Hur går det att arbeta tillsammans och samtidigt vara hopplöst förälskad? Johanna Frid rådger en norsk läsare som känner sig alltmer desperat. Du som söker svar får gärna maila till hej@vi.se.

Kjære Johanna, jeg er så forelsket.

I fjor høst begynte jeg i ny jobb. Jeg hadde nettopp kommet ut av et dårlig forhold og var klar for en ny start. Jeg hadde ny leilighet, ny jobb og bodde i en by jeg trivdes godt i. Alt nå til rette for at jeg endelig skulle ha det bra.

Arbeidsplassen var super, jeg ble godt tatt imot av alle og trivdes umiddelbart. Jeg fikk mange gode venner på jobben og vi gjorde hele tiden sosiale ting. Og det var nettopp de sosiale tingene som etter hvert ble et problem.

Etter et par uker i jobben la jeg merke til at jeg ble litt ekstra glad når en mannlig kollega var i nærheten, og han var ofte i nærheten. Han kom bort til plassen min, satte seg ned og slo av en prat, han var igjen på jobben i flere timer når jeg jobbet overtid, selv om han ikke hadde noe spesielt å gjøre. Han satte seg alltid ved siden av meg når vi var ute og drakk øl med jobben. Og vi pratet hele tiden, lo masse, og klarte ikke la være å ta på hverandre uskyldig når vi hadde muligheten.

Denne fyren giftet seg et par måneder før jeg startet i jobben, og jeg tror han kommer til å være gift med henne for alltid. Likevel klarer jeg ikke slippe det. Jeg har nå jobbet der i over ett år og det gjør så vondt. Hvordan skal jeg klare å slutte å være forelsket i han når jeg må forholde meg til han hver eneste dag? Jeg har fortalt han at jeg har følelser for han. Han sa ikke så mye. Jeg tror han visste det godt.

Etter at jeg fortalte det har han tatt litt mer avstand, men i det siste virker det som at vi er tilbake til start igjen. Er det noe håp for meg eller må jeg bytte jobb? Jeg må trekke pusten dypt hver eneste morgen jeg går inn døra til jobben og bare holde ut arbeidsdagen. Jeg vet ikke hvor lenge jeg orker det.

Kjære Johanna, hva skal jeg gjøre?

Kära Forelsket,

Jag lider med dig. Samtidigt vill jag säga något, som kanske är det sista du vill höra nu – men tänk att vara så förälskad! Bara att kunna älska är en gåva och du besitter den. Den betyder att du kan bli förälskad igen – i någon som kan ge dig det du vill ha och förtjänar. Din kollega är inte last chopper out of Saigon.

Du har ju gjort allt rätt. Du har varit en bra kollega, du har varit öppen och ärlig. Men du har inte fått samma öppna kort tillbaka. Han bemöter inte dig, drar sig undan – och sen kommer han tillbaka och verkar tänka att allt är lugnt nu? Han tycker uppenbarligen mycket om dig, men kan hålla dig på precis det avstånd som fungerar för honom. Han kan välja det som är absolut enklast för honom.

Jag funderar på om det är oaktsamt eller bara naivt och blåögt. Oavsett vad det bottnar i så tycks han konsekvente bete sig på sätt som är den enklaste lösningen för egen del. Han gillar dig mycket, och sen åker han hem till sin fru som vi får anta att han också gillar. Och det är ju få förunnat. Men nog snackat om honom. Hur ska du stå ut?

Att byta jobb låter drastiskt. Herregud – kan inte han byta jobb? Det jag istället tänker är att det borde gå att utarbeta ett system för hur du ska bära den här förälskelsen. Vad är det som krävs för att den inte ska sluka dig? Vad behöver du av dina vänner? Hur behöver du lägga upp dina dagar? Lunch utan honom? Lägga om era tider? Återigen markera mot honom: jag tycker inte att det är schysst att du inte bemötte det jag sa till dig och bara pågår som vanligt? Du har ingen skyldighet att vara en trevlig och rolig kompis till honom. Ska du rent av hålla honom på avstånd?

Nu vet inte jag hur ditt tidigare kärleksliv har sett ut. Men många av oss har ju mönster vi upprepar. Jag hade en väninna som blev förälskad i tre gifta män på två år. Och då kände jag lite grann – okej, du har kanske något att fundera på här? Finns det något mönster här för din del?

Jag vet inte om terapi skulle hjälpa dig. Det kanske inte alls är vad du längtar efter eller saknar. Men jag tror att det kan vara något att överväga i en sån här situation – när man befinner sig i en omöjlig förälskelse som inte tar slut. Finns det något i dig och dina önskningar och förhoppningar att gräva i? Finns det något du behöver lära dig om dig själv? Det är ju lätt för mig att säga, men när jag ser tillbaka på mig själv… i efterhand… de där omöjliga förälskelserna. Kanske är alla förälskelser svåra att förstå. De handlar inte om förnuftet. De är inte rationella. Ändå tror jag att det går att titta på dem och fundera över vilken funktion de fyller i ens liv.

Men. Det viktigaste är att påminna sig om att förälskelser går över. ALLA förälskelser gör det! De blir till något annat. I bästa fall blir det en fin vänskap med den här kollegan – eller inte. Ge det tid. Sörj och gråt. Prata med din omgivning, även om de är trötta på att prata om det här. Prata med en psykolog. Skriv långa dagboksanteckningar. Skriv fler frågor till mig. Och invänta våren.

Som alltid,
Din Johanna