmen av den svenska flyktingvågen vilket innebar att flera asylboenden hade öppnat i närheten. Med hjälp av sina nya kontakter kunde Elin följa med för att möta flyktingarna och väl på plats fick hon ta porträtt. 

– Här fick jag möta människor jag bara läst om i statistiken, ansikte mot ansikte. Jag blev påmind om varför fotografi är viktigt för mig. Och sedan dess har det här projektet fungerat som en kraftkälla som jag i olika perioder av kris och tvivel har kunnat återvända till. 

Projektets titel Strömningar syftar inte bara på vattenströmningar utan också på människor och värderingar som är i ständig rörelse. I ett decennium av flyktingvåg och avfolkning har människor strömmat både till och från älven. 

Precis som annat vatten är älven en transportväg, och Elin påmindes om att människor rör sig över vatten av väldigt olika anledningar.

– Två äventyrare från London kan färdas längs älven på en flotte för att det är spännande, medan en flyktingfamilj korsar ett annat djupt vatten i en gummibåt.

Vindelälven är idag en av fyra nationalälvar och därmed skyddad. Det var tack vare protesterna på 60-talet som man avbröt de långt gångna planerna på vattenkraftsutbyggnad. Trots detta tycker Elin att man aldrig ska ta älven för given. 

År 2024 prickade Elin och hennes man in en plats på kartan som såg ut som Vindelälvens början. De flög sedan helikopter från Ammarnäs till fjällen. 

– Älven föds förstås på fler ställen men vi hittade två fjällsjöar som åtminstone såg ut som ett slags början.

I helikoptern såg de älven vindla fram genom det norrländska fjällandskapet och mitt i ödemarken fanns ett vattenfall som såg ut att vara hämtat från tropikerna. 

Elin har fotograferat på flera platser på och omkring Vindelälven. Hon har tagit de sista bilderna och är nu i en avslutande fas där hon ska sammanställa projektet. Planen är att det ska bli en fotobok och kanske även en utställning. Det som föddes ur en förtrollning är tio år senare något mer mångbottnat. 

– Det viktigaste för mig är vad älven kan lära oss om sammanhang. Den visar hur mycket som kan rymmas i samma rörelse, utan att falla isär.

Läs mer:

Sanna Sjöswärd visar Irans andra ansikte

I Kerstin Ekmans Valsjöbyn hade allt varit annorlunda