Att få ett bonusbarn är sällan utan komplikationer. Och det blir måhända inte lättare för att man har egen erfarenhet av att vara ett bonusbarn. Dagens frågeställare behöver hjälp med att dämpa och förstå sin ilska.

Hej Johanna!

Jag har levt under en styvmors skräckvälde sedan jag var 6 år. Nu är jag 45 och i somras blev jag plötsligt själv styvförälder till en 6-åring. Jag är livrädd för att bli samma ragata som min styvmor, men en viss förståelse för hennes beteende har jag ändå fått. Har du några råd? Mitt styvbarn är ensambarn vilket gör att jag häromdagen skrek till hennes mamma och kallade 6-åringen för diktator.

Kära 45-åriga styvförälder,

Jag har varken haft en styvmor, ett styvbarn (säger vi inte bonusbarn idag?!) eller varit förälder. Däremot har jag ju haft föräldrar, och framförallt har jag haft extramammor. Betydelsefulla vuxna omkring mig som gjort mig till den jag är idag. Därför är jag övertygad om att det kan uppstå meningsfulla och starka relationer mellan barn och vuxna, vilket i praktiken betyder att jag inte tycker att du ska ge upp än.

Din fråga väcker den freudianska sidan hos mig, och om det inte är din kopp te… föreslår jag att du slutar läsa här och plockar upp någon trevlig bok om mindfulness.

Om jag ska vara uppriktig, och det ska jag väl vara, tror jag att du ska gå tillbaka till ritbordet och titta på din egen barndom. Du fick en ragata till styvmor när du var sex. Du är nu styvförälder (bonusförälder!?) till en sexåring. Kalla mig fröken Freud, men finns det något samband här? Är du färdig med din barndom och din relation till styvmamman? Du skriver att du har fått en större förståelse för hennes beteende. Vad innebär det? Och hur är det egentligen att vara sex år?

Du säger inte så mycket om ditt bonusbarn, men det låter som att du tycker att hen bestämmer för mycket. Och att din partner går med på det. Så var ligger det egentliga problemet? I dig och din rädsla? Handlar det om relationen mellan dig och din partner? Eller är bonusbarnet faktiskt en riktig skitunge som förtjänar ett kok stryk? Ingen av de här sakerna utesluter ju varandra, men jag tänker att de lätt kan glida in i varandra och göra problemet mer diffust.

Det andra jag tänker på är rädsla. Din fråga är väldigt kortfattad, men du nämner både ”skräckvälde” och att du är ”livrädd”. Rädsla är läskigt. En fånig grej terapeuter brukar säga är: ”hur mår det lilla barnet inom dig? Kan du ta det i handen och trösta det?” När jag hör det tycker jag oftast att det låter som en billig floskel de har plockat upp på en tvåveckorskurs i kbt, men tänk om det ligger något i det? Det du implicit beskriver är både en livrädd sexåring och en livrädd vuxen. Vad är du mest rädd för? Vem är det som behöver tröst och trygghet? Ja, jag ber om ursäkt för kbt-floskeln. Aldrig blir det rätt. Too much Freud eller too much ät dig till bättre psykisk hälsa.

PS.
Det är väldigt roligt att en 45-åring kallar en 6-åring för diktator. Jag har ett tydligt minne från min egen barndom då något liknande inträffade. Min faster blev galen på min pappa för att jag ville bada vid stranden där det var långgrunt, istället för att bada vid bryggan där vattnet var djupt. Hon är sex år, fräste min faster, och du låter henne bestämma allt! Som sagt, du väcker min freudianska sida.

Som alltid,
Din Johanna