Johanna Frid svarar på frågor om livet, döden och allt däremellan. Du som söker svar kan gärna maila till hej@vi.se.

Hej!

Jag undrar hur det kan komma sig att jag är nykär – vill vara med den personen, som är fantastisk på alla vis – men att jag ändå, ändå, kan må så dåligt ibland. Tappar allt och kan inte tro på att personen vill vara kvar i relationen (all in my head of course).

Må dåligt och så himla bra på samma gång… hur är det möjligt?

Mvh
Jag

Hej, Du!

Kärleken är tålmodig och god, inte stridslysten, inte skrytsam eller uppblåst (1 Korintierbrevet 13:4) – men den läker heller inte alla sår. Det är tidens uppgift att göra det, om jag inte minns fel…

Så låt oss lägga kristendomen åt sidan för en stund.

Det jag försöker säga är att vi tillskriver kärleken – och i synnerhet den amorösa, monogama, föralltid-kärleken – så många egenskaper och förmågor. Vi lever i ett samhälle som gång på gång understryker att den romantiska kärleken är lösningen på alla problem. Sedan urminnes tider har romaner och filmer (och vad de nu hade innan det… typ hällristningar) slutat med giftermål. ”The end” och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Hur i helvete gjorde de det? Visst, prinsens kyss väcker Snövit till liv (storartat!) – och Törnrosa vaknar ur sin slummer efter att ha blivit kysst av sin sanna kärlek (som uppenbarligen är en snubbe i trikåer? Smaken är som baken.).

Men vad händer efter kyssarna? Är det inte det vi alla undrar?

Paulus nämner inte i Korintierbrevet att kärleken också är ambivalent, förvirrande, skör och stundtals djupt smärtsam. Kanske var det inte nyförälskade han främst hade i åtanke när han kungjorde sina funderingar. Eller dem som befunnit sig i ett äktenskap i fyrtiofem år och undrar vad fan gör vi nu. Eller tonåringen som gråter ögonen ur sig över något halvdassigt sms från Sasha i parallellklassen.

Ibland vill jag ställa Paulus mot väggen. Hallå, vill jag ropa, hur många fungerande kärleksrelationer hade du?

Att öppna sig för en annan människa – och vara villig att ta emot den andra människans jag – är att befinna sig på en osäker plats. Kanske måste man få vila i den rädslan? Vad tänkte Törnrosa och Snövit efter att de piggnat till? De är på sätt och vis pånyttfödda – vilket jag tror är en av den romantiska kärlekens mest lockande drag. Men tyvärr existerar inte förälskelsen i ett vakuum. Den försiggår i en kropp, i ett jag, med minnen, avlagringar, smärtor, glädje…

Vi är alla skadade. Vi bär på våra sår genom livet: det händer saker som lämnar avtryck i rummet, i tiden, i oss. Och samtidigt är vi i en konstant läkningsprocess, där kärleken kan vara en del av att bli lite… helare. Men den kan inte göra allt. Den är inte svaret på alla frågor. Och jag antar att de flesta av oss bär på liknande frågor, typ: varför blev jag inte älskad i min barndom, på det sätt jag förtjänade?

Kärleken löser inte alltid allt (vilket Paulus kunde ha nämnt), och det bra och det dåliga har rätt att samexistera. Du kan drabbas av smärtor och tvivel, och älska din nya kärlek. Det är normalt. Så är vi, fastän många, samma kropp.

Som alltid,
Din Johanna