Från Beatles till Beyoncé – berättelsen om dyrkande fangirls

Töntiga, hysteriska och passionerade. Fangirls har beskrivits på många olika sätt. De senaste åren har de utvecklats från trogna beundrare till inflytelserika makthavare.

För fyra år sedanhöll manusförfattaren Yve Blake en föreläsning om den dubbelmoral som fangirls möts av. ”Varför anses unga tjejer som skriker lungorna ur sig av upphetsning för en popstjärna galna, psykotiska, läskiga, eller för mycket? Medan unga killar som skriker lungorna ur sig för en fotbollsspelare anses fullkomligt normala?”, frågade hon sig. Undran kom efter att diskussionen om fangirls vuxit sig allt större till följd av sensationer som filmserien Twilight, popbandet One Direction och Beyoncés beskyddande fanskara, som framställs som rentav farliga. Fortfarande sorteras fans in i kategorierna groupies, stalkers eller blint följande får. Hur hamnade vi egentligen här?

När Elvis Presley 1954 gör sin första betalda konsert i Memphis sätter han omedvetet en helt ny konsertupplevelse i rullning. För att dölja sina ben som skakar okontrollerat av nervositet börjar han dansa, en handling som sänder chockvågor genom publiken. Öronbedövande skrik, underkläder på scengolvet och kinder randiga av tårar blir efter det standard på stjärnans konserter. Fangirlsen är födda.

Men även om de flesta nog förknippar termen med kungen av rock’n’roll eller hans tronarvingar i The Beatles, är faktum att ordet används så tidigt som på 1930-talet. Decenniet innan uppstår den moderna kändiskulturen med filmstjärnor i Hollywood, när bilder och filmer populariseras. Men det är på 50-talet som begreppet fangirl får sitt breda genomslag. Att vara ett fan blir synonymt med starka känslouttryck och det är ofta unga tjejer som dyrkar manliga artister. Eftersom det offentliga musicerandet dominerades av män blev musiklyssnandet ett mer lättillgängligt sätt för kvinnor att delta i musiken. Genusforskaren Hillevi Ganetz citeras i Fredrik Strages bok Fans där hon menar att maskulinitet inte förknippas med den underordnade parten i den hierarkiska ordningen idoler-fans och att kvinnor därmed tycks ”passa” bättre som fans.

Det är även under den här tiden som populärmusiken föds. Tack vare vinylskivan kan alla nu lyssna på musik i hemmet. Musiken blir ett sätt för ungdomar att skapa en egen identitet, särskilt för kvinnor som söker en verklighetsflykt från det konservativa samhället. I boken Beatlemania: Girls Just Want To Have Fun skriver författarna om hur dyrkandet sammanfaller med den sexuella revolutionen; att skrika för idolerna blir en rebellisk akt och ett sätt för kvinnor att göra anspråk på känslor de hittills inte tillåtits. Fangirlsens agerande innebär också en uppdelning i fin- och fulkultur; deras beteende välkomnas inte i den sofistikerade kulturen.

Fansen blir snabbt drivande i den moderna, kommersiella musikindustrin. En lång bit in på 1900-talet är artisterna fast i snåla kontrakt som knappt ger dem någon ersättning för musiken, det blir viktigt att måna om sin publik. Elvis Presleys manager inser stjärnans attraktionskraft och uppmuntrar honom att flirta med fans och att dölja sin egen relation. Efter Presleys framgångar börjar managers i musikbranschen rekrytera unga män för deras utseende och forma deras image enligt ett liknande recept. Det är svårt att tänka sig att många artister hade nått den ikoniska status de numera har om det inte vore för fansens lojala beundran. Ändå har fangirls ofta setts som patetiska och hysteriska, medan manliga sport- eller Star Wars-fans istället setts som passionerade och solidariska. En hobby i sin egen rätt och inte alls den sektliknande eller jagsvaga linsen som lagts på fangirls. Anna Charlotta Gunnarson skriver i sin bok Kvinnorna som formade pophistorien:

”I grund och botten var de ju varken neurotiska eller hysteriska, utan fria människor, fullständigt uppslukade av musiken och artisterna. Där och då skapade de unga kvinnorna sin egen inramning, en kontext som blev en del av kvinnorörelsen och – viktigast av allt – de hade varandra”.

I den amerikanska ordboken Merriam-Webster beskrivs fangirl som: ”en tjej eller kvinna som är extremt eller överdrivet entusiastisk”. ”Fan” i sin tur kommer från ”fanatisk”, vilket enligt SAOL är att vara ”blint hängiven, ofördragsam och oresonlig”. En beundran med negativ laddning som alltså är bortom rim och reson. Ord som ”mani” och ”hysteri” kopplas tidigt till fans. Det ekar tillbaka till diagnosen hysteri som tillskrevs kvinnor långt in på 1900-talet. Den som påstod att kvinnor var mer benägna att ha överdrivna känslor och uppvisa besvärligt beteende. Notera hur ordboksdefinitionen för ett fan knappt skiljer sig. Att kalla fansen hysteriska blev en effektiv härskarteknik för det konservativa samhället som var kritiskt till de förändringar som den nya populärkulturen innebar. En grupp med den inflytelserika musikteoretikern Theodor Adorno i spetsen var nämligen rädda att masskulturen skulle hjärntvätta folk och göra dem till underdåniga följare utan kritiskt tänkande.

Substitut för riktiga relationer.

Skivbolagens syn på artisten som en handelsvara når en ny nivå på 90-talet. Medlemmarna i pojkband som Westlife, Backstreet Boys och N’Sync handplockas och marknadsförs som olika karaktärer. Det ska finnas en killtyp för varje smak. Den kvinnliga motsvarigheten Spice Girls blir en industri som endast genom sin försäljning av prylar drar in över 10 miljarder kronor. Fangirlsen förvandlas till konsumenter.

Eran för också med sig en omvälvande utveckling för musikindustrin: internet. Nu är fansen inte längre passiva, utan går från objekt till subjekt. De blir själva en mer aktiv del av relationen mellan fan och artist. I sin bok Movie Crazy definierar Samantha Barbas de tre kriterier som tycks vara målet för fansen:

1. Lyckas skapa kontakt med objektet för beundran.
2. Själv delta genom exempelvis fanclubs och kampanjer.
3. Ta reda på information om idolernas privatliv.

Med internet blir dessa mål genast lättare att uppnå och tillgången till hela världen ger många en chans att hitta ett större sammanhang. Men gemenskapen trissar också upp negativt agerande.

Fangirlsen har varit ett populärt ämne för forskning, och det forskarna verkar rörande överens om är att det huvudsakliga syftet är att hitta en gemenskap, men också att fly verkligheten. Vissa menar att idoldyrkan kan vara substitut för riktiga relationer, medan andra menar att det fyller en nästan religiös funktion i ett sekulariserat samhälle – gudalika figurer att rätta sitt liv efter.

En bit in på 2000-talet börjar detta definieras som ”parasociala relationer”, vilket är den ensidiga relation som publiken har till en offentlig person. Fredrik Strage skriver i Fans om hur vi ”inbillar oss att ett intimt förhållande till ett konstverk är detsamma som ett intimt förhållande till personen bakom verket. Och hur den illusionen ibland underblåser en mer destruktiv och isolerande sorts idoldyrkan”.

Det allt mer personliga och direkta tilltalet i sociala medier gör att fansen upplever en inbillad närhet, vilket utnyttjas som en marknadsföringsstrategi av artisterna. Lady Gaga sätter tonen för utbytet. Hon bemästrar det så väl att forskare har undersökt hur hon lyckas bygga sin relation till sina 85 miljoner följare på Twitter. Med sin egen bakgrund av utanförskap står hon upp för dem, uppdaterar dem om sitt dagliga liv och säger att hon ser dem som sin familj.

Ju bättre relation du kan skapa med din publik, desto mer lojala konsumenter blir de. Enligt Billboard kommer 50 till 80 procent av artisters intäkter från deras mest trogna fans. Artister som Beyoncé, det sydkoreanska bandet BTS och Taylor Swift lyckas alla genom skickliga kampanjer nå nya höjder. Artisterna själva eller fansen organiserar strategier där musiken streamas till toppen, vilket till exempel gjorde att Swift förra året blev den första artisten att inneha hela Billboards topp tio med sina låtar.

Men på samma sätt har sociala medier och cancelkulturen gett fansen så mycket inflytande att de lika lätt kan rasera sin idol om de är missnöjda. När Justin Bieber började använda droger startades kampanjen ”Cut for Bieber” (alltså ungefär ”Skär dig för Bieber”) av fansen, som gick så långt som att skada sig själva för att få stjärnan att bli ren.

Den svartmålande bilden är svår.

Den skadliga sidan av att vara ett fan sammanfattas i begreppet stan, en kombination av orden stalker och fan. Termen dyker först upp i en låt av Eminem med samma namn, där rapparen kommenterar de allt mer hotfulla breven han får av fans. I låten hotar fanet att skada sig själv om han inte får svar från artisten. Beyoncés fans som går under namnet ”Beyhive” går så långt för att försvara artisten i sociala medier att deras hotfulla beteende inspirerat skräckserien Swarm. Men ju mer hyllad Beyoncé blir, desto mer drar hon sig undan rampljuset. Det gör fansen ännu mer desperata att komma nära. När hon under en konsert i Brasilien 2013 sträcker ut sin hand mot publikens bedjande armar, rycks hon våldsamt av scenen av ett fan. Fyra år senare blir hon biten i ansiktet av en annan beundrare.

Men enligt medielogikens mönster är det naturligtvis de mest extrema fansen som medier lyfter fram. I allt högre grad tycks också fansen vara villiga att gå längre för att bevisa sin hängivenhet. Ju mer extremt beteende desto mer troligt är det att de blir virala i sociala medier och har chansen att bli sedda av sina idoler. Ett fan lyckades få hela världens uppmärksamhet när hon skickade ett brev till sydkoreanska artisten Taecyeon, där de röda bokstäverna som formade orden ”du kan inte leva utan mig” var skrivna i mensblod.

Anna Charlotta Gunnarson skriver i sin bok om hur ”popnördar som är tjejer besitter massor av viktiga kunskaper, precis som popälskande killar, men ses mycket mer sällan som enskilda musikkännare, utan klassas oftare som en underdånig grupp, med huvudet fyllt av tvåsamhetsdrömmar”. Den svartmålande bilden är svår, om inte omöjlig, att tvätta bort. Men i takt med att fler kvinnliga artister har tagit plats på scenerna så har fansens fokus gått från ett kanske främst heterosexuellt begär, till kvinnlig identifikation. Om fangirlsen inte getts plats som tyckare och tänkare innan, är deras organiserade makt och ekonomiska påverkan nu obestridlig.